För bra för att vara sant!

Världens äldsta Nobelpristagare, 97, i kemi har annonserats. Hans pappa var professor på Yale men pristagaren i fråga hade dyslexi, vilket misstolkades som dumhet, och pappan ville inte betala för hans universitetsstudier av den anledningen. Men nu har han visst belönats med Nobelpriset (ska i alla fall få i vinter). Detta nämner SvT här.

Bara det är en vacker saga. Men på fullt allvar heter mannen Goodenough i efternamn. Det ör ju så man knappt tror det!

Det var precis vad jag behövde höra. Det där tyngdtäcket och jag kommer inte överens och jag har sovit dåligt två nätter och har redan lust att ge upp. Då behöver jag bara överbrygga två nätters dålig sömn, två nätters rädsla för att försämra sömnen permanent. Men jag får inte ge upp så lätt. Men jag vet inte hur jag ska avgöra när jag gett det en chans. Och ser inte fram emot att sova dåligt för att bevisa det.

Som om inte det räckte hade jag en förnedrande upplevelse som handlade om IBS och fårskinnet i soffan. Dusch och tvätt och klorin och fårskinnet slängde jag. Vanna har legat på det och där blir det aldrig rent, plus vi har redan tvättat det två gånger och nu orkar jag inte mer. Så jag kände mig rätt liten.

Sen behöver jag hitta en pärm med viktiga medicinska papper, som innehåller alla journaler jag har fått tag på ända sen jag blev sjuk. En ny vårdgivare behöver detaljer som är 20 år gamla, och jag tror inte jag har dem. Den läkaren bytte nämligen journalprogram mitt i våra 10 år tillsammans och arkiven i regionen hade bara de senare journalerna sparade, eftersom läkaren är död och mottagningen stängd. Men jag vet att jag har samlat allt sånt i en pärm men hittade den inte i bokhyllorna. Sen deppade jag över att det inte gick så lätt, och letade på det näst troligaste stället där jag hittade två pärmar! Jippi, tänkte jag, där var de!

Men det visade sig vara universitetsanteckningar. Jag kunde inte låta bli att bläddra och läsa. Det var ganska rejäla mängder egenproducerat material och det stod excellent och vg på det mesta. Jag grät flera gånger. För jag vet ju att jag gick på universitetet på 1900-talet och det mesta jag lärde mig har jag glömt nu. Så även om jag blev frisk imorgon skulle jag inte kunna börja doktorera, för jag kan inte längre allt det jag kunde då.

Så om jag fortfarande vill doktorera måste jag välja något annat närliggande ämne och börja om från början. Då skulle jag välja litteraturvetenskap, även om det är litteraturteori och inte litteraturhistoria jag är intresserad av, och dessutom engelsk snarare än all litteratur. Men ändå. Då blir det 2 år för att bli magister, och sen minst 4 för att doktorera. Och jag fyller 50 nästa år. Och även om de kommer på boten för ME imorgon så tar det ett par år för medicinen att bli godkänd och ges till patienterna, så jag kanske skulle vara färdigdisputerad som 60-åring. Det vill inget universitet betala för.

Så jag insåg att jag inte bara har glömt det jag lärt mig utan också förmodligen har tappat möjligheten att slå in på den banan igen när jag blir frisk. Det är inte nån idé att spara papperen, för de hör till en person som inte längre finns. Och jag saknar mig.

Och jag har fortfarande inte hittat sjukpärmen. Det är inte lätt att leta heller när jag blir andfådd av att böja mig ner på golvet efter några förflugna papper, och måste vila.

Så det är en mycket blandad dag idag. Ledsen för mig men glad för Goodenough. Jag önskar mig en egen känsla av Goodenough, som skulle täcka all min brist. Men det kanske bara är jag som avgör vad jag är värd och att det är jag själv som bestämmer om jag är goodenough. Tanken är svindlande.