Har jag redan sagt detta?

Ja, det är ju inte omöjligt att kolla det, men det är för knöligt nu mitt i natten. Jag är alldeles konfys efter klockändringen. Så ofta får jag se på klockan för att veta om jag är hungrig eller färdigsoven, och nu vet jag inte vad klockan är och så går jag inte och lägger mig över huvud taget. Jo, jag har helt klart psykiska hangups angående min sömn. Men kolla om jag redan sagt detta var det. Men nej, jag skriver det igen i så fall.

För ett tag sen såg jag en bild. Förresten följer jag nån person som lägger in göteborgsfoton på ig. I 99 fall av 100 ser jag på ögonblicket var fotot är taget. Jag har glömt av den känslan. Jag har dels bott här uppe i Stockholm i sju-åtta år, före det bodde jag kanske i sju-åtta år i Borås när jag kom hem och var sjuk. Så det var väldigt länge sen jag bodde i Göteborg, och faktum är att jag bara har bott där tio-tolv år sammanlagt. Men nånstans så blev Göteborg mitt hem, och jag hittar nästan överallt. Nån jul gav jag Johan typ tio svenska deckare på dvd, och som utspelade sig i Göteborg, för att han skulle få känna igen sig, och höra språket. När det är Stockholm på tv vet mikael med en gång var det är. Jag hittar med nöd och näppe till Stora Sköndal, som är motorväg och bara en eller två svängar. Och till ersta-terassen, för där får jag botox fyra gånger om året sen åtta år. You do the math. Där svänger man också av bara ett par gånger på hela vägen, så det krävs inte ett under av lokalsinne precis. Men jag sitter alltid bara bredvid och behöver aldrig ta ansvar. Det är en dålig idé att ge mig en karta eller än värre en telefon och be mig se på gps:en. Jag är som en blind! Och Mikael har lärt sig, det är ren självbevarelsedrift som får honom att kolla på telefonen/kartan vid rödljusen. Själv alltså. BUT CAN I GET TO THE POINT?!

Det är nåt visst med att hitta. Och jag hittar inte här i Stockholm. Får inte en känsla av hemma, fast jag ÄR hemma här. Har till exempel varit i London minst ett dussin gånger. Känner igen hur det luktar utanför Paddington Station. Känner igen andra tågstationer på film, Liverpool Street Station brukar vara med. Det bekanta skapar trygghetskänsla.

Men det finns ett ställe jag bara varit på en gång i London, vi åt lunch där och shoppade. Och det var detta jag såg på ett foto som flimrade förbi och jag insåg att jag kände igen mig, att det var London, att det var Neal's Yard. Det är både en fysisk plats, ett litet torg innanför Leicester Square om jag inte minns fel. Ni ser på bilderna att det har ett väldigt distinkt utseende, lite av Karibien i regniga London. Dessutom är det ett hälsokostmärke eller nåt ditåt, med bara organiska ingredienser. Det lilla matstället är också organiskt, och jag är visserligen kulturnisse men inte vegansk kulturnisse. Har inte vävda randiga linnebyxor. Så jag tyckte mest maten smakade konstigt, och föredrog en kfc-lunch, men mitt resesällskap, som nog har såna byxor som jag nämnde, var som fisken i vattnet. Det är min gamla danska väninna som är känd för att ta några klyftor vitlök och skiva dem som pålägg på rågbrödet. Ni som känner Sanne känner igen henne vid det här laget. Vi är olika som bokstavligen natt och dag, men vi älskar London. Vi var väldigt viktiga för varandra under många svåra år, när vi blev sjuka, eller jag sjuk och hon skadad i en bilolycka med whiplash som följd. Hon var rätt så dålig. Vi hade varann i en svår tid fysiskt, vi älskar språk och litteratur, vi är ganska pratiga bägge två och uppskattar snabba repliker, och de där åren när ens vänner har gift sig gjordes väldigt mycket mer uthärdliga av att ha en nära och underbar singelväninna. Sen hade vi faktiskt pussat på samma pojkvän, innan vi kände varandra, och det är ju en underlig sak att ha gemensamt. Särskilt när man är en svensk och en dansk.

Ja, min kompis Sanne, som har varit med om allt en människa kan tänka ut av elände, och inte så lite därtill, jag började såklart tänka på henne nu för att det var hon och jag som var på Neal's Yard. Vi var usla resekamrater, ingen av oss kunde bära vad vi shoppade, och ingen orkade bära sin egen resväska. Men hon ville gå överallt, hon fick ont av skakningarna i buss och tuben, och jag ville ta bussen även om det bara var en hållplats. Så ibland delade vi på oss.

Men nog om det. Om ni har varit i London några gånger och vill uppleva nåt lite annorlunda, så rekommenderar jag Neal's Yard. Och det är nog bakom Covent Garden när jag tänker efter. Men consult a map.

Måndagsbuketten

Jag är inte personligt galen i höstfärgerna, gurkmeja, curry, senap och kanel eller vad de heter, men det här är min sorts höst. Såg ett par vinröda stövlar idag på instagram. Vinrött i mitt hjärta!

Både vill och inte

Idag har vi gissat smak på årets julmust, jag vet inte om det kallas nåt speciellt men det är en ny smak varje år i särskild, vacker flaska. Jag hade ingen aning, kunde inte ens känna igen det med facit i hand, och tänker inte heller råka säga svaret här.

Jag tänkte att jag fortfarande tycker det är en trevlig idé att ha julmustprovning, dvs köpa alla sorter som finns och blindprova dem. Med poängblad och ordentlig utredning över vinnaren, så som när Plus på tv går igenom typ overaller till barn.

Den där konstiga julmusten vann inte mitt hjärta. Det ska smaka som det alltid gjort.

Däremot åt jag säsongens första pepparkakor och Nu. Är. Det. Jul. Och det är det rubriken syftar på. Jag både vill och inte vill. Det känns som om det är så mycket att förbereda inför julen. Jag har så många högar som behöver åtgärdas. Men jag ska försöka ta itu med saker, en i taget. Det är väl metoden som är mest effektiv. Men det blir inte så mycket gjort i min fabrik.

God jul!

Artikel i Metro 2

Å, vad jag har fått tack, komplimanger, stöttning och kärlek av så många personer! Läste kommentarer på fb, i me-grupper och på själva artikeln. Känner mig så lyft, som om hundra osynliga händer bär mig.

En främmande person skrev "Stackars kvinna" och då brast det. Tårarna bara rann. Det var jobbigt med de här artiklarna (det kommer en i Må Bra också), fysiskt att uttrycka nåt viktigt, att låta sig fotas, att tänka igenom vad som var viktigt. Mentalt, att vara på bild i tidningen fast jag är så tjock. Att ha tänkt återhämta mig den här veckan när Mikael har varit bortrest och jag fick mat av mamma och pappa, men så funkade det inte med sömnen och jag har fortfarande migrän och ingen återhämtning. Ja, det har varit jobbigt, men det är också knäckande att tänka på hur det är. Det är ju rätt kasst. Ikväll har jag feber och jag har bara gått fram och tillbaka i lägenheten, inte ens slängt sopor eller hämtat posten. Jag vet snart inte vad som gör det. Men den här kvällen har hur som helst utmynnat i A LOVE FEST.

Jag säger som kronprinsessan att jag är så tacksam för ert stöd. Å, vilken klyscha det INTE är!!! Det. Är. Så. Sant.

Puss och tack!

Men de där händerna, dem måste jag vila i. Folk är så generösa och underbara.

Och Katrina Hansen, danskan som suttit tvångsvårdad i 3 1/2 år, har fått komma hem.

Det har varit ME-konferens i Sverige och är det nu i Florida och världsledande forskare presenterar vad de kan av halvfärdiga teorier och behandlingsresultat.

Det kommer att sluta i bot och i alla fall börja i behandling. Det är nära nu. Jag har lite tid kvar innan jag inte kan prata, äta, kissa, sitta, längre. Med personalens hjälp på St Sköndal, så kan jag få hjälp att ta ner hastigheten i försämringen så att boten kommer precis när jag är på väg att försvinna i ett isolerat rum med en sond i magen.

Tack alla vänliga själar. Varje tack lägger sig som bomull runt hjärtat. <3

Artikel i Metro

Är med i Metros nättidning med en artikel om ME. Den ska komma i papperstidningen i hela landet, men jag vet tyvärr inte vilken dag. Jag vill inte hemskt gärna vara med i tidningen, men jag gör det för att sprida kunskap om min sjukdom.

Här är länken: http://touch.metro.se/nyheter/anja-fick-ont-i-halsen-ar-nu-sangbunden-23-timmar-om-dygnet/EVHpjt!NgE0zDtMjtQ/

Sol och regn

Ibland drabbas de goda av goda nyheter och de dåliga av dåliga. Ibland drabbas dåliga människor av goda nyheter, och det är värst när goda människor får dåliga nyheter.

Denna dag har inneburit typ en från varje kategori. Jag är glad för en god nyhet till mig själv, eller två, glad för den fantastiskt goda nyheten att danska Karina Hansen som suttit tvångsintagen för att några läkare inte tror på svår me eller att det är det hon har, trots andra som diagnosticerat henne lika framstående, att hon efter 3 1/2 år har fått komma hem till sin familj. Jag gråter av glädje.

Jag gråter av sorg. En alldeles för ung man, bara några månar äldre än jag, har också fått "komma hem". Han lämnar fru och barn efter sig, syskon, föräldrar, svärföräldrar och många vänner. För mig är han mer bekantas bekanta, men det hindrar inte att jag gråter. Jag minns hur jag inte vågade bjuda upp honom när jag var ung och ville dansa med honom, för han var så snygg. Fast allt blev som det skulle på den fronten. Han har levt längre än läkarna trodde, men det är ändå aldrig nog. När man lämnar folk efter sig.

Jag har fortfarande lite ptsd sen min Lilla blev änka vid 31 års ålder. Ibland får saker inte vara sanna, men ändå är de det.

Skandal eller utmärkt idé

Nu har jag två brasklappar, den första att jag inte läst artikeln jag ska hänvisa till, och det andra att jag inte är centerpartist.

Men jag såg nyss en rubrik i Aftonbladet (känsliga tittare uppmanas byta kanal nu) med titeln Centerpartister lät flyktingar jobba gratis. Med en tredje brasklapp att jag kan ha glömt av den faktiska ordalydelsen.

Jo men ser ni, jag tycker inte det är någon kris att flyktingar har fått arbeta gratis. Pengar har de fått ändå. De har fått meningsfull/verklig sysselsättning, språkträning, kontakter. Det borde vara en värre skandal att säga att folk får pengar utan krav på motprestation. Får pengar av staten för att sitta på café, hänga i centrum eller se på tv.

Alla som kan arbeta ska göra nåt vettigt med sin tid, det är en absolut självklarhet. Gammalsvensk eller nysvensk. (Enda undantaget sjuka, där sjukdomen ofta är lika krävande som ett arbete.) För alla ska göra nånting. Ingen ska få betalt för att slå dank.

Tycker jag.

Mitt nya jag

I linje med mitt nya, fotograferande jag har jag härmed ett, vad heter motsatsen till grodperspektiv? För att dubbelhakorna skulle försvinna.

Jättenöjd med håret.

Väntar på pappa som ska köra mig till Sköndal, tack pappa!!!

Skitsömn

Nu är jag vaken igen, efter dryga sex timmars sömn. Försökte somna om men jag var för vaken. Tog nya sömnpiller så fort som möjligt. 13.30 måste jag gå upp för vårdbesök. Igår fick jag blundvila i fyra timmar innan jag orkade gå upp. Mina vårdbesök borde vara klockan sex på kvällen, det här är löjligt. Stressande. Måste lugna mig så jag kan somna fort.

Jag har i alla fall upptäckt att den nya sortens Stilnoct/Zolpidem som jag fick senast inte funkar. Har sovit dåligt med uppvaknanden varenda natt sen jag började ta den, för ca 6 dagar sen, och före det var det bra. Dessutom brukar jag sova extra bra när Mikael inte är här. Allt blir så lugnt och tyst då. Så nu har jag köpt nya stilnoct, i original. Jag vet inte vilken sort det var som var bra, men originalet funkar i alla fall. Tydligen är jag så känslig nu att fel sammansättning kan bli dålig funktion.

Apoteket skulle givetvis säga att det är omöjligt, eftersom det är samma verksamma substans.

Men tänk dig en tallrik köttbullar. Med lingon, saltgurka, potatis och tjock gräddsås.

Eller köttbullar med pommes frites och ketchup. Lite torra, överfriterade pommes som behöver ketchupen.

Tänk dig sen amerikanskt stora köttbullar på en stor portion spaghetti och med tomatsås.

Eller små köttbullar i ett pitabröd med grönsaker och hummus och vitlökssås and a big old green chili.

Eller en väldoftande köttbullegryta med massa grönsaker och dofter som curry, saffran, gurkmeja, ingefära, kanel, (eller vilka som nu passar ihop) serveras med ris.

Inte kan väl nån säga Jag gillar köttbullar och att det innebär att han gillar alla varianter på köttbullar. Så är det med min medicin. Ja, alla har den verksamma substansen, men ibland gör de andra kemikalierna att det inte passar min kropp så bra. Som en köttbullerätt man verkligen inte gillar (den torra med pommes).

Nä, nu ska jag lägga mig och drömma om nåt trevligt. Måste somna fort. Måste. Somna. Fort.

Vilken deppig måndag

Det var inget fel på själva den här dagen. Jag blev duschad och luktar gott och har fräscht hår, jag åt god färdigmat och sen hembakta bröd från mamma, jag fick hjälp att hämta in posten och har inte varken slängt soporna eller plockat i eller ur diskmaskinen. Så jag har bara klätt på mig, torkat håret kort, och micrat mat och ätit. Men jag var så förfärligt trött och när jag var i badrummet nyss tänkte jag att jag skulle passa mig så jag inte ramlade på kaklet. Och sen ramlade jag faktiskt, fast som väl var bara ner i soffan, och jag kunde nästan inte ta mig upp. Och väl i sängen så tänkte jag att det vore passande om jag dog nu när mikael inte var hemma. Och så blev jag chockad att jag tänker så. Tre dåliga sömnnätter och migrän på det, både självklart när jag sovit dåligt, men också att jag dessutom blir deprimerad av migrän. Inte för gott, men tills jag får migränet under kontroll. Igår kände jag mig sådär mätt, som att migränanfallet stoppat matsmältningen, och idag blev det alltså värre. Så illa så jag inte nöjde mig med vanliga piller utan tog en triptan, fast jag måste avgiftas om jag tar för många, och får huvudvärk av själva pillren. Men det är första triptanen sen jag fick botox och det måste vara flera veckor, före allt det här med tidningsartiklarna i alla fall.

Jag har inte sagt nåt till Mikael om sömnen och migränen, eller att det kom var ur tån IGEN. Jag vet inte om det innebär att jag är dålig på att kommunicera eller att jag vill berätta trevliga saker för honom så han inte tycker jag är tråkig. Det är ett komplex jag aldrig trodde jag skulle ha... Att bara prata om tråkiga saker.

Dessutom vill jag gärna att vi ska fotografera oss lite oftare. Jag har ju varit tjock kanske i sju år, eller åtta. Jag var det inte när vi träffades vet jag. Men om han dör imorgon och allt jag har förutom bröllopsfotona är ett mobilfoto från nyår för två år sen, då blir jag ledsen. Så jag ska se om vi kan ordna nåt. Jag såg så vackra kort på ett par, nästan i mammas och pappas ålder, som hade tagit kort på sig hos fotograf och de var så snygga, fast de var lite gamla och småtjocka och allt man kan klaga på om man vill. Jag är så glad för att Lina och Johanna tar så mycket foton, särskilt Lina så man dessutom får se barnen. Beth är också bra på det. Men det är en annan generation som är vana vid att alltid fota sig själva framför Eiffeltornet. Generationen som har ryggen mot allt på kort. Jag vill bli lite mer sån. Tror ni jag kan ha som mål att sätta in nåt foto på Instagram innan året är slut? Innan Instagram är ute :)

Jag mår bättre nu. Tack för att jag fick prata med er en stund, så jag kunde sluta upp med gråten och dödstankarna. Det är inte på riktigt, bara när det är för dåligt fysiskt så orkar man inte.

Jag hoppas att jag ska ha åstadkommit nåt när Mikael kommer hem, och inte bara har legat och pinnat buketter och inredning på Pinterest. Men jag är tröttare än jag brukar och det kan jag inte hjälpa. Men i natt tog jag signalen om att sömnen var på väg på allvar, jag somnade innan jag ens hann skriva upp vad klockan var. Så i natt ska jag vara lite mer beredd. Men jag mår bättre nu. Konstigt, förut trodde jag att jag skulle avsky sängen, att den var vad som begränsade mitt liv. Men jag älskar sängen. Jag mår ju inte så dåligt här som i soffan, där det är tv-ljud och man ser saker som behöver göras. Här inne ignorerar jag fullständigt det som hänger på garderober, ligger på fotändan av sängen, eller den stora högen vid min fotända. Jag vet att det är en blandning av kläder jag inte orkat lägga in, nån väska, en påse med kvitton från optikern, och så några löpare som ligger hoprullade på en kartong son jag inte vet vad den är. Mikael blir nog gladast om jag klipper av vardagsrumsgardinerna  och fållar dem med sånt där strykfix, och näst gladast för fotändehögen. Och sen för traderahögen. Den är på flera ställen... Men ett par klänningar som har varit för stora är nu perfekta. Ska bara få tillfälle att gå nånstans i klänning. Och kanske är mitt pärlhalsband fortfarande trasigt, det som jag älskar. Men jag har nog fler. Så kollar jag efter jackor. Förra vinterns jackor sitter lite tight i år. Och jag kan inte gå ner i dos på nån av de två piller jag äter som gör mig tjock. Förra året hade jag varit lika tjock ett tag, har jag för mig, men som nu, man har ju inte råd att köpa en ny jacka varje år, ens om man lurar sig själv och köper en svart enkel på Jula, som man inte kan ha inne i en affär i mer än två minuter innan får temperaturorsakat slaganfall. Nu ska jag satsa på nåt som kan andas och som man kan stänga dragkedjan på. Det är mycket krav här. Får sälja några av mina gamla grejer!!!!!!!

Men nu räcker det!!! Tack igen för att jag kunde föreställa mig någon som lyssnade. Det hjälpte mycket. <3

Musik!!!

Jag lyssnade på musik förut i veckan. Det var evigheter sen, så jag har i färskt minne hur underbart det var och hur vansinnigt mycket jag saknar det. Men jag klarar inte att lyssna, musik har alltid gripit tag i mig så mycket att jag inte kan förbli emotionellt eller fysiskt oberörd. Så efteråt är jag utan att ha märkt motionen helt slut i kroppen av viftande och diggande och fottrummande. Förutom att jag har sprungit emotionellt maraton.

Så gissa hur smart jag var i natt. För det första gick jag inte och la mig när teven stängde av sig klockan 00, utan jag tittade på ett program från en akutmottagning i London, som såklart var rätt uppslukande. Man ska bara se på loja program efter midnatt.

Sen "skulle jag bara lyssna" på Every song you sing för att min gamle kompis Louis Herrey skrev om den på sin blogg. Jag minns att jag tycker den har ett visst mått av genialitet, både text, musik och sång. Och sen drabbades jag svårt av muskkfebern. Jag var så dum att jag kom att tänka på den gången Samuel Ljungblahd var med på Så ska det låta, och då hittade jag två himmelska klipp, ett när han sjöng I Feel good, och det startade hela eländet, följt såklart av klippet med Lisa Nilsson när de sjunger I heard it through the grapevine, och man döööör för att det är så bra. Men då måste jag bara lyssna på en annan höjdarduett, Nils Landgren och Viktoria Tolstoy, och sen gick det inte att sluta. Tiden sprang och jag har snart träningsvärk i hela kroppen. Det är svårt att sjunga med när man är liggande, andfådd kontraalt. Louis sång gick redan 1984 högre en oktav längre ner än vad jag kan sjunga med i utan att låta pubertal. Och Nisse Landgren och Samuel Ljungblahd är inga basar precis. De sjunger mig rätt in i himlen, men jag själv kommer inte efter.

Ja, så klockan tre, drygt, kom jag på att det nog var sent, och hjälp vad sent det var.

När Mikael inte är hemma, och det här kommer jag ihåg från de andra gångerna han inte har sovit hemma, så kommer jag inte så bra ihåg att lägga mig. Det låter ju lika sorgligt ursäktande som det är. Jag kanske inte bara glömmer det, utan medvetet struntar i sånt som har med vett att göra. Kann sein.

Så nu ska jag somna skitfort rent ut sagt. Och inte lägga mig efter midnatt imorgon.

Tur att jag slipper äta choklad ikväll i alla fall. Jag orkar absolut inte gå upp och hämta. Bästa bantningsmetoden.

I heard it through the grapevine. Honey honey.

Friserad!

Idag kom så den väntade dagen, väntad för att jag inte tyckte om den! En fotograf kom och tog bilder till Må Bra. Om de nu ska ha foto av mig så var det väl i och för sig bra att en fotograf tog dem, och fixade med ljus och vinklar. Och jag hade både mascara och vahettere underlagsgrejs. Ja, så ofta använder jag den! Tror den heter BB cream, och redan när CC cream kom insåg jag att jag för evigt ska vara efter. Många har mascara som sin första sminkgrej, jag har det som min sista. Jag hatar verkligen hur det känns, och dessutom är jag mörkhårig så det är inte akut. Men när jag tog bort sminket såg jag hur snygg jag var med smink. Ja, ni kanske inte tycker att man får säga så om sig själv, men det gör jag. Däremot -- och detta är ju anledningen till att jag inte gärna vill vara på kort -- så kan jag lika villigt erkänna att jag är tjock. Stackars fotografen som skulle få bort min dubbelhaka från fotona.

Men jag hade också tidernas lyx, nämligen att Vannas mamma fixade mitt hår! Dels var det fantastiskt att slippa använda armarna, men lika fantastiskt att bli snyggare än man kan göra själv. Jag fick en väldigt cool buslockig stil. Och det var inte lätt att vänja sig vid när man haft en lång rak tofs i fyra år. Klippning igår, hårfix idag, vi får se om jag blir modell på riktigt imorgon då... Det finns tjocka modeller också, eller plus size som väl är den korrekta termen, men de har ju alltid smal midja ändå och ser bara friska och sunda och runda ut, inte som en annan, där midjan nog har samma mått som både byst och höfter och stuss. Konstigt, Trinny och Susanna har ingen figurstil som heter Tunna. Jag kan erbjuda mig att vara exempel, nu när jag är så van vid att synas i rampljuset. C, hårfixerskan, tyckte jag skulle komma 1 1/2 timme sent till fotosessionen idag, för att jag nu är så känd att jag måste låta alla vänta på mig. Å, vad jag skrattade. Älskar absurd humor. Än är jag inte känd, men jag bävar inför när dessa artiklarna kommer i diverse tidningar. Plötsligt blir jag inte bara fotoskygg, utan tänker att jag har varit så öppen att det kan kännas väldigt naket med massa okända, anonyma läsare runtom i stugorna. Och jag kan ju inte hoppas att ingen läser dem, för jag gör ju detta för att sprida kunskap och medvetenhet om ME.

Väldigt långt och babbligt inlägg, det här. Nervöst babbel.

Jag tog såklart inget foto av mig själv som jag kan visa upp. Sicken blunder! Jag tog inte heller något foto på det långa håret innan jag klippte mig. Men det nådde nånstans mellan behån och midjan. Jag kunde lätt få tag i det med armen utan att vrida den ur led. Så rätt långt. Men om man bara har det uppsatt i en knut som inte ens hinner torka mellan duscharna, vad är vitsen? Och gamla toppar har ingen blivit glad av. Jag kan inte fatta att jag inte klippte mig innan vi skulle ta familjefoto framför en syrenhäck nån gång när Johan och Beth var här. Jo, så gamla toppar blir slitna, även om man inte sliter på håret med tork och styling. Jag ser skillnaden nu, håret är så fräscht! Så klipp er, ni kommer garanterat må bra av det. Fast om ni har ME får ni garanterat feber och ont i axlarna, det är jobbigare än man tror.

Jag lovar att säga till när artiklarna kommer i tidningen. Metro kommer kanske redan nästa vecka, Må Bra har jag inget besked om alls än.

Men nu glömde jag ju att säga det viktigaste. Jag blev väldigt nervös när fotografen gick, allt kom liksom över mig då, att det faktiskt händer. Mikael är bra att ha i såna sammanhang. Han säger själv att han inte är den mest empatiskt begåvade personen, men när jag har fotonoja är det inte empati jag behöver. Utan han analyserade situationen, kom fram till att jag är nervös för jag vill inte se tjock ut på korten och den photoshop som gör mig smal finns inte än. Då säger han Men hur många ser på ett foto och tänker Värst vad hon var tjock. Ingen! De säger kanske att det var synd att jag blivit sjuk. Ja, och när jag inser att det bara är mitt eget sårade ego, att jag måste vara i tidningen när jag är tjock, men ingen reaktion utifrån jag behöver bekymra mig om, då var jag så tacksam för Mikael. Hans raka stil kan chocka en del, säkert såra en del också, men om man känner honom bättre så inser man att hans sätt i många fall är bättre. Han löste hela det emotionella problemet jag hade! Och gratis var det också. Eller svindyrt, för det kostar mig all min kärlek. Men man får bra bang for the buck!

Bättre än så här kan man väl inte träna sig på att vara ful på foto men inte bry sig. Här är resterna av min frisyr. Jag har legat på håret hela kvällen, en del klarade sig inte undan när jag sminkade av mig. Jag ser ju ut som den lallande dåre jag är. Och jag behöver definitely lite skönhetssömn. Ni vet Orka torka, som kom av en grupp som satte in hrm... mindre perfekta bilder från sina hem. Jag kan starta en sån där man sätter in normala foton av sig själv, normala, för att man faktiskt ser ut så på kvällen när man har sminkat av sig och tappat ut frisyren. Men vad skulle man säga till varandra i den gruppen? Wow, vad ful du är? Vad sliten du ser ut? Nej, det var nog en av mina många mindre briljanta idéer. Men vi kör på och gör ett nytt försök imorgon.

Duns?

Vi hade en granne förut som var gammal. En gång, innan hon gick hädan, ramlade hon svårt och det hördes världens duns ända ner i vår lägenhet. Mikael gick dit och såg till att ambulans och familj blev tillkallade, samt såg om sagda granne. Vi har fortfarande ett kort från henne på kylen. Men historien handlar inte om henne, egentligen. Det var dock så tryggt att ha en gammal och lugn granne. Man visste att alla höga ljud var olyckor. Hoppas ni förstår mig rätt!

Men vad är normalt? Jag har aldrig hört skrik, förutom av bebisar utanför lägenheten. Men betyder avsaknaden på skrik att ingen har skrikit eller att isoleringen är bra? För idag hörde jag, kl 1:15 och inte första gången, ganska ljudliga typ dunsar. Jag kan ju inte alls bedöma vad det var. Men jag vet att vi har par i alla lägenheter i huset (alla tre har flyttat in i år). Grannarna jag pratar om nu har jag aldrig sett ordentligt, bara när det var målare där och jag inte begrep vem som var vem. Skulle ändå inte känna igen nån. Men en gång när jag bodde i Borås var det ett par som grälade så högt att föreningen fick säga till dem (det var inte tal om misshandel av den ena parten, utan bägge var hetlevrade). Fast de bodde i uppgången bredvid hörde jag dem ibland. Då är det ju lätt att som granne höra vad som faktiskt pågår och kanske ta kontakt och fråga bara. Men om man hör några duns i golvet? Jag känner mig som att jag vill vara en god granne och medmänniska, men man vill ju samtidigt inte vara heltöntig. Karlen kanske sätter fötterna hårt i sovrumsgolvet när han ska gå och kissa på natten?

Ska försöka komma ihåg att fråga C imorgon hur mycket hon hör från sina grannar. Jag vet att det inte är mitt fel om en man slår sin fru, men om han bara går på toa så vore det en lättnad.

Hur mycket har ni hört era grannar? Har ni ställt "pinsamma frågor" nån gång?

Klippning

Ska klippa mig imorgon. Är så förfärligt tvehågsen. Klippa av lite, mycket eller mer. Jag tror det kommer sluta med att jag inte kan bestämma mig och frågar frissan. Det är kul att göra stor skillnad på sitt hår, men är jag beredd på en sån chock? Och så var det ju det där med att fixa håret. Ska jag behöva börja blåsa och så igen, nej, det orkar jag inte. Så vad ser snyggast ut om man är medelålders med gråa hår, lagom tjock, har fint och fett hår som inte riktigt låter sig lockas? Jag har klappat på min mjuka, långa svans idag. Ska den ryka imorgon?

Ingen big deal, jag kan se ut så här igen om fyra år.

Men är det inte så 2013 att klippa bob eller lob?

Besviken chokladfrossa

Såg en mäktig och tjusig chokladkaka på Pinterest som jag blev väldigt inspirerad av. Gick in på receptet. Men så besviken jag blev! Man skulle ta en mix si och hälla på en annan mix och hälla en burk av nåt annat ovanpå. Grr. Jag orkar ändå inte baka, men jag hade tyckt bättre om ifall jag hade hittat ett nytt favoritrecept. Och bara för det ska jag läska er också!

Ebony and Ivory 4