Tacksam och rädd

Idag grät jag en del på Sköndal, och jag hade inte ens tid med psykologen! Jag märker när jag pratar med arbetsterapeuten att jag inte har accepterat att jag är sjuk, att jag blir upprorisk och minsann inte tänker göra saker långsamt. Nej, precis så tänker jag kanske inte, men jag har tänkt så mycket idag att jag inte orkar tänka ut vad jag tänker. Ehhh. Hon blev inte helt chockad när jag berättade att jag ska arbeta med psykologen med acceptans. Och så har jag ju hittat en bok om acceptans. När jag går igenom mina understrykningar så är det skrattretande vad jag har förstått med huvudet utan att förstå med hjärtat. Men at:n är så bra, för hon begriper hur man tänker när man obstruerar mot sin egen kropp. Hon har lång erfarenhet och säger att det är väldigt svårt att lära om hur man rör sig. Så acceptansen hos psykologen får gå hand i hand med att jag lär mig att vilja göra saker rätt. Till exempel hjälpte hon mig att komma på att tänka Jag _måste_ inte sitta ner och vila, men jag är smart nog att inse att det är så min kropp mår bäst. Typ, jag skrev upp det, men orkar inte sträcka mig efter boken.

Ja, det här att inse hur sjuk jag egentligen är och prata om det högt, det är hemskt krävande. Jag grät hos kuratorn också, när vi som sidospår i andra ansökningar kom fram till att jag behöver hemtjänst. För hjälp med min personliga hygien. Rent hygieniskt klarar jag inte att hålla en miniminivå på kroppen, och för min självkänsla är det viktigt att jag inte blir van vid att se förfärlig ut. Till slut står man inte ut med sig själv. Att gå omkring i pösiga myskläder med fläckar, och fett hår i tofs, det kan man bara klara en viss tid utan att börja förlora sig själv. Så jag känner att det är ett led i att inte se ner på mig själv. När vi pratade om det grät jag, det var ett stort mentalt steg att ta, att erkänna att man behöver hjälp med sin personliga hygien. Det var verkligen inte lätt. Men så mycket lättare att säga det till snälla Mia, som inte är mig helt okänd, och som jag vet tror på ME. De problemen tar vi sen, if we ever even come to that bridge. Plus hur jag faktiskt ska stå ut med att nån duschar mig, det vet jag inte, men idag har känslan av att jag inte klarar av det längre vägt över känslan av obehag att nån annan skulle göra det. Jag får tänka att de badar gamla tanter varenda dag, så de tycker inte det är konstigt. Men nej, gynekologen tycker inte det är skumt att kolla mig i skrevet heller, men det minskar inte på känslan att jag tycker det är skumt. Man är helt enkelt inte van att släppa främmande människor i sina privata zoner. Inte bara sexuella kroppsdelar, utan rent mentalt också. Jag har en hemlig hög bakom en gardin som Mikael tills nyligen inte har sett. Det är sånt som är värt pengar och som jag borde sälja på tradera men inte kommer mig för. Och diverse små kartonger som man kan skicka de där traderasakerna i. När det nu blir aktuellt, grejerna är flera år gamla. Ja, när han hittade den högen så kändes det som jag tror det kommer kännas när nån ska hjälpa mig att duscha, Nej, det där får du inte se, vänd dig om så jag får skämmas ifred. Inte för att kroppen är nåt att skämmas för, även om jag just nu har en hel del saker jag skäms för, men det är ju inte riktigt samma sak. Alla har ju en kropp, alla har hängbröst (nu eller ge det mera tid bara), rumpa, ja, ett rumphål också faktiskt, som jag också är rädd att nån ska titta i. Med en apparat. Oh well.

Jag har gjort stora framsteg idag. Det har kostat mig lite tårar och mycket emotionell energi, men jag är så glad för Mikaels stöd och för hjälpen från Sköndal. Trots att det är rätt så illa ställt med mig, kunde det inte vara bättre.