Substitut

Igår var Mikaels barn här. Och ursäkta att jag säger så, ofta, men aldrig menar alla fyra inkl hon som bor i Norge. Det är verkligen inte så att jag inte räknar med henne. Faktum är att jag känner mig lika nära henne, och älskar henne lika mycket som de andra barnen, fast jag träffar dem oftare. Kärlek tar ju inte slut om man ökar avståndet. Och ja, barnen var här igår på kinamat och tårta och sen privat aktivtet av religiös natur med ett par av barnen kl 19 här nästgårds.

Jag. Vill. Åka. Till. Oslo. Lina fyller 30. Men det är det inte ens nån som inbillar sig att jag ska kunna. Skit. Men jag vill.

Någon liten person hade rullat ut en hel rulle toapapper, och när hon fick tillsägelse för det svarade hon att jag har fått lov av Johanna. Barns hjärnor är så fascinerande. Hon tyckte säkert det var en jättebra undanflykt, men vi vuxna förstår att den inte är sann. Hur kan hon inte veta det? Betyder det att allt, från får jag ta en potatis till, till får jag hoppa i bollhavet på Ikea, till får jag kasta ägg på köksgolvet, är samma i deras hjärna? Men vissa saker fattar de ju att de inte får lov, och försöker krångla sig ur den situationen. Väldigt kreativt att hävda försvar.

Idag har jag träffat alla mina syskon på samma gång! Det händer inte ofta, brukar vi säga, men de senaste åren, typ tre, så har de varit här nästan en gång i halvåret. Pappa köper hellre deras flygbiljetter hit än att köpa liggplats i förstaklass för mamma för 40 000:-. Vi andra, jag, som inte heller är så flyttbar, är hemskt tacksamm.

Dagens hälsning på tvillingarna var att Bella slänger av sig kläderna nånstans i hallen eller vardagsrummet, spänner ögonen i mig och säger I remember you! Så kramas vi, och sen sätter hon sikte på sin riktiga favorit, "Uncle Mikael!!!" Mia var lite mer jetlaggad och kanske också inte lika italienskt extrovert.

Och apropå italiensk så pratar den brunögde tvillingen inget, möjligtvis Hej, men sen säger han, mycket babyspråksaktigt typ Råttatouille. Det fodralet är hans käraste ägodel. Han tar med sig det när de ska ut och sover med det i sängen, när andra barn sover med gosedjur. Och eftersom han inte bryr sig om det där att prata så har han utvecklat sitt kroppsspråk och kan säga jag vet inte med axlarna som vilken äkta pizzabagare som helst.

Det var presenter åt höger och vänster, Mikael fyller imorgon, och Bella och Mia fyllde i veckan. De har varsin födelsedag. Barnmorskan frågade om hon ville hålla henne inne i tio minuter så de får olika födelsedag, och det ville hon. Och då blev det ju dessutom så fint att Mia, som är nr två, och heter Mia Madlèn efter vår kusin Madlèn som dog, nu föddes på Madlèn födelsedag. Det tycker jag är vackert.

Barnen är i alla fall höga på socker eller presenter. Det blir nog inga problem med att passa dem nån dag om Johan vill leka med sina kompisar. Mia slarvläste på ett paket och läste happy birthday Mia, love from Uncle Hampus and Uncle Ruth. Kvällens roligaste skämt har väl dock varit till viss grad politiska.

Om Mikael var nanny så var jag som vanligt il invalido.

Bellas framtid är utstakad. Hon kör med heavy negotiating. Kan bli politiker eller advokat, Mia är mycket mer svensk i sin utstrålning, inte lika högljudd, tar inte lika självklart för sig, lite lugnare. Men det går att få saker gjort, man bara ser till att Bella har nåt hon vill ha, som prinsesstårta. Och när pappa bad henne stoppa ner allt presentpapper i en kasse, skulle hon få första biten på tårtan! Johan sa att hon inte varit så tyst på sex månader som när hon åt den :)

Jaja, jag har haft en underbar kväll. Mår inte riktigt så dåligt som jag förväntade mig nu, så jag hoppas det bara blev såhär. Hoppashoppashoppas.