Kvällstankar

Det är svårt att hantera alla känslor. Idag minns jag i alla fall att de nog beror på utmattning.

Vi sa hejdå till alla besökare, för de åker innan jag är vaken/orkar gå upp i morgon. Man har ju alltid en viss separationsångest, särskilt när det gäller barn och särskilt när de bor så långt bort. Och det jag är ledsen för nu är svårt att förklara. Jag orkar ju göra så lite, orkar inte hänga med på aktiviteter, orkar inte leka, orkar knappt vara aktiv i samtal. Har egentligen bara bytt några ord med tjejerna. Jag vet att de inte älskar mig mindre än nån annan, men de känner mig mindre, bryr sig mindre. Det är inget personligt alls, förutom att det drabbar mig personligen. Det är jag som måste tvinga mig att känna att jag duger fast de inte har sagt mitt namn på hela veckan. Det är jag som måste göra det mentala arbetet och övertala mig själv att jag är lika mycket värd som alla andra. Jag märker ju hur mycket vi "manipulerar" andra för att vinna deras gillande, intresse, vänskap, kärlek. Man vet att man blir väl sedd om man ger nån en komplimang, gör nån en tjänst, ger dem en present osv. Och den som leker med ett barn blir älskad. En sekund eller for life, beroende på. Och jag kan inte göra de där små sakerna som gör att folk älskar mig, och det gör mig fruktansvärt osäker på mig själv. Jag som brukade ha så stark självkänsla. Jag fick hålla i Mikael, rent bokstavligt, hela kvällen för att inte bryta ihop. Och visst är jag övertrött, och visst kommer det att ta en eller två veckor tills jag har hämtat mig till normaldåligt istället för extradåligt. Men det är också jobbigt att tänka på. Att jag har överansträngt mig nu är en sak, när jag i alla fall delvis fått se och vara med, men att betala priset medan man ligger ensam i sängen är inte lika kul.

Tog en treo comp idag och det kan hända att jag blir deprimerad av kodein, det är nåt sånt som ringer i bakhuvudet. I så fall har jag ju både det och den allmäna "utmattningsdepressionen" som talar högt, nej, skriker högt ikväll. Så jag ska vänta tills imorgon. Eller vad då, jag kan väl bara erkänna att det är mycket nu. Och att det där med psyket också ställer till med en del, även om sjukdomen är fysisk.

Nu ska jag dricka honungsvatten mot det halsonda, ta sömnpiller, läsa Leva & bo och vara tacksam för att jag inte har sand i sängen idag. Och klappa Mikael, försiktigt, så han inte vaknar.