Sköndal är det bästa som hänt min hälsa. Exakt den hjälpen jag har gått och längtat efter i 21 år får jag där. När läkaren sa Vi vill ju att du ska må bra, blev jag helt chockad. Jag har haft ett par bra läkare förr, men den frasen har ingen sagt högt förr. Jag blev helt tagen och har kanske skrivit om det förr.
Idag fick jag en kallelse till läkaren. Jag trodde att jag liksom var färdig där nu, att vi hade kollat upp det som skulle kollas upp osv. Jag vill inget mer. Men jag började ju äta en medicin, gabapentin, som jag mådde helt förfärligt av. Nu har jag fått prova en annan, lyrica, och det går ok. Jag slutade ett par dar för att jag hade så fruktansvärd migrän förra veckan så jag ville kolla om det var pga medicinen, men det blev inte bättre, så då började jag igen. Om hon bara vill kolla hur det går med den är det oerhört omtänksamt. Jag vet att bägge de medicinerna är något man inte ska ta lätt på, men jag är ändå positivt förvånad över tiden, över omtanken.
Och de andra i personalen är så fantastiska att jag vill ge dem blommor varje gång jag träffat nån av dem. Psykologen är underbar, ser mycket fram emot att få hjälp med att -- nej, det behöver jag inte säga här. Vi har ett par saker vi ska arbeta med, och en av dem är sömnen, eller mina rädslor kring sömnen. Efter så många år med svår insomni, och jag är helt pillerberoende för att sova överhuvudtaget, så har jag utvecklat nästan som en fobi för att inte sova. Dels är jag aldrig utvilad, dels märker jag sån skillnad på mitt mående om jag får två timmar extra eller tvärtom, plus att jag är rädd både för att pillren ska sluta verka och att nån läkare får för sig att det är bättre att låta bli att ta några piller. Att inte sova är som att tortera mig, och det räcker bra med plågor som det är. Jag märker här, och har märkt i flera år, att jag inte är lika käck och glad och positiv som jag är av naturen. Det är hemskt att se sig själv bli en sämre person, en variant av sig själv man tycker mindre om. Så det behöver jag också arbeta med, förutom sömnen. Psykologen hade med sig ett självkänsletest förra gången, och det var oerhört talande. Jag fick resultat normal självkänsla, men jag kände på flera frågor att jag inte är lika snäll mot mig själv som jag var förr. Jag hade en knut i magen efter testet. Så jag tror att jag hade onormalt hög självkänsla förr, för jag känner hur låg den är nu. Och det är svårt för mig att förstå på ett sätt, för jag är ju samma person. Men ändå är jag ju inte det, jag har ju utvecklats. Och inte all utveckling är sådan jag tycker om, och det har jag svårt att hantera. Jag har haft en inre röst hela mitt liv som säger att det är jag som bestämmer, vad jag gör, hur jag mår, hur jag reagerar. Och på ett sätt är det sant att vi mår bättre om vi ser saker positivt. Men å andra sidan är jag för obeveklig mot mig själv, på nåt sätt som psykologen ska hjälpa mig förstå. Då när jag har fått reda ut en del sorger så blir jag förhoppningsvis starkare och kan hantera mitt liv bättre. Börjar inte gråta när allt är jobbigt. Förresten ska jag sluta använda förminskande synonymer för gråta som böla eller lipa.
En så gullig vän här i kyrkan sa idag att jag sprider sån god stämning. Det kan jag inte förstå. Jag är ju med mig själv hela tiden och märker ingen särskilt fin stämning. Så jag behöver hjälp med att se ljusare på mig själv. Och det är verkligen underligt hur det kan vara ett av mina problem, jag som har haft fantastisk självkänsla. Tydligen hade jag förknippat den med saker som inte längre finns.
Ja, nu blev det långt och sådär igen. Arbetsterapeuten är också fenomenal. Bara tanken på att jag ska dit i veckan gör att jag kommer ihåg att tänka på hur jag gör med kroppen när jag utför sysslor. Det är en sak att jag satt ner förut när jag fyllde på min pillerdoserare, och att jag hade tagit fram allting så jag inte behövde resa mig upp och leta efter burkar. Men nu tänkte jag plötsligt på vad jag gjorde med högerarmen när jag plockade i piller. Jag höll den ut från kroppen, inte nära inpå, eller med armen stödd på bordet. Jag måste lära om mina rörelser, inte för att jag har fått stroke, utan för att jag får smärtor om jag rör mig som en vanlig människa. Jag tvättar håret bättre också, kommer ihåg att hålla ner armarna, kanske inte tvättar håret lika noga som jag egentligen vill, om jag känner efter att jag inte orkar mer. Men hon lär mig inte bara det fysiska i att röra mig annorlunda, hon har kommit in i min hjärna och hjälpt mig med en del hangups. Mikael har sagt länge att jag borde ta pauser, vila, göra långsammare. Men hon kommer på varför jag inte egentligen vill det, och förklarar förbi det, så att jag verkligen inser det med hjärtat. Jag känner mig inte hotad när hon säger saker. Inte hotad av henne såklart, utan hotad av tanken på att jag är sjuk, handikappad, beroende av min man, min familj, mina vänner här och i verkligheten. Den tanken är ju min största sorg, alla mina problem (med det enda undantaget Mikaels socker) finns förknippat med det att jag är sjuk, precis allt. Så när jag pratar om det så är det väldigt konfronterande. Men hon vet hur hon ska prata för att jag ska våga lyssna, liksom.
Och kuratorn har berättat massor om färdtjänst och hur det funkar, så att jag har bestämt mig för att det inte är värt att ansöka om det just nu. Däremot ska hon hjälpa mig att ansöka om handikappersättning, och det har jag varit på väg med i åratal, men det är så mycket som ska med att jag bara inte förmått. Nu ska hon hjälpa mig med det. Ja, ni förstår att jag sitter och bölar vid det här laget. "Precis den hjälp jag velat ha i alla år." Till skillnad från "Du verkar ha en viss trötthetsproblematik (sjukdomen heter me, du får gärna säga ordet), men du är för sjuk för att gå här, men hoppas du är nöjd." Observera citattecknen. I kid you not. Det var den förra me-läkaren jag var hos. Skillnad på folk och fä.
Sköndal for president, nobelpriset, eller vad man nu kan säga som den finaste komplimangen. Jag tar tillbaka president, för om det blir han med håret är det ingen komplimang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar