Vackert!

Ser på ett pogram om ett gammalt kriminalfall i England där två föräldrar dödade sina sex barn genom att bränna ner huset. Två bröder, grannar, som försökte rädda barnen intervjuas. En av dem är så vältalig att jag mitt i det hemska han berättar blir fullkomligt tagen. Han säger att han såg en flicka genom fönstret, att han försökte komma in i huset upprepade gånger. Så säger han: Har en eld pratat med dig nån gång? Ju närmare man kommer, desto tydligare säger den: Kommer du hit så dödar jag dig. Han grät för att han inte hade kunnat rädda barnen, jag såg hur det hade påverkat honom. Men jag kunde inte komma över hur han hade personifierat elden. Jag tror han hade rätt. Bara en som varit så nära en brand kan uttrycka sig som att den pratar med en.

En gång pratade Mikael och jag om att normala saker som vatten och vind, ja, egentligen oskyldiga saker som en vattendroppe och en osynlig blandning gaser, kan orsaka så stora skador. Tsunamin på annandag jul är ett exempel. Och eld är ju en grundläggande sak för människor. Vi behöver värme i kalla klimat, ljus, och så blir maten godare om man steker den. Men en eld kan döda sex barn och orsaka trauman hos två som försöker men inte kan rädda dem, och som för alltid har synen av sex döda små barnkroppar på trottoaren på näthinnan. Att Mikael hann bromsa och inte för evigt behöver se en blodig, livlös kropp på näthinnan är jag tacksam över. Men inte alla slipper det.

Jag har sett klart på programmet nu. Mannen hade tänkt orsaka en brand och säga att det var hans älskarinna, som han hade en vårdnadstvist med, som startade den och att han var en hjälte som hade fått stopp på branden. Men istället tog elden sin egen väg och dödade sex barn under 13 år. Ett gripande program. Jag är ju svag för brott, på TV och i böcker, för att det destillerar människan till god och ond och det är fascinerande och spännande. Och jag blir så lycklig när människor kämpar, reser sig upp och blir hjältar, och vinner över det som är vår fiende. Jag blir så inspirerad. Lite som när jag ser på friidrott på TV. Att de kan vara relativt normala människor, kanske som du men inte som jag, men ändå, och som kan flyga fram så fort, långt och högt att det ser ut som magi. Min man påstår att jag gillar att se på alla sporter på tv, men det håller jag inte med om. Men jag blir alltid fascinerad när folk gör saker bra, numera kan jag bli fascinerad när nån böjer sig ner och plockar upp nåt från marken utan att stånka och stöna. Som min hemtjänst när jag tappat tvålflaskan.

Sen är jag också svag för människor som kan berätta.

Och just nu är sagan om Akademin en rysare helt i min smak. Eller ja, väldigt mycket inte min smak, men en thriller är det, även i de tidningar som inte normalt gör sensation av saker och ting.

Den som har en historia vinner mig. Om nån sen uppför sig som en hjälte så är jag såld.