Eller hellre skulle jag gärna ha en dubbelt så stor lägenhet där sovrummet skulle vara blått. Jag ligger och inreder imaginära lägenheter på nätterna när jag inte riktigt kan somna. De senaste par nätterna har jag dock varit rätt dålig pga överansträngning så då har jag behövt sjunga julsånger för mig själv för att inte hetsa upp mig och få sovångest. Inatt var kulmen. Jag tog sömnpiller, somnade inte på fem timmar, tog tre sorter igen, somnade inte på 1 1/2 timme eller om det var 2 och då gick jag upp igen och tog piller en tredje gång. Jag vet inte om det nånsin har hänt, i så fall bara i enstaka fall. I morse behövde jag också kramas med Mikael och dricka honungsvatten, för ägg och sill och O'boy hade inte funkat, och inte heller julpsalmerna i huvudet. Fy, det var en rätt hemsk natt och när klockan ringde för dusch var jag så borta i huvudet och fattade inte på jättelänge vad det var som väsnades. Håll tummarna för mig för inatt (dumt sagt, om ni är vakna nu behöver ni själva hjälp!). Det är lagom kul att lägga sig vid midnatt och somna halv nio på morgonen. Det är fortfarande tyngdtäcket som spökar. Hade jag varit mitt normala jag hade jag tålt att göra för mycket bättre, nu går det åt skogen så fort.
Jag brukar beskriva det som att när jag är sämre i ME:n så är det som att nån har tagit bort drivrutinerna till Somna i hjärnan. Jag har så många tricks och knep för saker jag gör som ska hjälpa kroppen att komma ihåg hur man somnar, och i vanliga fall blir jag konstigt nog inte så stressad heller, det är ju självbevarelsedrift för om jag hetsar upp mig kan jag ju absolut inte somna. Ja, men jag känner det som att mekanismen man liksom slår på och sen somnar är helt borta. Som att det blir hål i hjärnan där Somna ska vara. Man kan inte ha ME om man inte har sömnstörningar, det ska bli intressant när man får reda på vad det är som är vajsing. Nu ska jag läsa nåt tråkigt så jag kan somna. Ingen mer inredning, ingen mer kommunikation. Kanske en tråkig julsång om en stund.
Förresten såg vi ett underbart program igår. Först hade vi sjungit karaoke (och man må säga vad man vill men Bohemian Rhaosody utmanar en verkligen musikaliskt!!!) och sen hittade Mikael ett program från BBC med Storbritanniens 10 mest älskade julsånger. Royal Albert Hall var fullt av publik, tre körer, orkester och gäster och vi sjöng med även när det skulle vara solo. Den enda jag inte kunde och älskade var melodin på O, Betlehem du lilla stad, det finns ju flera. O Helga natt var nummer ett och den har jag hört framföras mycket bättre i verkligheten (välj valfri Bautista eller Österlund, fast jag inte hört just dem). Han som sjöng den var känd för publiken men inte för mig och hade för modern röst för FALL ON YOUR KNEES.
Nu är julen slut. Jag är verkligen osentimental. Ut med det gamla, in med det nya. Men jag kommer att behöva lyssna på ett par låtar från Ninni, Josh Groban och John Rutter innan vi packar in julen för den här gången.
Med ofantlig risk för att glömma nån så har jag haft en osedvanligt fantastisk december. Det stora paketet med kalender i och komplimanger var mest oväntat. Jag trodde jag hade kommit på vem det var ifrån men hon nekar! Sen älskade jag Luciorna och de hembakade lussebullarna, julbordet med Mikael (och örhängen, klänning och smink), trevlig middag med barnen och när Jonte bjöd oss på mat, min älskade vardagsrumskonsert, vörtbrödmackor med skinka eller köttbullar och rödbetssallad. Och en underbart lugn julafton men med uuuuuunderbara foton på alla i familjen. Inklusive oss själva. Jag säger att Mikael och jag måste ta mer foton på oss. För om han dör och så har vi bara ett foto från fem år sen och sen bröllopsfotona så skulle jag verkligen ångra mig. Så om jag ska ha nåt nyårslöfte så ska det bli att ta mer foton, av oss, av alla. Det blir bra!
Emmi är för liten fortfarande för att ta illa vid sig om jag kritiserar henne, men hon ser för skön ut. För det mesta ser kinderna så tunga ut att de hänger på bröstet, hon har ju inte nån hals att tala om. Och så ser hon bokstavligen ut som om hon inte fattar nånting av vad som pågår. Folk, ljud, rörelser, intryck, känslor, bajs och magknip, hunger, "allt är fel" och sen tillbaka till Jag fattar inte vad det är som händer. Hon ser lite ut som en alzheimersoatient. Tittar sig omkring men fattar inte ändå. Vilket oerhört arbete det måste vara för hjärnan att lära sig vad allt det där runt omkring en egentligen är!
Imorgon ska vi få träffa J och G och lika tveksam som J är, lika öppen är G. Jag kallar henne skrattmaskin. Hon garvar hela tiden och man blir ju själv på så hemskt gott humör av en skrattande bebis. Imorgon ska jag pussa henne som om det var det sista jag skulle göra innan jorden går under. Det gör den ju snart, lovar Greta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar