Jag har så mycket glädje i livet, så fantastiska erfarenheter och förhållanden. Men samtidigt har jag så mycket sorg att det är som att åka berg- och dalbana varje dag. Nu är jag ju galen i tivoli men när det gäller känslor så är det inte lika kul med stora variationer. Inte att vara låg heller, men. Jag kan ju alltid hitta på nåt att klaga på, det är inte svårt.
Förra veckan ar vi borta en stund på kvällen och jag hade sen min hemskaste natt på länge. Jag var så övertrasserad att Mikael undrade om jag verkligen kunde klara mig själv när han skulle köpa lite kakor. Och sen på natten blev det ännu värre, det blir ju ofta det efter några timmar. Hur som helst.
Idag fick jag ett snabbt löfte om världens bästa reskamrat till mitt älskade Sicilien och hotellet som jag fortfarande drömmer om att åka tillbaka till. Maten får mig att dregla som alla Pavlovs hundar tillsammans! Så gick jag och la mig nyss och drömde om att åka dit. Jag drömmer ju ofta om alla möjliga saker, tapetsera och sånt. Men så tänkte jag på hur dålig jag blev av födelsedagsbarnsvisiten, och att bilresan var hälften så lång som till Arlanda, och sen insåg jag som jag brukar att jag kan lika lite åka till Sicilien som till månen. Även om jag tror att jag bara ska ligga i sängen dygnet runt och bara gå upp till middagen och åka rullstol dit. Det var ju vad jag gjorde för tre (?) år sen till Italien och då mådde jag gördåligt efter halva veckan och visste inte hur jag skulle stå ut. Och hade ett bättre utgångsläge än nu dessutom. Och då följde jag aldrig med till frukost eller lunch och blev körd i rullstol den lilla biten till poolen, där jag låg och flöt korta stunder. Det är underbart för kroppen att ligga och flyta i en varm pool, jag skulle så gärna göra det igen. Och äta den underbara italienska maten.
Men så kommer det en backe på berg- och dalbanan. Jag inser att jag inte kan. Inser verkligheten. Jag tål inte verkligheten!!!
Och så börjar det gå upp för mig, nu när det handlar om att inte drömma utan se sanningen i vitögat, att jag faktiskt ska stanna hemma från familjebröllopet i sommar. Det ska vara i södra Tyskland, precis där jag bodde på andra sidan gränsen när jag var ung och kallade Basel hemma. Jag längtar så efter att återse det, att höra den speciella vackra tyskan i öronen, att åka spårvagn i Basel, gå i gamla stan. Och att inte få vara med när Mikaels äldste son gifter sig är ... plågsamt. Jag vill inte vara den feta på alla familjefoton men jag vill inte vara borta heller! När man blir totaldäckad av 20 minuters bilfärd och stillsamt sällskap med familjen, så vet jag ju hur jag skulle må om jag åkte på bröllopsfest i södra Tyskland. Das gåht ja nyt (das geht ja nicht), som man skulle ha sagt. Tänk om den där ceremonin man måste ha typ i stadshuset för att det ska vara lagligt börjar kl 12? Då är det inte ens nån idé att åka om jag så hade kunnat ligga ner på en flygande matta. Då kan jag lika gärna åka till månen. Bara månen i mina reseplaner.
Och jag blir arg och ledsen. Förtvivlad. Lite rädd också att några inte ska förstå utan tro att jag har ett val men väljer att inte göra det för att han inte är mitt blodsbarn utan mitt styvbarn, styvvuxen, vad man nu ska säga. Men det är skillnad på att åka till min bror i grannkommunen. Och inte ens det tålde jag ju. Men det såg ingen, möjligtvis anade Mikael att jag var extra dålig efteråt. Jag har så mycket sorg för familjen, för att jag inte orkar upprätthålla några kontakter, varken med mina föräldrar och syskon och syskonbarn, eller med Mikaels barn och barnbarn. Jag drömde om att bli en ytterligare person i deras liv som bara var en positiv vuxenrelation. Och jag orkar inte ens prata i telefon. När jag träffar min älskade syster blir jag så överväldigad att jag inte kommer på att fråga det jag undrar för jag är så fullt upptagen av att förstå eller ta in vad hon säger. Nu minns jag knappt vad vi sa, jag behåller inte informationen i huvudet. Föreslog skräpfisk till middag imorgon men M sa Det åt vi ju härom dagen, du hade lagat det. Va? Jag har inget minne av någotdera.
Nån dag sa jag till Mikael att jag ibland känner mig som om han är gift med ett barn. Han opponerade sig, snällt men också ärligt. Men jag glömmer att lägga tillbaka saxen i lådan efter mig. Out of sight, out of mind. Sånt. Att ha en vuxen karl som får plocka undan efter mig känns, ja, jag vill på ett sätt säga förnedrande. Om jag har glömt nåt så har jag säkert gått och lagt mig, kan ju vara uppe så små stunder, och då får Mikael plocka undan efter mig som om jag vore ett barn. Jag vet inte varför det skulle vara förnedrande, men att bli av med sina vuxenförmågor och aktivitetsförmågor känns väl både utlämnande och i brist på annat förnedrande. Att bli barn på nytt säger man ju att gamla blir, men plötsligt förstår jag hur fruktansvärt det måste kännas att börja använda blöja när man varit professor. Jag har ju vissa drag av både senilitet och rena ålderdomsbesvär så jag känner igen mig i den processen. (Och min ena äggstock var som en 80-årig kvinnas, så jag kan åldersbestämmas utan problem.) Och är också rädd för att hamna på hemmet.
Jag ska ta och lösa några sudoku nu, kanske läsa nåt i nån inredningstidning (alla de jag gillar finns med på Readly, det är görbra!). Inte skriva deprimerade inlägg med stilnoct i kroppen. Jag får snart skriva en lista för vad jag får och inte får i olika situationer.
Min syster sa till mig att jag är vettig. Det betyder mycket när jag känner av så mycket av mina kognitiva problem, och har komplex för mycket annat också i samband med sjukdomen.
Jag blir helt slut av det här jobbiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar