Det där att jag trodde att jag orkade plocka ur diskmaskinen dagen efter läkarbesök och barnmiddag, det var ju i efterhand rätt så korkat tänkt. Jag är inte van vid att göra så mycket att jag tvingar fram adrenalin, så den energikänsla jag har -- om jag är ärlig mot mig själv -- brukar vara sann. Men som sagt, nu var det inte spm vanligt, och jag har fått betala för det där köksarbetet i flera dagar. Idag hade jag feber redan innan jag klev upp ur sängen. Hrm, och det glömde jag av så fort jag kom upp, och så gjorde jag lax och slängde sopor så jag fick hjärtklappning och andnöd, och det senaste symptomet, att ögonen beter sig underligt. Nu svider de som om jag hackar lök. I soffan. Jodå, så det går bra nu. Men jag har kommit på mitt motto. Folk har carpe diem och sånt. Jag har kommit fram till att så fort jag tänker nåt, känner nåt, planerar nåt, så ska min första tanke vara: IT'S A TRAP! Om jag tänker så om allt, så kanske jag kan komma ihåg att faktiskt anpassa mig efter den här sjukdomen.
3 kommentarer:
Du är baske mig ett geni! Det ska jag också börja köra med. Fast jag tar inte ner dekalen med Carpe diem från köksväggen, den får sitta där som en kod för "it's a trap!" Undrar hur länge jag kommer att komma ihåg det?
Du kan måla på it's a trap med penna som bara syns i uv-ljus, så verkar du som mer än ett geni. Typ ingenjör, hemlig agent, nåt sånt.
Den var bra. Jag borde också tänka så, vet inte hur ofta jag luras att tro att jag orkar göra mer än jag egentligen borde.
Skicka en kommentar