Idag friade jag till Mikael och han sa ja.
Rätt å rätt...
Jag fick en jättefin grep, vill jag kalla den, fast grep är nog en stor högaffel man skyfflar dynga med. Så grip är mer rätt, men det låter för vardagligt för denna fina sak. Jag märker nämligen att det som gör mig mest andfådd är att böja mig ner till golvet. Så jag fick en jättefin grep av at:n. Igår kom jag på vad jag skulle prova den på -- Vannas mat. Hon hade nämligen föst ut två bitar torrfoder på golvet. De är som piller i storleken, stora piller, så jag tyckte det var perfekt att prova på dem. Själva tången längst ner har matt gummi på, som ännu lättare tar tag i saker och det gick fantastiskt bra att plocka upp matbitarna. Mikael är ju lite överdrivet renlig och tyckte jag skulle tvätta grejen efteråt. Vanna slickar sig i rumpan och käkar döda djur i skogen och har kiss och bajs på tassarna och ja, är inte direkt sjukhusren. Jag tyckte han överdrev men jag bara gjorde som han sa. Senare på kvällen tappade jag ett sömnpiller på marken och tänkte med en gång, fyyyy vad äckligt att få allt det där på mitt sömnpiller! Skit och as och bakterier. Det är så hemskt irriterande när Mikael har rätt och jag fel. Men detta var definitivt ett sånt fall. Ska tänka på vad jag plockar upp med grepen. Smutsig strumpa följt av piller (dem tappar jag tyvärr ofta) är ju inte superfräscht heller.
Om ni har några frågor kan jag framföra dem till Mikael. Men han har inte svar på allt. Om jag nu dessutom är ironisk och/eller sarkastisk, det får ni räkna ut själva. Men som sagt, övriga frågor kan jag vidarebefordra.
Gammal?
Vi har fått nya grannar, killen presenterade sig när jag slängde sopor. När Mikael kom hem berättade jag det, och M undrade hur gammal han var. Med tanke på hur han såg ut, och på att de har en tremånaders baby, insåg jag att han förmodligen inte var särskilt gammal. Lite över 20. Inte 30. Inte 40. Inte halvvägs till 50. Så tänkte jag på om han skulle berätta för sin sambo om mig. Han skulle nog inte säga att det var en ung, snygg tjej, utan en tant. Jag började nästan skratta. Haha, jag är en tant, ingen ungdom. Hur gick det till?!
Sen har jag börjat få flashbacks. Jag kommer ihåg när J bodde i Windsor och jag var och hälsade på. Windsor High Street är inte förfärligt imponerande, men deras Laura Ashley var det. Två stycken affärer, stora bägge två, med inredning i den ena och kläder i den andra. När jag gick in i klädaffären och expediten sa hej började vi skratta, för vi hade exakt likadana kläder på oss, cerise kortärmad topp med v-ringning, svarta highwaterbyxor med pressveck, svarta sandaler. Och jag var så välsvarvad, om jag får säga det själv. Å, vad jag önskar att jag fortfarande såg ut så. Fast jag är ju inte nöjd med mitt åldrande, jag står fortfarande och rycker bort gråa hår framför spegeln. Ikväll ca 8 st. Imorgon ska jag få bort 8 kg. Fett alltså. Jag fick en kommentar om det på bloggen förut. Vilken tur!
Tacksam och rädd
Idag grät jag en del på Sköndal, och jag hade inte ens tid med psykologen! Jag märker när jag pratar med arbetsterapeuten att jag inte har accepterat att jag är sjuk, att jag blir upprorisk och minsann inte tänker göra saker långsamt. Nej, precis så tänker jag kanske inte, men jag har tänkt så mycket idag att jag inte orkar tänka ut vad jag tänker. Ehhh. Hon blev inte helt chockad när jag berättade att jag ska arbeta med psykologen med acceptans. Och så har jag ju hittat en bok om acceptans. När jag går igenom mina understrykningar så är det skrattretande vad jag har förstått med huvudet utan att förstå med hjärtat. Men at:n är så bra, för hon begriper hur man tänker när man obstruerar mot sin egen kropp. Hon har lång erfarenhet och säger att det är väldigt svårt att lära om hur man rör sig. Så acceptansen hos psykologen får gå hand i hand med att jag lär mig att vilja göra saker rätt. Till exempel hjälpte hon mig att komma på att tänka Jag _måste_ inte sitta ner och vila, men jag är smart nog att inse att det är så min kropp mår bäst. Typ, jag skrev upp det, men orkar inte sträcka mig efter boken.
Ja, det här att inse hur sjuk jag egentligen är och prata om det högt, det är hemskt krävande. Jag grät hos kuratorn också, när vi som sidospår i andra ansökningar kom fram till att jag behöver hemtjänst. För hjälp med min personliga hygien. Rent hygieniskt klarar jag inte att hålla en miniminivå på kroppen, och för min självkänsla är det viktigt att jag inte blir van vid att se förfärlig ut. Till slut står man inte ut med sig själv. Att gå omkring i pösiga myskläder med fläckar, och fett hår i tofs, det kan man bara klara en viss tid utan att börja förlora sig själv. Så jag känner att det är ett led i att inte se ner på mig själv. När vi pratade om det grät jag, det var ett stort mentalt steg att ta, att erkänna att man behöver hjälp med sin personliga hygien. Det var verkligen inte lätt. Men så mycket lättare att säga det till snälla Mia, som inte är mig helt okänd, och som jag vet tror på ME. De problemen tar vi sen, if we ever even come to that bridge. Plus hur jag faktiskt ska stå ut med att nån duschar mig, det vet jag inte, men idag har känslan av att jag inte klarar av det längre vägt över känslan av obehag att nån annan skulle göra det. Jag får tänka att de badar gamla tanter varenda dag, så de tycker inte det är konstigt. Men nej, gynekologen tycker inte det är skumt att kolla mig i skrevet heller, men det minskar inte på känslan att jag tycker det är skumt. Man är helt enkelt inte van att släppa främmande människor i sina privata zoner. Inte bara sexuella kroppsdelar, utan rent mentalt också. Jag har en hemlig hög bakom en gardin som Mikael tills nyligen inte har sett. Det är sånt som är värt pengar och som jag borde sälja på tradera men inte kommer mig för. Och diverse små kartonger som man kan skicka de där traderasakerna i. När det nu blir aktuellt, grejerna är flera år gamla. Ja, när han hittade den högen så kändes det som jag tror det kommer kännas när nån ska hjälpa mig att duscha, Nej, det där får du inte se, vänd dig om så jag får skämmas ifred. Inte för att kroppen är nåt att skämmas för, även om jag just nu har en hel del saker jag skäms för, men det är ju inte riktigt samma sak. Alla har ju en kropp, alla har hängbröst (nu eller ge det mera tid bara), rumpa, ja, ett rumphål också faktiskt, som jag också är rädd att nån ska titta i. Med en apparat. Oh well.
Jag har gjort stora framsteg idag. Det har kostat mig lite tårar och mycket emotionell energi, men jag är så glad för Mikaels stöd och för hjälpen från Sköndal. Trots att det är rätt så illa ställt med mig, kunde det inte vara bättre.
Dagens skrämsel
Förra veckan var det en lite obehaglig diskussion i en av me-grupperna. En person påstod att tvångsomhändertagande inte är nåt man gör i Sverige. Men det är liknande regler över hela västvärlden, och ändå sitter flera me-patienter inspärrade på mentalsjukhus. Och psykologer har kastat rullstolsburna barn i vattnet för att dom ska upptäcka att de visst kan röra sig. I England har det dött två personer av grav (psykisk) felbehandling. I Danmark är en ung men helt myndig kvinna tvångsomhändertagen. Man får spärra in folk mot deras vilja om de utgör en fara för sig själva eller andra. Och svårt me-sjuka anses ju av vissa läkare själva vara ansvariga för att de inte står och går, dvs är de en fara för sig själva. Den danske psykiatern Per Fink (som jag verkligen inte har lust att nämna) har teorier om me, men även whiplash mm, och att vi behöver terapi för att våga röra oss, träningsprogram under läkares överinseende (kbt/get), och antidepressiv medicin. Så blir vi friska, vi med nervsvaghet.
Denne Per Fink citerades nyligen i Västra Götalands magplask till beslut att ersätta me-mottagningen Gottfries med en allmän klinik som enligt metoderna ovan skulle behandla alla möjliga slags (kvinno-) sjukdomar som me, fibromyalgi, whiplash, endometrios mm med psykoterapi och lyckopiller. Det är alltså en verklig risk som svårt sjuka människor står inför, att alla ens mediciner utom de antidepressiva dras in, sjukskrivningen avbokas, man ska prata med psykolog, träna, arbetsträna, och tillbaka till arbete, liv och hälsa. För att man, och alla med ovanstående sjukdomar, istället för en sjukdom lider av nåt somatiseringssyndrom och känner efter så mycket i kroppen att de hittar alla möjliga fel och smärtor som inte finns.
Ja, nu börjar jag hetsa upp mig själv.
I England finns den gode mannen Simon Wesseley. Ja, eftersom klockan är mitt i natten och jag är både trött och uppvriden efter tankarna på kidnapparen Fink, så dristar jag mig helt objektivt till att likna Simon Wesseley vid det enda rimliga, en vessla. Han har, på sätt som bara är mig delvis kända, haft hela den brittiska me-kåren bakom sig (om det inte är en bättre liknelse att säga att han skjuter den framför sig som en skock får), samt otroligt nog även pressen på sin sida. Han har publicerat en skandalomsusad artikel i Lancet som inte är gjord på me-sjuka men som påstår att me-sjuka blev bättre av kbt/get (det blev de inte utan han ändrade mätmetoden mitt i studien). Så dubbelfel, men det har han byggt en framgångsrik karriär på.
Så, tvångsinläggningar, nedlagda me-mottagningar, landstingspolitiker med makt över sjuka och som på allvar skulle kunna ta död på mig så som de två engelskorna, en dansk kidnappare och en brittisk svart magiker. Ni märker att stämningen är något tryckt.
Så blir jag då vänligen påmind om NIH, amerikanska hälsodepartementet, som förra året beställde, eller så publicerades förra året, en undersökande studie på i princip alla me-studier som gjorts. "Beskriv dem", och det gjorde de. Sjukdomen är fysisk, i högsta grad verklig och i många fall mycket svår, och det här är symptomen. Typ. Sen hände inget på ett tag. Jaha, tänkte me-communityt, var det mycket snack och lite verkstad? Sen kom då nyheten om nih:s stora studie, och me-communityt applåderade. Tills man läste beskrivningen, där me beskrivs som trötthet, sömnsvårigheter, depression och ångest. Och redan där får man drickan i halsen. Ångest och depression har inget med me att göra. Den finns inte med i sjukdomsbilden mer än vad det finns i cancer, ms, parkinsons. Dvs man kan bli deprimerad av att vara allvarligt sjuk, men det är inget egentligt samband med me. Att den som ska leda nih:s stora, banbrytande me-studie väljer de fyra orden för att beskriva sjukdomen, varav två inte är sanna och ett är sisådär halvsant, men inte det som nih har kommit fram till kännetecknar sjukdomen. Illa är vad det är. Med den beskrivningen av me vet man vad han letar efter, och vad han kommer att hitta. Det går att hitta depression och ångest i alla sjukdomsgrupper. Men det är sannerligen inget orsakssamband. Och det borde nån som ska få leda en stor studie begripa. Nån hade sett en niominuters video med honom. Han var helt ovetenskaplig i sina argument, sa PhD:n, och jag tog henne på orden och insåg att detta skulle uppröra mig för mycket att titta på.
Denna stjärna har visst hänvisat till både wessely och fink. Obs, de förtjänar inga versaler.
Förstår ni att jag är orolig? Jag ser mig själv, så sjuk att jag inte kan gå upp längre, bli hämtad av polis, låssmed och läkare, samt några som med våld hindrar Mikael från att komma nära mig (här hittar jag inte på utan det var så Karina Hansen blev "hämtad"). Hur man tar mig till något psykiskt sjukhus med låsta celler. Hur ljuset tänds i taket i mitt rum klockan 6.30 så alla hinner göra sig i ordning inför ronden och frukosten. Ge mig en sån start på dagen i en månad så vet jag inte om jag skulle kunna prata längre. Jag har varit så trött redan att jag måste ligga avspärrad från ljud och ljus med ögonmask och öronproppar, och inte orkat röra mig på timmar. Men inte varje dag, dag ut och dag in, i månader, år, på en stojig, stimmig avdelning. Om de ska få en att röra sig och säger att vi hämtar inte maten åt dig, du får gå upp och hämta den själv, svälter man då eller? Karina Hansens telefon har varit död sen hon ringde slut på batteriet när hon försökte ringa polisen och säga att hon blir bortförd mot sin vilja. Hon måste nämligen gå upp ur sängen och hämta laddaren själv, men det "vill" hon visst inte, så no phone. Ja, och förutom det så får man inga mediciner, för de vidmakthåller tron på att man är sjuk. Får jag ta betablockerare för hjärtat, levaxin för sköldkörtelsjukdom, triptaner för migrän, p-piller för endometeios, eller är det också psykiskt och botas genom att ta mig samman? Sömnpiller är det väl inte tal om att få några. Jag kan inte lova att jag inte tar livet av mig efter en månad på de premisserna. Och se, jag säger själv att jag är suicidal! Fort, lås in henne!
God nyhet
Sköndal är det bästa som hänt min hälsa. Exakt den hjälpen jag har gått och längtat efter i 21 år får jag där. När läkaren sa Vi vill ju att du ska må bra, blev jag helt chockad. Jag har haft ett par bra läkare förr, men den frasen har ingen sagt högt förr. Jag blev helt tagen och har kanske skrivit om det förr.
Idag fick jag en kallelse till läkaren. Jag trodde att jag liksom var färdig där nu, att vi hade kollat upp det som skulle kollas upp osv. Jag vill inget mer. Men jag började ju äta en medicin, gabapentin, som jag mådde helt förfärligt av. Nu har jag fått prova en annan, lyrica, och det går ok. Jag slutade ett par dar för att jag hade så fruktansvärd migrän förra veckan så jag ville kolla om det var pga medicinen, men det blev inte bättre, så då började jag igen. Om hon bara vill kolla hur det går med den är det oerhört omtänksamt. Jag vet att bägge de medicinerna är något man inte ska ta lätt på, men jag är ändå positivt förvånad över tiden, över omtanken.
Och de andra i personalen är så fantastiska att jag vill ge dem blommor varje gång jag träffat nån av dem. Psykologen är underbar, ser mycket fram emot att få hjälp med att -- nej, det behöver jag inte säga här. Vi har ett par saker vi ska arbeta med, och en av dem är sömnen, eller mina rädslor kring sömnen. Efter så många år med svår insomni, och jag är helt pillerberoende för att sova överhuvudtaget, så har jag utvecklat nästan som en fobi för att inte sova. Dels är jag aldrig utvilad, dels märker jag sån skillnad på mitt mående om jag får två timmar extra eller tvärtom, plus att jag är rädd både för att pillren ska sluta verka och att nån läkare får för sig att det är bättre att låta bli att ta några piller. Att inte sova är som att tortera mig, och det räcker bra med plågor som det är. Jag märker här, och har märkt i flera år, att jag inte är lika käck och glad och positiv som jag är av naturen. Det är hemskt att se sig själv bli en sämre person, en variant av sig själv man tycker mindre om. Så det behöver jag också arbeta med, förutom sömnen. Psykologen hade med sig ett självkänsletest förra gången, och det var oerhört talande. Jag fick resultat normal självkänsla, men jag kände på flera frågor att jag inte är lika snäll mot mig själv som jag var förr. Jag hade en knut i magen efter testet. Så jag tror att jag hade onormalt hög självkänsla förr, för jag känner hur låg den är nu. Och det är svårt för mig att förstå på ett sätt, för jag är ju samma person. Men ändå är jag ju inte det, jag har ju utvecklats. Och inte all utveckling är sådan jag tycker om, och det har jag svårt att hantera. Jag har haft en inre röst hela mitt liv som säger att det är jag som bestämmer, vad jag gör, hur jag mår, hur jag reagerar. Och på ett sätt är det sant att vi mår bättre om vi ser saker positivt. Men å andra sidan är jag för obeveklig mot mig själv, på nåt sätt som psykologen ska hjälpa mig förstå. Då när jag har fått reda ut en del sorger så blir jag förhoppningsvis starkare och kan hantera mitt liv bättre. Börjar inte gråta när allt är jobbigt. Förresten ska jag sluta använda förminskande synonymer för gråta som böla eller lipa.
En så gullig vän här i kyrkan sa idag att jag sprider sån god stämning. Det kan jag inte förstå. Jag är ju med mig själv hela tiden och märker ingen särskilt fin stämning. Så jag behöver hjälp med att se ljusare på mig själv. Och det är verkligen underligt hur det kan vara ett av mina problem, jag som har haft fantastisk självkänsla. Tydligen hade jag förknippat den med saker som inte längre finns.
Ja, nu blev det långt och sådär igen. Arbetsterapeuten är också fenomenal. Bara tanken på att jag ska dit i veckan gör att jag kommer ihåg att tänka på hur jag gör med kroppen när jag utför sysslor. Det är en sak att jag satt ner förut när jag fyllde på min pillerdoserare, och att jag hade tagit fram allting så jag inte behövde resa mig upp och leta efter burkar. Men nu tänkte jag plötsligt på vad jag gjorde med högerarmen när jag plockade i piller. Jag höll den ut från kroppen, inte nära inpå, eller med armen stödd på bordet. Jag måste lära om mina rörelser, inte för att jag har fått stroke, utan för att jag får smärtor om jag rör mig som en vanlig människa. Jag tvättar håret bättre också, kommer ihåg att hålla ner armarna, kanske inte tvättar håret lika noga som jag egentligen vill, om jag känner efter att jag inte orkar mer. Men hon lär mig inte bara det fysiska i att röra mig annorlunda, hon har kommit in i min hjärna och hjälpt mig med en del hangups. Mikael har sagt länge att jag borde ta pauser, vila, göra långsammare. Men hon kommer på varför jag inte egentligen vill det, och förklarar förbi det, så att jag verkligen inser det med hjärtat. Jag känner mig inte hotad när hon säger saker. Inte hotad av henne såklart, utan hotad av tanken på att jag är sjuk, handikappad, beroende av min man, min familj, mina vänner här och i verkligheten. Den tanken är ju min största sorg, alla mina problem (med det enda undantaget Mikaels socker) finns förknippat med det att jag är sjuk, precis allt. Så när jag pratar om det så är det väldigt konfronterande. Men hon vet hur hon ska prata för att jag ska våga lyssna, liksom.
Och kuratorn har berättat massor om färdtjänst och hur det funkar, så att jag har bestämt mig för att det inte är värt att ansöka om det just nu. Däremot ska hon hjälpa mig att ansöka om handikappersättning, och det har jag varit på väg med i åratal, men det är så mycket som ska med att jag bara inte förmått. Nu ska hon hjälpa mig med det. Ja, ni förstår att jag sitter och bölar vid det här laget. "Precis den hjälp jag velat ha i alla år." Till skillnad från "Du verkar ha en viss trötthetsproblematik (sjukdomen heter me, du får gärna säga ordet), men du är för sjuk för att gå här, men hoppas du är nöjd." Observera citattecknen. I kid you not. Det var den förra me-läkaren jag var hos. Skillnad på folk och fä.
Sköndal for president, nobelpriset, eller vad man nu kan säga som den finaste komplimangen. Jag tar tillbaka president, för om det blir han med håret är det ingen komplimang.
Duktig
Jag har inte köpt nåt. Bokstavligen.
När barn säger så brukar de visst ha "köpt nåt". På zoo hade lilla K "inte ätit getornas bajs". Så bra då.
Men i helgen var det 30% på hela Ellos reasortiment, och hjääääälp vad jag inte har köpt grejer. Inte en marinblå kavaj i busnelstil, inte massa byxor i rosa och vinrött, inga toppar för 69:- och uppåt, varav en var röd med tassels. Inte heller det där röda påslakanet jag suktade så efter i julas, som jag nu kunde få för 150:- istället för det dubbla. Inte heller några marinblåmönstrade lakan som jag liksom fick magknip av för att de var så snygga, tre olika men alla från Gripsholm och för halva priset. Inte heller en lampa till vardagsrummet, eftersom Mikael och jag var impulsiva och slängde ut den mycket gamla uplighten innan vi hade köpt nån ny lamps. Och nu har vi en ynka kristallkrona och en sorglig (svag alltså) bordslampa i hela vardagsrummet. Det räcker inte. Men inte heller köpte jag en sorts pappersstjärna, som inte såg ut som en adventsstjärna, som vi kunde haft i balkongdörren på vintrarna. När man behöver ljuset går man ju ändå inte mycket in och ut genom balkongdörren.
Men jag tänkte, vad blir bättre av fler nagellack? Orkar jag måla naglarna oftare? Vad blir bättre med nya lakan? Orkar vi tvätta och byta lakan oftare? Och har vi så god plats i skåpen att vi behöver fler lakan? Vad blir bättre av att köpa en outfit att ha i kyrkan för några hundra, när jag säkert bara kan använda den en gång och kanske inte ens förrän det har blivit fel säsong. Och hur många par skor behöver en som bara går på läkarbesök och då åker rullstol? Spela roll att jag inte har några svarta slingback och att jag inte har några vita sommarsandaler. Jag behöver dem inte. Ens när de kostar en hundring. Och pläden för 109:- som vi skulle ha vid fötterna om vi fryser, särskilt med de nya lakanen som jag inte köpte, var inte på rea så den får jag ingen rabatt på. Hundratio spänn för en pläd är ju ingenting, men jag tänkte nåt med rean som jag inte förstår nu i efterhand. Jag hade 35 saker i varukorgen, gick ner till 10-12 grejer som jag verkligen ville ha, men så lät jag bli. De tre topparna var så fina och så billiga, men är det nåt jag saknar är det inte grejer att hänga i skåpen. Den senaste veckan har jag dessutom bara haft myskläder på mig. Klär bara på mig riktiga kläder när jag ska nånstans, och ska jag köpa fler kläder så att jag kan ha nya grejer på mig på Sköndal?
Det är tråkigt att vara rationell. Jag var på så gott humör idag, men blev nästan lite sur när jag tänker på hur tråkigt det är att låta bli att shoppa.
Fast jag vill hellre vara tråkrationell. Det är soffan jag vill ha, inte tre toppar för 69:- styck.
Vardagsrum
Jättefint ordnat, estetiskt sett, men jag får panik när man inte kan se om fotot är svartvitt eller färg. Jag måste ha färg i mitt hem och jag blir så osäker på hur jag ska göra det.
Läste nyss ett inlägg om New England-stil. Nautiskt, vitt, marin, mörkt trä. I Sverige också stjärnor och kanske rött.
Kolonial stil, mörkt trä och vitt utan färger, men gärna mönster i svart/vitt. Zebra, nej.
Har bestämt mig för att det inte heller blir svenskt tenn/grönt å rött.
Den rosa supertjocka mattan som jag hade räknat ut att vi skulle ha, ihop med grå tapet, och grå Howardsoffa, är slängd för flera år sen. Så då blir det inte grått och rosa och mörkt trä heller.
Kvarstår grå soffa med vita och marinblå detaljer, och mörkt trä? Jag köper det inte helt. Soffan ska bara vara grå för att jag ska kunna ändra mig, marinblå soffa tröttnar man på för fort. Men grå och marin? Jag kan inte riktigt se det ihop. Måste surfa mer på detta.
Vilken bra affärsidé
Är det Macchiarini han heter, kirurgen från KI som utreds för vållande av annans död och forskningsfusk? Han ska i alla fall få lön resten av året, sammanlagt drygt en halv miljon kronor, säger Aftonbladet.
Varför får vanligt folk aldrig 500 000 när de blir av med jobbet? De får ställa sig till arbetsmarknadens förfogande och jobba på cv:t. Jag tycker ju att fallskärmar i alla yrkesgrupper är lite osmakligt. Hur tänker folk när de tycker det är en bra idé att betala folk som har misskött sig så gravt att de får sparken? Att det är en jättebra affärsidé? Måste det stå sån smörja i avtalet när de knyter så önskvärda personer till sin forskning, annars får de dem inte? Jag är i alla fall som vanligt lite lättretad.
Försök låta bli att le om ni kan
Fast kossan är väldigt söt, men om jag såg henne i verkligheten skulle jag inte le utan bli rädd. Jag har i och för sig inga minnen av hur jag uppfört mig bland djur. Jag kanske är rädd för de flesta i verkligheten. Ja, utom Vanna. Hon kan inte ens skrämma mamma.
Måndagsbuketten
Jag har nog inte varit så noga med måndagsbuketten i år, men här får ni en vacker bukett med får.
Rädd för min man
Jag har varit rädd för min man ett par gånger. Några när han har haft lågt socker, en gång andades han inte. Och en gång hade han magsjuka, då var jag riktigt rädd för honom. Och fick ändå magsjukan som höll i sig över två dagar. Hjälp, det var en näradödenupplevelse. Vilka dygn. Fick inflammation i spymusklerna.
Nu är jag rädd igen. Han hostar och nyser. Om han smittar mig åker han på en propp.
Men kan en man cold verkligen smitta en kvinna eller oroar jag mig i onödan?
En treklöver
Hade besök härom dagen. De har inte me men olika sorters smärtproblem. Vi kom in på mediciner. En åt saroten, en gabapentin och en lyrica. Vilken liten fin treklöver i smärtbehandling.
Och nu försvann resten jag hade skrivit för att jag säkert kom åt nånting för att jag fick småspringa upp på toa. Det går inte att ta det lugnt längre med det, om man säger så. Tror inte de musklerna heller orkar sköta sig som de ska.
Men nu måste jag djupandas för jag är lite sur på inlägget. Och jag måste sova nån gång. Och jag måste sluta med att ta två av en sort jag bara får ta en av. Så jag måste skärpa mig. Med det också. Lite taggtråd var det här! Godnatt!'
Dagens feltänk
Mikael kommer snart hem från Oslo. Tåget gick sönder och de fick ta ett långsamt, men klockan är ändå en timme mindre än jag först trodde. Ja, vi får se, han är inte hemma än.
Men hur som helst, jag funderade på att göra det lite fint här hemma slänga soporna och så. Men det orkade jag inte, så nu ligger en soppåse precis innanför dörren. Som välkomsthälsning. Ojdå. Men ok. Jag kanske kan göra nåt annat. Och så larmade jag av. Funderade på att låsa upp dörren också, men det kan ju fortfarande finnas galningar, även om det är alla hjärtans dag. Så låst men larmet av. Nåt mer då? Jag tittade mig omkring i hallen och såg en ofantlig marshall som Mikael köpt för nåt ändamål som jag glömt av. Jag kanske ska tända den och ställa utanför dörren, så han känner sig välkommen. Jo, fast han kanske skulle ha den till nåt. Jag kanske kan ställa ut nåt annat ljus? Jag vet, vi har ju gravljus!
Dagens feltänk, välkomna din man hem på alla hjärtans dag med gravljus.
Tur jag hann stoppa mig. Hoppas han kommer snart. Jag vet, jag ska gå och borsta tänderna!
Nu är det revolution på allvar
För er som inte ser så har jag olika strumpor. Blå och gul rand på ena, röd och vit rand på andra. Det är helt uppåt väggarna!!
P.s. Bilden är från en annan dag. Inte har jag strumpor på mig klockan halv ett. Hur tokig tror ni jag har blivit?!
Svenskt tenn-grönt
Det gömmer sig både ikea och Designer's Guild bland det starkgröna. Men jag kallar sånt för svenskt tenn-grönt. Ni får gärna stämma mig för nåt. Jag tror jag har 122:- om nån anser att jag har så fel att jag borde fråntas dem. Ni kan kontakta min advokat i USA, mrs Elizabeth Klarin, juris doctor, på Fragomen. Vet inte var hon tar i timmen. Men för 120-: kan hon antagligen svara i telefon när nån ringer. Lycka till, eller låt mig bara toka till det som jag vill. Jag bryter inga lagar. Tack för visad hänsyn.
Dagens djur
Ja, det här inlägget får utmana era konstnärliga förmågor, för det blir otydligare och otydligare vad konstverken verkligen föreställer. Men om ni kan se några djur vore det förnämligt!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)