Veckans närmaste brytning

Har fått så käcka förhöjningar till soffan, så jag kan resa mig upp utan att storkna. Men idag körde jag in högerfoten i den och det var veckans, månadens, nej årets närmaste brytning! Så ont har det aldrig gjort, och när smärtan avtog så jag kunde sluta skrika klämde jag överallt på tårna men det är inget brutet. Tack och lov! Jag hade precis tänkt på den gången pappa gick med brutet ben i en vecka som han trodde var en stukning. Å vilken lättnad. Ska se mig för när jag går.

Och så stod det en lasagne i kylen när jag gick upp! Mikael är med barnen och firar T, som fyller år idag, men jag har för mycket vårdbesök den här veckan för att kunna följa med, grrr, och den där frysmiddagen som är kvar lockar mig inte jättemycket. Så en bra dag!

Igår var också en bra dag. Jag var hos gynekologen och förutom att det inte finns några tecken på endometrios (fast jag fick diagnosen för ca 15 år sen och har fått tillbaka symptom sen 3-4 år) och att min ena äggstock var så liten och tillbakabildad efter så många år med hormonbehandling att hon hade svårt att hitta den, så var allt bra. Jag tyckte ju jag gjort storverk som lät nån titta på min vajayjay, så jag gjorde köttfärssås och snabbmakaroner efter några timmars vilande, som belöning. Passerade tomater med kryddning innebär minsta möjliga ansträngning, dvs värma såsen med creme fraiche i en kastrull medan jag steker köttfärsen och kokar upp pastavatten. Sen tre minuter på makaronerna medan jag rör ihop såsen. Så fantastiskt att få sin favoritmat på några minuter! Och det hade jag förtjänat.

Men jag hade riktigt, riktigt ont i benen hela kvällen tills jag gav upp och tog värkmedicin så det inte skulle förstöra sömnen. Jag räknade ut att det berodde på att jag hade rest mig upp och satt mig ner otaliga gånger inom en timme. I och ur bil, i och ur rullstol, i och ur gynstol. Jag reser mig ju upp från soffan, sängen och toan hemma, men inte tio gånger på en timme. Men jag vet inte riktigt hur jag ska komma undan detta. Mikael ska dock ge mig mera hjälp, dvs dra upp mig istället för att vara ett stöd när jag reser mig upp, plus att jag måste fokusera på kroppen, inte på att jag inte vill vara i vägen, att det tar för lång tid, att jag måste stå och hämta andan osv. Inte blir man sur om en cancerpatient tar lite extra tid på sig? Så jag ska inte vara så medgörlig hela tiden utan ta den plats i tid och rum som jag behöver.  Ska också förklara mer för Mikael hur saker blir så han förstår följdverkan och också kan hjälpa mig och skydda mig när nån ber mig om saker som egentligen inte går. Och hjälpa mig att komma ihåg vad jag inte kan, har ju alltid svårt att tänka i de här situationerna också, eftersom hjärnan blivit utmattad när jag gjort mig redo för att gå hemifrån.

Så, på det hela taget är det ändå rätt bra nu. Det känns som om den månadslånga sömnbristens effekter börjar släppa greppet om mig. Sov elva timmar i natt efter två nätter i rad med nattsvettningar och känner mig redan återhämtad från igår. Fick ingen feber igår och det är ett bra tecken.

Nu har lasagnen svalnat till ättemperatur och jag ser fram mot en kväll utan ljud på teven! Igår var Masterchef så bra att jag nästan lipade tre gånger. De är så fantastiskt berömmande och jag älskar ju mat, så det är en perfekt kombination.

Ha det bra!