Vinna upphandling

Jag är förfärligt glad att jag inte har en planerad operation som går om inget för att de inte har nog med engångshandskar. Man behöver inte säga nåt mer om det.

Det jag drabbats av är däremot att tre av mina mediciner inte finns tillgängliga någonstans. En har de fått in efter ca en månad, men en annan sömnmedicin har jag inte kunnat hämta ut på månader, och de flyttar hela tiden fram datumet för när den ska bli tillgänglig. Jag fick sitta i ca en timme (det motsvarar alltså två hela dagars aktivitet för mig) och läsa på fass om vilka apotek i hela Stockholmsområdet som hade alternativa storlekar inne, skaffa nytt recept och sen skicka Mikael till en annan ände på stan. Och det uttaget skulle räcka tills min storlek på 250 tabletter skulle finnas tilgänglig. Men under tiden har de skjutit upp datumet från oktober till december så då behöver jag be om ytterligare ett nytt recept, efter att jag kollat om nån fortfarande har mindre förpackningar kvar, och jag förstår mig inte på vilka apotek som ligger närmast av Järfälla och Bromma, så jag får gå igenom alla och så får Mikael avgöra vart som är enklast att åka. Ska han sitta i bil i en timme eller två när det dräller av apotek? Det behöver ju inte vara det som är närmast heller, om man inte kan åka raka vägen dit. Den här stan är stor. 

Jag har blivit vis av erfarenheten och hamstrar mediciner. Dels kan jag inte riskera att jag tänkt fel och trott att jag har en burk kvar av nåt som faktiskt är slut, och jag är så kognitivt överbelastad att jag inte längre räknar med att jag kan hämta ut i rätt tid som jag kunde för några år sen. Så jag har köksskåpet fullt av mediciner, så att jag alltid har en oöppnad burk av allt, inte bara den aktuella burken. Så får man egentligen inte göra men det skiter jag högaktningsfullt i. Jag tycker att jag har rätt att skydda mig själv mot brister som kan leda till svår försämring och suicidtankar och ångest, vilket är resultatet om jag inte sover. Lite antacida kan man ju vara utan, men mediciner som faktiskt är på liv och död får ju bara inte vara slut. Sömn är det för mig. Två av medicinerna är just sömnmediciner. Om jag inte hade hamstrat hade jag varit utan den ena en månad och den andra i ett kvartal eller mer. Förra året räckte ett par veckors sömnbesvär för att nästan driva mig över kanten. Jag kände det som att jag hängde över kanten med armen om en gren. Det får inte hända igen.

Jag tycker inte privatiseringar är fel och själv har jag fått bättre service av Apotea än Apoteket förutom i undantagsfall. Men jag har nyligen förstått att när Apoteket var monopolägare hade de ansvar för att mediciner skulle finnas tillgängliga, och sen man släppte marknaden fri försvann det ansvaret. Jag förstår att ingen enskild apoteksfirma vill sitta på jättelager som räcker för alla, när man inte vet om folk går till dem eller andra. Så själv tycker jag inte att felet var att släppa monopolet utan att ta bort den viktiga funktionen att tillse medicintillgången. 

Men så läser jag om de där inställda operationerna. Tänk en patient med gallsten som måste fortsätta ha svåra smärtor och äta morfin. Och en svårt sjuk som jag som inte kan flytta om i almanackan hur som helst och kan bli permanent försämrad om en operation skjuts upp och man får gå med problemen längre, och att det andra i almanackan som inte skulle krockat gör det, så att man får göra andra vårdbesök medan man inte är återhämtad efter en operation. Sånt blir jag livrädd av, det är exakt sånt som kan förstöra hela livet för en ME-sjuk, en övertrassering av energinivåerna som man själv hade planerat i enlighet med sin förmåga, men som istället blir en onödig belastning och permanent försämring. Och om de stänger en akut så får man åka längre för att komma till en annan, och då blir också väntetiderna längre. Jag förstår att friska politiker inte har en aning om vad de här sakerna innebär för svårt sjuka. Vissa saker kan de nog föreställa sig, jag säger inte att alla politiker är dumma eller oempatiska, men de kan inte förstå vidden av det. Och hur stressande det blir för personalen kan de nog förstå. Att ha vårdköer och på samma gång ha personal men sakna engångsmaterial. Det är så man storknar. Om Sverige blir invaderade så har jag ingen som helst tilltro till att vi kan ta oss ur det. Kan man inte ens få fram plasthandskar, hur ska man kunna försvara sig mot stormakter?

Så varför blev det såhär? Apotekstjänst förklarar det med att de fick fler akuta ordrar än de kunde hantera i princip.

Men då tänker jag att det där med att begära offerter från flera firmor och att den med lägst pris vinner upphandlingen, är det egentligen en sån smart idé? Den som har lägst pris har ju också minst lager, för lager kostar och de är ju billigast av en anledning. Kanske borde inte den firma vinna upphandling som har det lägsta styckpriset utan den som kan leverera 100% av ordrarna, även vid högtryck. Det kostar ju vården mer att ställa in operationer än vad jag tror att man sparar in på ett par handskar som är näst billigast istället för billigast. Men det är bara som jag tror. Jag är varken politiker, ekonom eller vårdplanerare. Men med sunt förnuft kommer man långt. Vissa borde pröva det.