Jag skojar bara

Igår sa jag så glatt till Mikael att jag bara hade feber i fyra timmar på kvällen efter julbordet, och igår var jag bara trött, men kände mig inte sjuk. Och det går ju att hantera. Så det hade gått såååå bra med julbordet.

Men jag skojar bara. Idag tappade jag ett piller på marken och böjde mig ner jättelångsamt men blev superandfådd och började gråta av ansträngningen. Och när jag hade tagit på mig behå och topp var jag tvungen att sitta och vila i ca 10 minuter innan jag orkade ta på mig strumpor och byxor.

Och så gör Mikael köttbullar till middag och säger att de frågade idag om jag kunde läsa julevangeliet på julsöndagen i kyrkan. Och då började jag gråta för det. Dels för att jag inte är bortglömd, att de vill att jag ska känna mig delaktig, och så är det ett fint uppdrag att få läsa julevangeliet på julmötet, men det börjar klockan 10 så jag kan bara inte det. Det pajar för mycket, för länge. Och då grät jag för det också. Och sen grät jag igen för att jag gråter för allting, och då säger Mikael att om jag inte var ledsen för att jag är sjuk och över det jag missar, då hade det varit konstigt. Och om jag hade tålt att må dåligt i 25 år med en klackspark, då hade det också varit konstigt. Och då känner jag att jag håller med.

Men det där med att jag bara fick feber i fyra timmar är nog inte så sant. Idag är jag ett känslomässigt vrak och det är för att kroppen är så trött att den tar all energi jag har till att hålla mig upprätt när jag tar mediciner och klär på mig, sen finns inget mer kvar. Och då lipar man för allt och inget, som ett övertrött barn, och måste ligga ner 23 timmar och 50 minuter på ett dygn och det är skräp.

Vad jag och måååånga andra ME-sjuka med mig tycker är så konstigt är hur glömsk man blir, hur man tror att man är friskare än man är och inte kommer ihåg hur surt man för betala för allting. Flera stycken har skrivit just såna inlägg i helgen. (Däremot har jag aldrig hört om nån som ligger i mörkt, tyst rum fast de inte behöver det, som vissa ME-ateister påstår.) Och i december är det extra illa för man kanske vill göra pepparkakshus med sitt barn eller gå på konsert eller träffa släkten, och på en månad ska man plötsligt göra lika mycket som på hela året känns det som. Så jag ska försöka skriva ner hur jag ska hantera julen nästa år så att det som är årets vackraste tid inte lämnar besk eftersmak i munnen. För i februari är allt glömt och förlåtet. Som en kvinna efter förlossningen svär på att hon dels aldrig ska göra om det, men knappt ens låta mannen komma nära henne, för säkerhets skull. Men sen så går det ett tag och så blir man sugen på sex igen och sen helt plötsligt på en bebis igen och så är allt glömt och förlåtet.

Apropå bebis kom jag med det fantastiska förslaget att Mikael och jag skulle klä ut oss med lakan och sånt till Josef och Maria och låna senaste barnbarnet att spela Jesusbarnet och skicka ut som julkort. Eller, skämtade Mikael, säga att vi har fått barn. Haha! "Det har varit ett spännande år...". Fast folk vet ju att vi inte har fått barn, att vi är ett andetag från 50 och 60 år och att barnbarn är mer troligt än barn. Men jag samlar på bra idéer.