Jag har ju ärvt mormors sparsamhet. Hon "skröt" om att hon hade sytt en kjol för tyg köpt för en tia och sånt. En gång när jag skulle slänga tre handväskor blev hon nästan lite irriterad. De var ju billiga h&m-liknande väskor och man kan ju inte spara på allt, men hon hade levt ett liv i sparsamhet så jag förstår hennes instinkt. Och jag skryter också om fynd, särskilt att jag köpte min brudklänning inklusive underkjol och bolero och allt, för 2 500:- och sålde den tre månader senare för samma belopp. Det är mitt bästa skryt nånsin.
Men det slår sällan fel, när jag tittar i ett skyltfönster (det gör jag aldrig numera, nu är skyltfönstren oftast reklamkataloger i brevlådan) så scannar jag snabbt och hittar en favorit. Och då har jag nästan alltid hittat det som är dyrast i hela fönstret. Vad ska det vara bra för? Jag hittade en fin ring innan vi skulle gifta oss. 100 000:-. Visst. Rätta mun efter matsäcken. Och i ärlighetens namn hade jag inte velat gå omkring med en stor sten som fastnar i allt när man rör sig och som man måste vara livrädd om jämt. Jag vill inte ha en ring som bara passar till fins, lika väl som jag vill ha ett äktenskap som är vackert också till vardags.
Men nu har jag fått dille på serviser. Och hittar en lagom, nej, ett överdådig men alldeles perfekt faktiskt, servis på tradera. Visst är den fin! Musselmalet från Royal Copenhagen. Men jag har ju tyvärr dyr smak. Denna servisen innehåller också verkligen allt. Men ändå. Högsta bud är uppe i 18 500:-, det är några som fajtas om den dessutom.
Men vår mat smakar lika gott på våra Ikea-tallrikar. Och när det gäller bröllop så är det visst så att ju mindre pengar man lägger på bröllopet, desto längre håller det. Lätt val, fast jag inte vet om jag hade kunnat motstå gustavianska stolar på ett slott om jag hade 100 000:- att lägga på bröllopsmiddagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar