Tretowdeco på IG.
Bästa köttfärssåsen
På dplay finns det fem kvartslånga avsnitt där Adam Alsing och hans mamma Ulla-Lena provar fem köttfärssås med spaghetti för att kora Sveriges näst bästa köttfärssås, mammans är då den bästa.
Jag tyckte det var underbara program och jag har så svårt att inte gå upp och laga spaghetti och köttfärssås just nu!
Dessutom har jag fått en idé att man skulle fråga sina kompisar, kanske på fb, om nån vill vara med, och så skulle man vara 4-6 personer som lagar spaghetti och köttfärssås, hos en person åt gången, och så fick gästerna bedöma varandras och sen skulle en vinnare koras. Smak, konsistens, utseende, tekniska poäng. Det låter så fantastiskt roligt! Tänk om man var frisk och kunde genomföra en sån grej!
För övrigt gör jag själv en helt fuskig köttfärssås. Jag orkar oftast inte ens ha lök i utan bara köttfärs, en vitlöksklyfta, en burk creme fraiche (fast det sa Adam Alsing bestämt nej till, inga mejeriprodukter utom smör och parmesan, men i norra Italien har de mejerier i sin köttfärssås och jag är dessutom svensk) och en tetra med finkrossade eller passerade tomater, gärna med kryddning. Allra godast blir det av en burk Dolmio men den måste ha socker i för den är så god. Men jag vet ju hur man ska laga en riktig ragu med små morotstärningar, selleri, sidfläsk, vin, äkta tomater och köttfärs som ska kokas i två timmar. Jag vet inte om jag ska ge mig på det nån gång. Dolmio, creme fraiche och köttfärs är betydligt enklare och ME-vänligare.
Undrar hur en köttfärssås som har kokat i en crockpot smakar, om det får den där långkokssmaken. Den smaken tjuvar jag mig till med en nypa socker om jag har krossade tomater och inte färdig tomatsås.
Hjälp vad trevligt program det var, Bäst i Sverige, säsong 2:1-5 handlar alltså om köttfärssås. Lika bra som Downton Abbey om ni frågar mig :-)
14-åring skjuten
Förra veckan sköts en 14-årig pojke i benet och en man sågs lämna platsen springande. Pojken tog till sjukhus med ambulans. Detta står i DN och nu har jag fått reda på att det var i vårt bostadsområde! Nedanför vårt område finns Ribby Allé fast med ojämna siffror, där det är blandat bostadsrätter och hyresrätter, militären har även en del lägenheter där. Jag har ju aldrig precis varit orolig för att Mikael ska bli skjuten när han går på promenad med Vanna.
Lika som bär?
Jag har ju en grön, prickig älsklingsklänning från Carolina Herrera. Alltså, jag har den inte men har den som favorit. Såklart. Här är en annan underbar klänning. Kanske inte lika som bär, men som bär och frukt?
Älskar!
Är så förtjust i den här looken på kronprinsessan Victoria. Har en svag misstanke om att blusen är H&M, fast den är lik nedanstående klänning som är från Valentino. Och ser ni kanten på skorna? Så genomtänkt och så snyggt. Fy vad snygg hon är och fy vilken garderob hon har! Och bär upp med den äran.
Rock on!
Kolla vilken rockig outfit jag hittat av prinsessan Madeleine. Jag får en känsla av att det är Valentino, men jag är ju ingen läkare. Tror inte foto är så nytt, men det var annorlunda och häftigt tycker jag.
Bröllopsskor
Prinsessan Madeleines bröllopsskor var några av de snyggaste jag sett. Kan inte hitta vems märke de är, men det är en svensk tjej som designat dem, nu jobbar hon på Marchesa fattar jag det som.
Dessa skulle jag annars älska att gifta mig i. Om bröllopet var fem minuter långt. Eller tio.
Däremot man jag skryta om att jag gifte mig i högklackat men bytte om efter fotograferingen till en storlek större platta skor i vitt siden och som jag köpt på tradera för 30:-. Ja, trettio spänn!
Skokärlek
Jag har alltid varit väldigt svag för loafers och lackskor, så därför blev jag väldigt förälskad i dessa lackloafers från Zara. Men Zaras damskor brukar bara gå till storlek 41 så jag får nöja mig med att sukta. Inga storfotade vikingakvinnor göre sig besvär bland de små spanjorskorna. Kommer ihåg när min korta och smala vän Sanne läste på universitet på Kanarieöarna och kände sig som Kempedame Viola (ska sägas på danska) för att de spanjorska kvinnorna var så små och smala. Ja, jo, fast det var väl kanske 18-åringarna, för jag ser inte direkt spanska 50-åringar som sinnebilden av petite? Franska kvinnor däremot är smala, men inte italienska eller grekiska. Så det där med medelhavsdiet vet jag inte. De franska kvinnorna har nog disciplin och späker sig och ägnar sig åt lagomets lov. Njutning i lagom doser. Om det gäller mat alltså. När det gäller kvinnor är de inte kända för att nöja sig med bara en liten portion. Jag har bara känt två fransmän och den ena hade en älskarinna. Kanske den andra också men jag visste i alla fall inte om det. Men kvinnorna är smala. Ytterst vetenskapligt uttryckt.
Ordning!
Kolla vad vackert! För ett organisationsfreak med OCD-tendenser är detta ett konstverk. Men jag tycker bara det är för lite produkter. Det måste ju finnas mer saker än så i ett skafferi.
Förresten har Mikael städat på vår specerihylla. Han har sorterat och ställt upp saker på rad och i grupper och det är så fint att jag tänkt ta kort på det och sätta in här. Men jag tar nästan aldrig med mig plattan till köket och orkar aldrig gå tillbaka när jag har gjort vad jag ska i köket. Så nu får ni en verbal bild. Men ni ska veta att det är supersnyggt och superorganiserat! Och jag hade inte ens sagt att det behövde göras!
Släktfoton
Så jättebra idé att använda gamla ärvda klockor som inte funkar längre och ge dem nytt liv som smycken med dubbla minnen.
Trötta mig
Vi fick en p-bot utanför Handens närsjukhus för att handikapplatserna var upptagna och Mikael ställde sig runt hörnet, med handikapptillståndet klart synligt. Så måste man överklaga och sånt. Grr.
Äntligen!
Om man ska få stanna i Sverige utan asylskäl bara för att utredningen har tagit lång tid, det är i så fall fantastiska nyheter!
För på sistone har många fått avslag på sjukpenningen fast de har läkarintyg och de processerna har dragit ut väldigt på tiden, flera år för vissa.
Men om vi inte ska vara rasistiska i Sverige och särbehandla afghanska pojkar så måste ju alla sjukskrivna med långdragna processer också få positiva besked nu.
Görbra ju!
Hemskt för några, läskigt för mig
Härom kvällen hade jag en sak på hjärnan i en timme och det var en obehaglig tanke, nämligen Någon kommer att dö imorgon. Folk gör ju det varje dag, men det var som att jag fick en föraning om något som skulle påverka mig. Tanken, känslan, skrämde mig naturligtvis och initialt kunde jag inte tänka på nåt annat än att Mikael dog, eller nån i resten av min familj. Jag försökte verkligen få bort känslan för jag tyckte inte att den var logisk eller trolig, och dessutom hemsk. Jag skrev mig ett blogginlägg den natten men det lät lite för konstigt så jag publicerade det inte. Tror jag.
Men så gick nästa dag och ingen dog. Jag blev så lättad.
Fast så läste jag i en blogg igår att en ME-sjuk hade fått dödshjälp i Basel och det visar sig att det var den dagen när jag hade känt på mig att någon skulle dö.
Mina tankar går naturligtvis till kvinnans familj, hennes sambo, barn och barnbarn. Mikael hade sett ett inslag med henne på Malou och tyckte hon var så lik mig, mörkhårig och liknande frisyr, men att jag var ivrig och intensiv, som hon. Hennes sambo satt där bredvid henne i tv-soffan och nu har han åkt på dödsresa med henne. Fullkomligt surrealistiskt, och alldeles för "close to home" eftersom jag inte hämtat mig riktigt från Annes död än. Henne kände jag men den här kvinnan har jag bara sett på tv, läst om i tidningen och sett kommentarer från i ME- forum. Så jag tål detta bättre, men det är ändå en stor, hemsk sak. Och faktiskt lite läskigt att jag kände på mig det innan.
Jag är lite synsk. Morfar var det och jag har ärvt en flisa av hans gåvor. Ibland har jag vetat vad som ska hända innan det händer, t ex så såg jag telefonen hemma i mammas och pappas hall när jag hade flyttat hemifrån och visste att en person skulle ringa, och då ringde han. För första gången så det var ingen vana. Sen har jag flera gånger känt igen mig på ställen jag aldrig besökt. När jag t ex flyttade till England och klev ur bilen utanför lägenheten, så visste jag hur planlösningen var, att vi bodde en trappa upp och hur det såg ut där inne. När jag träffade Mikael första gången visste jag att jag hade träffat den jag skulle gifta mig med. Och då tog det ändå bra länge tills vi väl gjorde det, men när jag såg honom visste jag. Så jag har små, små mediala förmågor. Morfars var seriösa. Han såg nåns nyfödda bebis och visste att den skulle dö, och det gjorde den senare, i plötslig spädbarnsdöd. Han visste vilket datum han själv skulle dö. Han hjälpte Polisen (alltså inte som en knäppis som ringer polisen och säger jag vet var liket är, utan han samarbetade på riktigt med Polisen) och hade sett var två försvunna småpojkar var, tror jag det var. Och ett annat fall där han misslyckades, om jag minns det rätt. Han kunde se och höra döda sen han var ett litet barn och uppskattade inte alltid sina "gåvor". Ibland hittade han nog bara på också, för att det var kul, som att det finns en flod i Jämtland med en enorm pärla, men den som hämtar den blir galen och familjen blir osams, så han ville inte gärna hämta den själv, fast han såg platsen i sitt sinne. Det vet jag inte riktigt om jag tror på, det låter mer som att jaga lejon i Afrika, som han alltid sa att han gjort. Tjuvjagat kaniner/harar i Göteborg hade han däremot gjort.
Som vanligt känns det bättre nu när jag skrivit av mig. Men det är hemskt tråkigt för kvinnans familj. Jag tror hon var lika gammal som jag. Hon hade bekostat rituximab själv i Norge och berättat i media att hon hade fått livet åter, men sen visade det sig tydligen inte vara så. Så ledsamt.
Stackars!
Den här bilden berör mig. Jag är inte superinsatt, men man ser att den är från tiden när kronprinsessan led av anorexia. Och att hon tydligen fick det pga pressen att bli Sveriges drottning, pressen att vara perfekt i en svår roll. Det kan man ju på ett sätt förstå är en stor press, särskilt om hon egentligen inte trivs i rampljuset av naturen.
Men i den här bilden ser man händer runt om henne. Jag lägger in min egen tolkning och som inte behöver vara rätt, men det ser ut som om alla vill henne nåt. Händer som vill ha henne, ta i henne, dra i henne. Det måste kännas stressande att vara den som alla vill ha nåt från, och det måste alltid vara storslagna ögonblick för ingen svensk vill ju känna att mig brydde hon sig minsann inte om. Ja, jag kan föreställa mig till en liten del hur pressande det måste kännas att uppfylla ett helt folks förväntningar. Nu tycker jag ju visserligen att hon lyckas med det! Jag är jättestolt över henne.
Begärelse!
Jag slängde sopor igår för första gången på några veckor. Jättesmart, när jag har tre vårdbesök på samma vecka. Men i soprummet står en bokhylla där man kan låna böcker. Det är en sån käck idé! Gratis nöje och bildning åt folket! Jag känner ju igen ett gäng böcker som vi rensade ut som jag aldrig orkar läsa men nu hade det dessutom kommit dit några titlar jag inte kände igen. Ni anar inte, eller så gör ni det, vad svårt det är att bara lämna böckerna där. Jag vill ta med mig tio in på en gång. Jag brukar klara mina sorger sådär för det mesta, men ser jag en bok i verkligheten då är tårarna nära. Om man fick gifta sig med prylar skulle jag gifta mig med böcker. Hmm, så lämpligt att vi hade böcker som tema på vårt bröllop, det där att vi hade inslagna böcker som dekoration på borden och gav bort dem till gästerna, borden hette också olika böcker istället för siffror men jag har glömt av detaljerna nu. Det var nåt att folk fick ledtrådar om vilket bord de skulle sitta på. Tror jag. Men ändå. Jag älskar böcker så!
En annan kärlek är musik, men det brukar jag faktiskt sällan gråta över. Jag gråter inte precis av bokbrist heller, eller så tror jag bara det för att jag har så dåligt minne.:-)
En tredje kärlek är barn och det var bland annat en flicka som skadat knät på akutenprogrammet igår som jag började gråta över. Hon var så finurlig och snäll, ställde tusen frågor som var riktigt kloka, och mamman hade cancer. När hon väntade på sina kryckor sa hon Nu har jag allt ställt till det för dig va, till pappan. I love you, sa hon sen, och kramade pappan, som kramade henne också och sa att han älskade henne. Och mamman blev frisk också. Men i nåt ögonblick när den där tjejen som inte vuxit i sina framtänder än var sådär underbar, så grät jag också för att jag inte har några barn. Och för att jag inte orkar vara mer med de barn som finns i min närhet, bildligt och bokstavligt. Att Mia skrev ett mail till mig var så betydelsefullt för mig att jag är alldeles tagen av det fortfarande. Det brukar alltid annars låta "Uncle Mikael!!!" för att han orkar leka och lyfta och busa.
Jag tror faktiskt att jag hade varit en bra mamma. Men det hade aldrig gått. En som inte kan sköta sin egen vardag kan inte sköta ett barn. Mikael var lite rädd när vi nyss hade träffats (och inte pratat om det än) för han visste att jag älskade barn och inte hade fått några egna, och hans fyra var vuxna eller snart vuxna. Men sen märkte han också att jag var för sjuk för det. Och det var ändå för tio år sen. Jag är så glad att han inte känner sig lurad av min sjukdom. Visserligen är vi båda lurade för ingen av oss kunde tro att det kunde bli såhär illa, och ändå kan det ju bli dubbelt så illa som nu innan jag dör av det. Men jag lurade inte in honom under falska premisser. Jag hade väl inte gjort slut med honom för att han har diabetes, ingen har ju garantier om livet och döden och hälsan. Men det som är lätt att tänka sig att göra för andra känns svårt när de ska göra det för dig. Jag har inte vant mig än vid att han väntar och är tålmodig tills jag orkar, kan, har pustat ut, allt sånt. Och han går med armarna fulla av postpaket, nybakad baguette, varsin Magnum till imorgon, och ändå sticker han ut armen för mig att hålla. Ja, nu blir jag rörd för att det är en sån symbol för våra liv. Han håller på med massa annat, hjälper några ungdomar med prov, en med sitt körkort, sina gamla änkor med allt möjligt. Och så har han den där hjärt- och lungräddningen och beredskapskurserna, göra jobb, söka jobb, mm, mm. Men han ser alltid till att få plats i armarna för mig.
Mitt ämne!
Det finns ett brittiskt tävlingsprogram som heter Pointless. Det är väldigt långsamt, så långsamt så att Mikael retar sig lite på det, men jag tycker det är precis lagom tempo för att både hinna hänga med och att vila.
Härom dagen var det två omgångar med tema dikter och man skulle namnge författarna till 6x2 dikttitlar. Jag kunde 4 av 6 på första omgången och på den andra kunde jag också några stycken, inklusive den som var lägst poäng (We gave 100 people 100 seconds to name as many etc), dvs svårast. Jag ska se om jag kommer ihåg några av titlarna så kan ni tävla med er själva.
The Raven
I wandered lonely as a coud
The Waste Land
Ode to a Nightingale
Divine Comedy
Paradise Lost
The rime of the ancient mariner
Kan ni dem?
Idag var en fråga på Vem vet mest vad Machiavellis bok Il principe heter på svenska och jag kom på Fursten. Blir så nöjd med mig själv om jag kan tänka, i alla fall lite grann, en liten stund
P.S. Hjälp! Dagens hjärtattack! Mikaels telefon hade slutat låta och jag gick och på mig. Så vänder han sig mycket lite men kommer åt nåt på telefonen så tv-programmet fortsätter låta. Högt! Det krävs allt jag har av självklntroll för att inte skrika högt av chocken. Istället börjar jag fnissa, jag antar att det måste ut på ett eller annat sätt. Och min man sover vidare som om inget har hänt! Karlar och deras sömn!
P.S. Å nej, nu har jag glömt namnet igen!!! Han som skriver läskiga historier, amerikan, död. Grr, vad irriterande.
William Wordsworth
T.S. Eliot
John Keats
Dante Alighieri
John Milton
Samuel Taylor Coleridge
Jag vet inte om jag hann komma på Keats och TS Eliot innan betänketiden var slut, men jag kunde dem när man inte behöver stressa. Fast nu kommer jag inte på han med skräckhistorierna. Inte Stephen King, för sjutton. Nåt med tre bokstäver. Måste googla innan jag blir galen. Edgar Allan Poe!
Det festliga var att det var tre lag som tävlade. Två av lagen kunde inte gissa rätt på en enda dikt på bägge omgångarna, dvs de ovan och fem till som jag inte minns. Det tredje laget fick låga poäng, typ 36 totalt, men de andra fick alltså 200 poäng var för två felaktiga svar. Det ena laget, två tjejer, försökte i alla fall och gissade på Lord Byron på nån. Men det var fel, "men han är ju i alla fall en diktare." Det andra laget, två killar, kunde inte komma på en enda poet. Så de upprepade Lord Byron två gånger. Ett ögonblick tänkte jag att Byron kanske skrev de där Ode-dikterna, det hade varit roligt, men det var ju hans samtida rival Keats. Att inte ens kunna gissa på en enda poet? Visserligen har jag läst litteratur på universitetet men jag hade hört om flera av dikterna redan på gymnasiet. Men det är väl skillnad på om man är galen i engelska och litteratur och går humanistisk, jämfört med om man är kille och målare eller nåt. Det är ju slumpen som avgör vilken typ av frågor man får i Pointless, ibland är det rent omöjliga frågor om sport och så :-)
Apropå sport sa Mikael idag att jag har bollsinne. Hur har han sett det, tänkte jag säga. Jag fångade en vattenflaska i luften innan den landade på marken och jag blev förvånad själv över att jag var så koordinerad. Med tanke på att jag igår kväll hade gråtit på akutenprogrammet på TLC och petade mig själv i ögat med nageln när jag skulle torka tårarna men glömde att stänga ögat först. När man gör sånt så är det svårt att tänka sig att jag nånsin skulle ha betett mig på ett sätt som får min man att tro att jag har bollsinne. Men jag har lite, mamma är ju duktig på bollar fast man inte heller ser henne som en sportperson pga ryggen. Men klådde oss alltid i pingis hemma. Det var kul att ha pingisbord i källaren! Vilket hus var det tro, Sämgatan? Det var vårt bästa hus!
Princess torte
Så heter Princesstårta hos vissa utrikiska medlemmar av vår familj.
Så det här hemmet, som Sköna Hem visade upp förra veckan, är som en dekonstruerad prinsesstårta.
Förvånansvärt vackert. Men lika som bär? Tror inte det.
Extrablommor
För att man aldrig kan få för mycket blommor, om man inte syftar på att ha fem buketter med liljor i en lägenhet på drygt 50 kvadrat, då har man för mycket blommor och får ställa alla i badrummet under natten. Gissar jag. Två liljor brukar vara max i den här lägenheten. Men för övrigt kan man inte få för mycket blommor, så här kommer en bukett till.
Körsbärsblom överallt
Jag läste aldrig vems den här bilden var utan swipade ganska fort ner genom mitt IG-flöde. Vet inte vad jag trodde detta var, men så ser jag att det är bredvid Domkyrkan. Eller heter den det? Börjar jag glömma?! Detta var i a f min hemväg eftersom jag bodde när gatan var slut och så lite nedanför det. Igen känner jag igen precis var det är. Här är jag hemma på ett annat sätt. Det känns hemma här för att jag har bott här i tio år, mer eller mindre, men jag får inte hemmakänslan av gator eller byggnader, för jag känner inte igen dem här. Men det är ju verkligen vackert i Stockholm och jag önskade att Mikael och jag kunde åka på en Segwaytur inne i stan i sommar. Risken är liten, men jag drömmer ändå!
Vägens hjältar
Idag på Vägenshjältar hände enolycka på Nynäsvägen i höjd med Länna och då kände jag igen mig lite. Det har hänt i nåt enstaka andra tillfälle, typ efter Globen så ligger det vackra villor precis vid motorvägen, kanske heter det Enskede. Och om jag skulle ta körkort och killen skulle säga åk närmaste vägen till Essingeleden skulle jag glo på honom som om han hade bett mig förklara vägen dit på japanska. Not happening alltså.
Men så finns ju det där kontot på IG som har Göteborgsbilder och som jag ääääälskar. De är oftast från själva stan, inte ute i förorterna. Och i 9 fall av 10 behöver jag bara titta på en bild i en bråkdels sekund och jag känner redan igen mig. Här är en nyligen upplagd bild på mitt gamla hus på Skeppsbron. Man ser nästan mina fönsterkåpor sticka ut överst i bild, till höger. Jag har bott där!!!
Hemma.
Också Mio, också vackert
Fast Åter igen en liten brasklapp om färgerna. Men annars så, soffan, formerna.
Tips till mig själv
Kolla här. Illa snygga röda skor, och vilken snygg röd klänning, de är precis i min smak, dem måste jag pin... Vänta nu. Haha. I'm so very famous.
Är det press att vilja vara ifred tro?
Kvinnan har fött barn sex timmar tidigare. (Igår alltså.) Nu står hon på trappan i klänning, perfekt stylat hår och perfekt smink, en fin klänning och klackskor. Hon måste gå ut från BB i klackar när stygnen i det allraheligaste knappt har satt sig.
Jag vet inte om det är lättare tredje gången och om hon legat och vilat när hon blev friserad, och om de hellre åker hem där ingen glor på dem.
Jag är i alla fall smitten och tycker de verkar vara en fin familj och goda människor. Inte för att kan märka det genom att följa nåt konto på IG. Men man tror ju man känner folk man ser mycket bilder på. Ja, jag vet, jag är knäpp.
Hejhej!
Tiden och Nobelpriset
Jag brukar ju inte bry mig om nåt annat Nobelpris än litteraturpriset. Det är ju det enda jag begriper mig på, även om jag älskar Nobelfesten, klänningarna, håruppsättningarna, maten, underhållningen och talen. Nu har det ju varit mycket tankar på Nobelpriset i litteratur och hur det ska gå med årets pris i och med allt strul i Akademin.
Så ser jag på en bok jag har lagt på soffbordet, jag har faktiskt läst halva och det är en bedrift! Jag har insett att jag kan läsa lite, lite ibland om jag låter bli en del annat kognitivt arbete. Det är svårt att få det att fungera eftersom jag måste läsa ofta för att inte glömma vad det handlar om, men jag orkar inte läsa så mycket att jag kommer in i boken. Men jag försöker för jag älskar så mycket att läsa.
Men boken på mitt vardagsrumsbord och som jag nu tagit med mig hit till sängen (ja, jag flyttar den fyra gånger om dagen i ren läsoptimism) och det är just en Nobelpristagare, Alice Munros novellsamling För mycket lycka. Läste en krimnovellsamling i julas och den var lite kortare noveller så jag kunde läsa en i taget utan ansträngning, medan Alice Munro kräver lite av en. Jag fick boken av mamma i julklapp just för att jag kanske skulle kunna läsa kortare stycken. Perfekt, kunde inte bli bättre, jo, de kunde vara kortare men man måste ju ha nog med byggmaterial. Ni fattar. NU ska jag ääääntligen komma till poängen, som är att hon fick Nobelpriset i litteratur 2013 står det på boken. Det är 5 år sen i år. Kan inte fatta att tiden gått så fort. Jag kan inte säga en enda sak som jag åstadkommit på de här fem åren. Förhoppningsvis en del små, små saker som kanske gör Mikael eller någon annan lycklig, men inget som jag kan räkna upp. Men så är det väl för många. Man sliter på i vardagslunken och allt som tillväxer är höfterna. Men så plötsligt, när man stannar upp och reflekterar, när man ser barn som var bebisar och som kan läsa nu, så förstår man att rynkorna och de gråa hårstråna som kommit så smygande faktiskt representerar en utveckling. Att man är starkare, godare, djupare, lättsinnigare, vänligare, tålmodigare, självsäkrare men mindre självcentrerad. Det enda som verkligen spelar nån roll när hela livet har gått och ens familj ska skriva nåt på stenen, är hur personligt intresserad man var, hur mycket man visade att man älskade och var stolt över dem. Att det skulle stå på min sten Anja Klarin Olergård -- älskad hustru, dotter, syster, faster till solsystemets underbaraste, B, M, B, O och J. Älskade T, L, H och J som om de var hennes egna. Klem fra N og B. Det är kanske lite långt, det är ju inte en dikt till Rökstenen...
Så fortsätt med det viktigaste jobbet som finns, det att bygga upp dem du har runt dig. Att de får möta din humor, ditt goda humör, din sång när du sitter på toa eller andra underliga vanor. Att de efter ett möte med dig känner att de känner sig älskade, men att de blev inspirerade att göra, vara och bli ännu bättre. Inte bättre, som i "jag duger inte som jag är", utan bättre, som i "jag är nöjd över min utveckling och jag vill gärna fortsätta den".
Det dör folk varje vecka, nu senast Avicii. Och döden kan komma när som helst, till vem som helst. Säg att du älskar honom/henne/dem/mig :-)
Jag älskar er verkligen. Ibland vet jag några stycken som är här, mamma, Lillan, Sara, Monnah, Anna-Linda, Nilla, du ME-vän vars namn jag glömmer bort men som alltid skriver så snällt om att jag är rolig, kanske heter du Eva. Ja, och enligt statistiken finns det 100 fler som läser här varje dag. Jag känner mig hedrad och livrädd på samma gång. Jag är tacksam för att folk är intresserade av mig som person e!ler det jag skriver om så att ni kommer hit och kommer tillbaka. Det är en av de största gåvorna i mitt liv att jag blir läst. Gav för vad ni betyder för mig!
Veckans närmaste brytning
Har fått så käcka förhöjningar till soffan, så jag kan resa mig upp utan att storkna. Men idag körde jag in högerfoten i den och det var veckans, månadens, nej årets närmaste brytning! Så ont har det aldrig gjort, och när smärtan avtog så jag kunde sluta skrika klämde jag överallt på tårna men det är inget brutet. Tack och lov! Jag hade precis tänkt på den gången pappa gick med brutet ben i en vecka som han trodde var en stukning. Å vilken lättnad. Ska se mig för när jag går.
Och så stod det en lasagne i kylen när jag gick upp! Mikael är med barnen och firar T, som fyller år idag, men jag har för mycket vårdbesök den här veckan för att kunna följa med, grrr, och den där frysmiddagen som är kvar lockar mig inte jättemycket. Så en bra dag!
Igår var också en bra dag. Jag var hos gynekologen och förutom att det inte finns några tecken på endometrios (fast jag fick diagnosen för ca 15 år sen och har fått tillbaka symptom sen 3-4 år) och att min ena äggstock var så liten och tillbakabildad efter så många år med hormonbehandling att hon hade svårt att hitta den, så var allt bra. Jag tyckte ju jag gjort storverk som lät nån titta på min vajayjay, så jag gjorde köttfärssås och snabbmakaroner efter några timmars vilande, som belöning. Passerade tomater med kryddning innebär minsta möjliga ansträngning, dvs värma såsen med creme fraiche i en kastrull medan jag steker köttfärsen och kokar upp pastavatten. Sen tre minuter på makaronerna medan jag rör ihop såsen. Så fantastiskt att få sin favoritmat på några minuter! Och det hade jag förtjänat.
Men jag hade riktigt, riktigt ont i benen hela kvällen tills jag gav upp och tog värkmedicin så det inte skulle förstöra sömnen. Jag räknade ut att det berodde på att jag hade rest mig upp och satt mig ner otaliga gånger inom en timme. I och ur bil, i och ur rullstol, i och ur gynstol. Jag reser mig ju upp från soffan, sängen och toan hemma, men inte tio gånger på en timme. Men jag vet inte riktigt hur jag ska komma undan detta. Mikael ska dock ge mig mera hjälp, dvs dra upp mig istället för att vara ett stöd när jag reser mig upp, plus att jag måste fokusera på kroppen, inte på att jag inte vill vara i vägen, att det tar för lång tid, att jag måste stå och hämta andan osv. Inte blir man sur om en cancerpatient tar lite extra tid på sig? Så jag ska inte vara så medgörlig hela tiden utan ta den plats i tid och rum som jag behöver. Ska också förklara mer för Mikael hur saker blir så han förstår följdverkan och också kan hjälpa mig och skydda mig när nån ber mig om saker som egentligen inte går. Och hjälpa mig att komma ihåg vad jag inte kan, har ju alltid svårt att tänka i de här situationerna också, eftersom hjärnan blivit utmattad när jag gjort mig redo för att gå hemifrån.
Så, på det hela taget är det ändå rätt bra nu. Det känns som om den månadslånga sömnbristens effekter börjar släppa greppet om mig. Sov elva timmar i natt efter två nätter i rad med nattsvettningar och känner mig redan återhämtad från igår. Fick ingen feber igår och det är ett bra tecken.
Nu har lasagnen svalnat till ättemperatur och jag ser fram mot en kväll utan ljud på teven! Igår var Masterchef så bra att jag nästan lipade tre gånger. De är så fantastiskt berömmande och jag älskar ju mat, så det är en perfekt kombination.
Ha det bra!
Min mans hemliga talang
Mikael och T, teknikgenierna, har äntligen lagat vår gamla Toyota som inte gick att starta, de höll på i 10 timmar igår och idag, förutom att Mikael försökt med diverse tricks i lika många timmar innan han gav upp och vi ställde av den. Jag är så stolt över dem att de lyckades!
Men ska ni höra om en annan talang, nästan en magisk förmåga? Mikael kan sova sig igenom fem avsnitt på raken av QI på rätt hög volym, med applåder, skrattsalvor, och det där som tutar när de svarar fel. Men när jag inte orkar med ljudet längre och sträcker mig långsamt och helt ljudlöst med armen över honom för att ta mobilen, då vaknar han utan att jag rört honom eller gjort ett ljud. Som väl var somnade han om på en sekund, bokstavligen, sekunden efter att han stängt av vill säga. Men hur är det möjligt att sova med tv i öronen? För Mikael tror jag att ljud är sövande. Hjälp. Inte för mig om man säger så! Men jag är så glad och innerligt tacksam att jag har hittat öronproppar som passar mina hörselgångar och behov.
Nu snarkar han oackompanjerad och det låter hemtrevligt. Skulle inte för mitt liv komma på tanken att slå till honom när han snarkar så han vaknar och slutar. Tack för det, öronproppar från Claes Ohlson.
Är inte nöjd
Har försökt somna i två timmar. Gått upp två gånger och tagit mer sömnpiller, en sort första gången och en annan andra gången. Före det låg jag och förberedde mig för att kunna somna i tre timmar, dvs ingen tv, ingen kommunikation, inte ha roligt. Men det är ju sådär med sömnen sen en månad. Jag tycker i all fall synd om mig nu. Det hjälper inte att det redan är rätt ljust ute. Då känns det konfrontativt av naturen. Ha! Vi kan göra en värld ljusare lite tidigare varje dag och snart hinner du aldrig nånsin somna innan det är morgon ute och fågeljäv*** sitter i träna och sjunger. Pest. Hatar sommar. Kan vi inte få ha det mörkt och kallt ett tag till? Inser att det är för varmt inne för att ha kläder på sig fram till efter 19. Men då har jag ätit middag sittandes i soffan och orkar egentligen inte klä på mig också. Och en timme eller två senare måste man ta på sig strumporna och en kofta. Och sen ta av allt igen efter två timmar. Och sen ligga och försöka somna innan kvittret börjar och solen går upp. Det här ljuset är inte bra för min sovångest.
Dessutom har jag haft migrän ikväll, riktigt vass och envis. En Treo och en triptan hjälpte i 4 h, sen fick jag ta en triptan till och en Naproxen och en Alvedon. Och nu hoppas jag bara att jag hinner somna innan det kommer tillbaka igen. Jag har i alla fall inte gråtit idag. Vad jag kommer ihåg. Men det är inte försent än :-) Om jag börjar gråta nu får jag säkert tillbaka migränen. Det är så käckt när sömnbrist orsakar migrän, överansträngning orsakar migrän, vid migrän får jag sömnproblem, och så ger de varandra energi tills hjulet snurrar fortare än jag hinner med. Och det är 12 dagar kvar på månaden och jag har redan ätit upp månadens ranson migränmedicin på 18 dagar. Och det får man inte gråta över. Får å får, jag kan lipa hur mycket jag vill men det blir jag inte bättre av precis...
Sur, sur, sur, och dessutom hjärtklappning. Svärord!
Aldrig likeat en bild...
... av Maison Martin Marguiela, John Galliani, Alexander McQueen, Dolce & Gabbana. Här är några typiska Dolce & Gabbana-plagg. Ibland tycker man det nästan är snyggt, men så är nästa sådär sjukligt maxad i detaljerna.
Men, vad nu då? De gör helt normala kläder också och som jag gärna hade haft på mig.
Fast blusen kostar 11 000:-.
Morfar?
Min morfar kallade mormor för Geten och nu efter ett antal bilder på getter och mer insikt i hur viktiga de var för matproduktionen på gårdarna, desto mer uppskattar jag smeknamnet Geten och försöker övertala Mikael om att han ska börja kalla mig för Geten. Vi får se.
Men om mormor var Geten, så måste det här ju vara getens man, dvs morfar. Hej hej, kul å se dig morfar!
Inredning #goals
Glömde säga en sak om disponentvillan. En uppstoppad fasan. Att jag inte har kommit på det förrän nu. Det måste vara visheten från min visdomstand som börjar märkas. Inte alla som får nya tänder när de är 47, eller nya idéer. Tacksam för båda???
Annars finns det en villa med gammal brandstation på tomten och gymnastiksal på andra våningen. Jag vet inte var Gryt eller Valdemarsvik ligger, men den kostade bara 1 975 000:-, bara marginellt mer än vad vi får för vår tvåa. Alltså, att få springa omkring i en gympasal! Hoppa bock (den ingår!), gå balansgång, å vilken dröm. Men planlösningen på nedervåningen (ca 120 kvm) är helt vansinnig och master bedroom var en trappa upp. Det är klart att man kunde sätta in en hiss, vi behöver inte två gästtoaletter i hallen. Men ändå, det var riktigt dålig planlösning så jag är ändå inte helt såld. Annars hade jag ju gärna flyttat till Valdemarsvik för att renovera och flytta väggar i ett gammalt skolhus med gympasal. 4 000:- i månaden bara för att hålla värmen över 18°. Nä, snarare 8 000:-. Men vi behöver inte ha så varmt i gympasalen. Och Mikael kan få ha övervåningen för sig själv och han är inte frusen av sig. Men då så. Fast man har ju knappt hjärta att ta bort de fina gamla skoldetaljerna som klädhängarna i kapprummet. Vi får se hur vi gör :-)
Det kostade förresten bara 30 200:- i uppvärmning per år.inte så illa.
Fint, men...
Underbar disponentvilla från 1850 för bara 3 495 000:-. Det får man en halvny lägenhetstrea på andra sidan gatan för. Intressant reportage I Sköna hem.
Men vad gör de mot en stackars OCD-drabbad???
Olika blommor
Jag har ju en viss smak när det gäller blommor och andras smak är inte sämre, bara annorlunda. Så här har jag verkligen ansträngt mig för att gå utanför min bekvämlighetszon och ta fram blommor som inte är min stil men vackra ändå. Det gick sådär, jag kan ju inte riktigt hålla mig ifrån det jag älskar. Men jag har försökt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)