Härom dagen pratade Mikael och jag om det. Jag vill ju alltid tapetsera om, få det perfekt, helst flytta till större. Men jag är tacksam för att vi bor ekonomiskt. Vi blir inte utslängda på gatan om något händer, vi har råd att bo här även under ganska skrala omständigheter, vilket vi haft nu när Mikael studerat. Det är egentligen värt mer än en drömlägenhet på Östermalm eller var nu de där fina lägenheterna finns som har stoooora rum, högt i tak med takrosett och sammanlagt 30 km breda lister. Jag vill fortfarande gärna bo så, men jag har inget på Östermalm att göra. Vill för mitt liv inte träffa Katrin Zytomierska i mataffären. Här klarar vi oss, både att vi har allt vi behöver men också att vi kan betala för oss utan att få ångest. Det är en stor lättnad, och frågan är om inte den sinnesfriden är mer värd än feta lister. Jag har ju 25 års vana av att saker inte blir som jag vill men kan vara bra ändå. Och vad folk grälar mest om är visst pengar. Jag har ju i princip vad en student lever på så jag har ju lärt mig att rätta mun efter matsäcken. Jag vill inte sitta i en tight situation så vi blir irriterade på varandra över att pengarna inte räcker, eller grälar över hur de spenderas (jag har inte berättat att jag råkade köpa en stor box med 200 öronproppar härom natten, jag som inte ska handla på nätterna...). Då är det bättre att bo lite trångt och bli irriterade på varandra över pappershögar istället för pengar 😜.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar