Idag tror jag på krasch

Tror inte detta är nån smitta. Jag mår inte nog dåligt för det. Jag mår som när en frisk har influensa, och om jag hade både me och influensa skulle jag må dubbelt så dåligt.

Vet inte om den logiken är helt vattentät, men det är så jag tänker idag.

Och huvudvärken och skallhuggen har inte blivit migrän, och jag har fått hostmedicin som hjälper, så jag är rätt förhoppningsfull. Jag kan ju fortfarande ha parasiter, cancer eller nåt brutet. Sånt kan man ju aldrig vara säker på. Man ska hålla alla möjligheter öppna. Tjena!

Det går bra nu

Jag hostar så hela halsen smakar blod. Hostmusklerna känns redan inflammerade. Snyter mig inte mer än jag brukar, men har ett helt taggtrådsstängsel i Halen. Igår drack jag åtta koppar ljummet honungsvatten och en dl glass i långsamma tuggor. Jag tvingade eventuellt i mig nån middag Mikael hade lagat också, ner mellan the throat wire.

Får migränkänning varje gång jag hostar. Det trycker liksom inifrån skallen när man hostar. Har hittills undvikit migränmedicin.

Men nu behövde jag svälja. Ajajaj.

Det är också tredje gången jag är uppe och går i natt. Kissar, eftersom jag är kraschad, och för säkerhets skull, eftersom svaga muskler och host inte är en bra kombination för kontrollerad blåstömning.

Ja, och detta var också tredje gången jag tog sömnmedicin. Jag blir ju inte av med detta om jag sover för lite. Men hostningarna väcker mig. Bad Mikael köpa nåt akut mot torrhosta.

Om detta är Johans smitta, för att jag åt upp hans pan pizza-kant, så är det första gången på 11 år jag blir smittad av nåt. Och vad passar då bättre än en amerikansk bacill som varken jag eller nån annan här har skydd mot. Eller så är jag bara grymt kraschad.

Men jag ska läsa på om hosta och halsont inför läkarbesöket på fredag. Tänker "kräva" att han inte bara säger kom tillbaka om det inte blir bättre. Är det en bacill ska jag ha AB. Jag är väldigt emot AB, men mitt immunförsvar är inte som andras. Jag är rädd att det kan bli en väldigt jobbig, seg, utdragen kamp eftersom mitt immunförsvar inte sköter sig alls. Jag får ingen smitta för att kroppen inte klarar av smitta. Så om jag har ätit Johans bacillbeströdda pizzakanter så har jag gjort nåt riktigt dumt. Men jag tänker inte vara tyst och bara betala priset för det. Nån ska veta vad det är och vad vi ska göra åt det innan jag lämnar vc. Annars kan jag ligga i sängen en månad, inte som andra tre dagar, och kanske bli allmänt försämrad i me:n.

Och jag var och tog prover. Ett rör. ETT. Har aldrig tagit bara ett rör. Det brukar ju vara flera saker som behöver kollas, ska man behöva hålla koll på det själv, rota fram gamla journalutskrifter osv. Grrrr. Tänk om man bara fick gå på St Sköndal. Där vet de vad de gör.

Nu ska jag försöka somna igen. Om en halvtimme ska jag prova. Det var inte smart att skriva inlägg precis innan. Jag ska ju inte kommunicera (ens med bara tänkt läsare) för det håller mig vaken. Kollar på några halvtråkigt bloggar nu istället. Måtte jag bli sömnig och kunna sova på riktigt. Fjärde gången gillt.

Kvällstankar

Det är svårt att hantera alla känslor. Idag minns jag i alla fall att de nog beror på utmattning.

Vi sa hejdå till alla besökare, för de åker innan jag är vaken/orkar gå upp i morgon. Man har ju alltid en viss separationsångest, särskilt när det gäller barn och särskilt när de bor så långt bort. Och det jag är ledsen för nu är svårt att förklara. Jag orkar ju göra så lite, orkar inte hänga med på aktiviteter, orkar inte leka, orkar knappt vara aktiv i samtal. Har egentligen bara bytt några ord med tjejerna. Jag vet att de inte älskar mig mindre än nån annan, men de känner mig mindre, bryr sig mindre. Det är inget personligt alls, förutom att det drabbar mig personligen. Det är jag som måste tvinga mig att känna att jag duger fast de inte har sagt mitt namn på hela veckan. Det är jag som måste göra det mentala arbetet och övertala mig själv att jag är lika mycket värd som alla andra. Jag märker ju hur mycket vi "manipulerar" andra för att vinna deras gillande, intresse, vänskap, kärlek. Man vet att man blir väl sedd om man ger nån en komplimang, gör nån en tjänst, ger dem en present osv. Och den som leker med ett barn blir älskad. En sekund eller for life, beroende på. Och jag kan inte göra de där små sakerna som gör att folk älskar mig, och det gör mig fruktansvärt osäker på mig själv. Jag som brukade ha så stark självkänsla. Jag fick hålla i Mikael, rent bokstavligt, hela kvällen för att inte bryta ihop. Och visst är jag övertrött, och visst kommer det att ta en eller två veckor tills jag har hämtat mig till normaldåligt istället för extradåligt. Men det är också jobbigt att tänka på. Att jag har överansträngt mig nu är en sak, när jag i alla fall delvis fått se och vara med, men att betala priset medan man ligger ensam i sängen är inte lika kul.

Tog en treo comp idag och det kan hända att jag blir deprimerad av kodein, det är nåt sånt som ringer i bakhuvudet. I så fall har jag ju både det och den allmäna "utmattningsdepressionen" som talar högt, nej, skriker högt ikväll. Så jag ska vänta tills imorgon. Eller vad då, jag kan väl bara erkänna att det är mycket nu. Och att det där med psyket också ställer till med en del, även om sjukdomen är fysisk.

Nu ska jag dricka honungsvatten mot det halsonda, ta sömnpiller, läsa Leva & bo och vara tacksam för att jag inte har sand i sängen idag. Och klappa Mikael, försiktigt, så han inte vaknar.

Bättre

Sov länge inatt, surfade lite, blundvilade i tre timmar, åt frukost, ser på tv, ska lägga mig snart. Ett till synes mycket meningslöst liv, men jag mår bättre.

Den där utmattningsledsnaden är så djup, den tar över allt för att man inte har någon energi att kämpa emot den. När jag är glad är det inte svårt att inte vara ledsen, men när jag är utmattad orkar jag inte kämpa. Men jag borde komma ihåg att jag inte behöver ta det på allvar, för det går över av sig själv när jag fått vila. Jag har samma problem som igår, Vanna har sandat sängen idag också, jag måste fortfarande göra mig presentabel imorgon och sitta upp, och det kommer att kräva mediciner, men jag kan tåla det idag. Förtvivlan är borta. Tröttheten är kvar. Men idag är det ok.

Där var smärtgränsen

Vanna låg på min säng förut idag och nu är det sand där. Jag orkar ju knappt snyta mig, vad ska jag göra med ett tungt vintertäcke med fin sand på?

Jag tog så slut förut idag. Den här familjvisiten alltså. Alla mätinstrument har gått i botten och skulle stå på minus om det inte vore för den där dutten som sitter i vägen. Ja, mätaren skulle nog gå mer än till -1, den skulle toksnurra bakåt två varv innan den långsamt satte sig ner på -245. Och då skulle nån förstå hur illa det var och söva mig.

The end.

Dag två med Klarins

Tyvärr hade Mikael planer på annan ort idag (och det här låg kvar i utkast så jag vet knappt vilken dag jag talar om. Söndag tror jag, söndagsmiddag med julbord!, så tjejerna led omväxlande lika mycket som jag. Ruth var också och firade sin mammas födelsedag på eftermiddagen, men kom till sist. Vi tog syskonfoton. Det händer inte för ofta att vi är alla här. Och "alla" var vi ändå inte, för pojkarna och Bettan var inte här, och Hampus och rut har bara varandra, öh, det har Mikael och jag också och det är helt i linje med våra planer att inte få några barn. Ellen har inte precis sin älskade på en färja till Åland, om man säger så. Tuffa syskon, och vad de går igenom. Jag gav alla syskon, Mikael och mamma och pappa en bok av en favvoförfattare, Michael Wilcox, som skriver om adversity, prövningar. Mina syskon har haft så många svåra prövningar, död, olycka, skilsmässa, kris, arbetslöshet, bli lämnad, vem duger jag åt då? Och så har vi ju en del mer eller mindre svåra kroppsliga prövningar flera stycken av oss, förhoppningsvis blir mias hjärtoperation den första och sista.
Jag är verkligen glad att våra föräldrar har lärt oss hur man beter sig när allt faller, går åt skogen, blir värdelööööööst! De har visat att man håller sig lugn, tänker efter, sträcker ut händer efter de som verkligen älskar en, och framförallt tar Guds utsträckta hand. Bitterhet, klagan (Oh well, jag försöker i alla fall), negativitet om andra, allt det där händer lätt när man själv är sur, arg och bitter. Men att möta motgångar på ett värdigt sätt, det tycker jag mamma och pappa har lärt oss barn, och att vi har fått i vissa fall mer än vår beskärda del, men att alla fortfarande är glada, hoppfulla, trevliga, omtänksamma. Jag kanske redan har skrivit allt det här, men det berör mig, nu när alla syskonen är här. Jag önskar dem så gott, de har alla olika drömmar. Om jag hade ett trollspö.

Ellen sa att om man stör sig på nåt hos en person, en man är gift med t.ex, för att hen är sävligast i världen och alltid kommer sent, då kan man fråga sig om motsatsen vore bättre, dvs att han är smått kolerisk, studsar som en boll mellan aktiviteter, påbörjade och icke-avslutade, renoveringar, nya hobbies, och att du kände pressen att åtminstone intressera dig för alla planerna. Tack och lov valde jag en man som passar mig rätt bra. Jag är väl inte dum heller :)

Tjejerna tog kål på mig idag. När de leker med varandra och en vuxen, och vi andra pratar vid matbordet, då vill jag både stänga en ljudisolerad dörr till vardagsrummet och köket, där de är. Ljudvolymen tar knäcken på mig, energin, alla rör sig hela tiden. Ingen har nåt begrepp om vad vara stilla är. Det passar inte att ha ME då.

Men ändå är jag alldeles genomlycklig. Jag älskar dem så mitt hjärta brister. Jag har lätt att älska, lätt att bli kär, lätt att beundra, lätt att vara naiv :)

De lät så underbara när Oskar berättade att han hade bajsat på pottan. De var oerhört stolta och stödjande, så fint att se den kärleken dem emellan.

Och när vi tog foton så tog Bella min hand, och det gömde jag i mitt hjärta. <3<3<3

Till min man

En virtuell blominstallation till min kära make på födelsedagen. Jag har det bäst i hela världen som har honom.

Förutom att det luktar nybakat i sovrummet. När jag gick upp och kraschkissade insåg jag att jag antingen hade lukthallucinationer (det luktade öl hemma härom dagen och det har vi aldrig ens haft hemma) eller så är det nån granne som bakar. Eller så har jag inte vaknat utan drömmer än :)

Men Mikael, han är så snäll. Jag ville ha en snäll man. Och han har så fina, breda axlar. Bildligt talat kan jag lätt hänga på honom utan att han drattar omkull. Vi diskuterade härom dagen om att jag ibland håller undan gråten för Mikael för jag vill inte göra honom ledsen. Och visst blir han ledsen å mina vägnar, men inte å sina. Han klappar inte ihop när jag gråter. Det här med en man och en kvinna tillsammans är ganska så finurligt uttänkt. Männen känner sig, och är!, behövda av oss, och de är inte lika känslosamma och får inte ett bryt bara för att vi får det. Jag har några personliga mål för min kärlek till Mikael.

1. Han ska alltid veta och kunna lita på att det är honom jag älskar mest

2. Jag ska älska honom så bra att han inte går och saknar det ena och andra, emotionellt eller så. Han ska kunna vara i ett rum och veta att den som är mest älskad av alla där, är han. Det ska jag verkligen börja träna mig på.

Ska ge Mikael en liten läxa, och komma på några saker som gör att han känner sig älskad, berörd, viktig i mitt liv. Och dem ska jag kasta över honom! Nej, sprida ut lite lagom. Med saker som jag kommer på själv också, så jag inte bara blir en papegoja som upprepar vad nån annan sagt. Älskade Mikael. Min filosofi medan vi dejtade var att jag skulle ta reda på om han saknade nån av de egenskaper som jag tycker är nödvändiga, och om de dåliga egenskaperna var något jag kunde leva med. Om pappa ska tvinga mig att hålla elvispen på rätt sätt blir jag tonårsirriterad, om Mikael gör samma tål jag det. Fast jag försöker hårt införa devisen att den som gör nåt, avgör hur det görs. Hu som helst. Är han älskad mest av alla, hur skulle det visa sig? Och det ska han få i födelsepresent. Min viktigaste uppgift i livet är att vi ska ha ett bra äktenskap, där vår kärlek växer och gror och blommar. Där kärleken är den där okända koefficienten (wa!?!) som tar en ansträngning på 2 mbar, och gör den fruktbar till 10 upphöjt till 100. (Whatever. Det funkade som exempel i mitt ju huvud.

Men vi ska nog få det att fungera. Det är ingen plåga, om man säger så.

Alla i hela min familj fick samma bok i julklapp. Jag gör normalt inte sånt. Men boken var av en författare vi gillar och boken handlade om att möta svårigheter. Jag tycker den här familjen har proppat med svårigheter. Och skillnaden med att jag känner mig trygg i min familj, både med Mikael och i mina föräldrars familj, är att vi har bra coping skills. Svårigheter är väl det enda man kan vara säker på att få möta, och det har de alla gjort. Alla mina syskon har mött flera svåra händelser var, men se på dem nu. Starka och fasta i sin...vad ska man säga, övertygelse? De väljer rätt metod att hantera lidanden. Inte att skylla ifrån sig, inte att börja tycka att andra är idioter, inte bli bittra, inte tycka man förtjänat det man borde fått och så kryper bitterhet och kritiklusta fram. Nej, mina syskon är fantastiska exempel på folk som har svårigheter och utfärdar dem med grace. Så jag hoppas att Mikael vill hjälpa mig i vårt gemensamma sökande efter hur han ska känna sig som den mest älskade mannen i Västerhaninge (jag börjar försiktigt!)

Sötchock

Får ju inte sätta ut barn här, så då tar vi ett gulligt, inspirerande substitut, nämligen söta djur.

Substitut

Igår var Mikaels barn här. Och ursäkta att jag säger så, ofta, men aldrig menar alla fyra inkl hon som bor i Norge. Det är verkligen inte så att jag inte räknar med henne. Faktum är att jag känner mig lika nära henne, och älskar henne lika mycket som de andra barnen, fast jag träffar dem oftare. Kärlek tar ju inte slut om man ökar avståndet. Och ja, barnen var här igår på kinamat och tårta och sen privat aktivtet av religiös natur med ett par av barnen kl 19 här nästgårds.

Jag. Vill. Åka. Till. Oslo. Lina fyller 30. Men det är det inte ens nån som inbillar sig att jag ska kunna. Skit. Men jag vill.

Någon liten person hade rullat ut en hel rulle toapapper, och när hon fick tillsägelse för det svarade hon att jag har fått lov av Johanna. Barns hjärnor är så fascinerande. Hon tyckte säkert det var en jättebra undanflykt, men vi vuxna förstår att den inte är sann. Hur kan hon inte veta det? Betyder det att allt, från får jag ta en potatis till, till får jag hoppa i bollhavet på Ikea, till får jag kasta ägg på köksgolvet, är samma i deras hjärna? Men vissa saker fattar de ju att de inte får lov, och försöker krångla sig ur den situationen. Väldigt kreativt att hävda försvar.

Idag har jag träffat alla mina syskon på samma gång! Det händer inte ofta, brukar vi säga, men de senaste åren, typ tre, så har de varit här nästan en gång i halvåret. Pappa köper hellre deras flygbiljetter hit än att köpa liggplats i förstaklass för mamma för 40 000:-. Vi andra, jag, som inte heller är så flyttbar, är hemskt tacksamm.

Dagens hälsning på tvillingarna var att Bella slänger av sig kläderna nånstans i hallen eller vardagsrummet, spänner ögonen i mig och säger I remember you! Så kramas vi, och sen sätter hon sikte på sin riktiga favorit, "Uncle Mikael!!!" Mia var lite mer jetlaggad och kanske också inte lika italienskt extrovert.

Och apropå italiensk så pratar den brunögde tvillingen inget, möjligtvis Hej, men sen säger han, mycket babyspråksaktigt typ Råttatouille. Det fodralet är hans käraste ägodel. Han tar med sig det när de ska ut och sover med det i sängen, när andra barn sover med gosedjur. Och eftersom han inte bryr sig om det där att prata så har han utvecklat sitt kroppsspråk och kan säga jag vet inte med axlarna som vilken äkta pizzabagare som helst.

Det var presenter åt höger och vänster, Mikael fyller imorgon, och Bella och Mia fyllde i veckan. De har varsin födelsedag. Barnmorskan frågade om hon ville hålla henne inne i tio minuter så de får olika födelsedag, och det ville hon. Och då blev det ju dessutom så fint att Mia, som är nr två, och heter Mia Madlèn efter vår kusin Madlèn som dog, nu föddes på Madlèn födelsedag. Det tycker jag är vackert.

Barnen är i alla fall höga på socker eller presenter. Det blir nog inga problem med att passa dem nån dag om Johan vill leka med sina kompisar. Mia slarvläste på ett paket och läste happy birthday Mia, love from Uncle Hampus and Uncle Ruth. Kvällens roligaste skämt har väl dock varit till viss grad politiska.

Om Mikael var nanny så var jag som vanligt il invalido.

Bellas framtid är utstakad. Hon kör med heavy negotiating. Kan bli politiker eller advokat, Mia är mycket mer svensk i sin utstrålning, inte lika högljudd, tar inte lika självklart för sig, lite lugnare. Men det går att få saker gjort, man bara ser till att Bella har nåt hon vill ha, som prinsesstårta. Och när pappa bad henne stoppa ner allt presentpapper i en kasse, skulle hon få första biten på tårtan! Johan sa att hon inte varit så tyst på sex månader som när hon åt den :)

Jaja, jag har haft en underbar kväll. Mår inte riktigt så dåligt som jag förväntade mig nu, så jag hoppas det bara blev såhär. Hoppashoppashoppas.

Dagens loop

Jag ligger och roar mig med att välja tapeter osv. Klockan är som ni ser 03:40 och jag kunde nog ha somnat för en timme sen.

Men så börjar Mikael prata med mig och säger massa saker som jag inte fattar. Kan jag inte bara få sova? Och jag lyssnar mer, men han ligger bredvid mig och sover? Skumt, på en sekund kan man börja somna och drömma, och dessutom i drömmen önska sig att få sova. Take that, Freud!

Soffbryderier, del tre

Vi har väl bestämt att vi ska köpa ny soffa. Jag har sökningar på blocket på howard och sammet. Och det finns en marinblå howard på mio på rea för sjutusen och ikeas för femtusen. Jag har varit inne på den röda ikea, för att skapa ett svenskt tenn-liknande vardagsrum, men då vill jag byta ut den gråa fåtöljen också, och så är jag inte säker på att rött och grönt verkligen är min stil. Marinblått är däremot underbart, och med silvriga detaljer till, och grått, blir det hur fint som helst. Så jag är väldigt sugen på mios blåa soffa.

Men jag är inte sugen på sjutusen. Det är ju en restresa för både Mikael och mig till Sardinien!!

Kikar som sagt också på blocket. Tänker mig att nån rik östermalmare inte har lust att köra sin soffa till röda korset. Men den vi köpte senast var en tjugotusenkronorssoffa från dyr adress, och jag tycker väl inte att den direkt har gjort skäl för pengarna. Jo, den var värd de 1000:- jag tror vi betalade. Men t ex finns en nio månader gammal howardsoffa som verkligen ser ny ut, fast i beige. Inte fullt så beige som allt här hemma är, utan mer greige, men tanken var ju att slippa alla kaffefärger. Och inte låta snålheten bedra visheten. Men hur ofta är det rimligt att byta soffa? Kan jag försvara för Mikael att jag vill göra om i vardagsrummet igen om två, kanske tre år? Den här gången vill jag ju tapetsera om också, inte bara köpa ny soffa och matta. Jag har inte sagt till honom att jag eventuellt planerar tapetsering i hall, kök, vardagsrum, och när vi ändå håller på så kanske vi kan ta sovrummet också? Sånt måste man lägga fram noggrannt, särskilt när man dessutom ska få vederbörande att göra allt jobbet själv, utom att välja tapeter såklart.

För jag vill verkligen göra om. Ut med alla kaffe med mjölk-färger, ut!!! Som dessutom har käcka moderna men neutrala mönster. Modernt och neutralt, vilka skällsord. Säg fegt istället. Modernt och djärvt uppskattar jag mer. Då har man nåt att arbeta med.

Jag är uppfostrad med att man gör om hemma med jämna mellanrum, byter rum med varandra, eller flyttar. Så det är liksom dags nu. Jag har fått det med bröstmjölken. Jag är helt oskyldig och kan inte sätta emot. And that's what I plead, Your Honor!

Döden döden döden

Både Celine Dions man och Liam Neesons fru har dött den här veckan. Och förra veckan dog David Bowie och ... vem var det, jag vet att det var nån mer. Eller ja, det var tusentals fler som dog. Kanske till och med en liten Alan på en isig strand.

Jag kommer aldrig att med tankens kraft kunna förbereda mig på att Mikael ska dö. Att han ska det, och att jag inte kan göra nåt åt det (förutom påminna honom om bilbältet möjligtvis), hjälper inte. Sorgen viker sig inte för logik, i alla fall inte förrän man har sörjt ett tag, tror jag.

Men det man kan göra är att säga att man älskar nån, ge uppriktiga komplimanger, visa tacksamhet. Att vara glad varje dag när han kommer hem. Glad och tacksam, för att nån annans man kom inte hem idag, och jag fick ha min en dag till. Den största gåvan.

Min man fyller 56 i övermorgon. Han har redan levt längre än sin far. Varje dag är jag tacksam över att jag fick honom, och fick honom en dag till. Och bara för att fira ordentligt ska han slänga de magentafärgade ikeavaserna vi hade på vårt bröllop. Vi har ca ett dussin kvar, jag tror vi hade en till varje gäst som de fick ta hem, med en blomma i såklart. Nu har vi varit gifta så länge att vi inte behöver ha kvar vaserna. Vi har inte använt dem sen dess. Men det är rensa ut-månad och vi kan hålla ögonen på det som är viktigt och släppa taget om annat. Så bildligt och bokstavligt på samma gång.

Köldrekord

Det är väl andra gången i vinter som det faktiskt är lite kallt nu. Var och hämtade posten idag (jippi!!!) och fick dra igen fleecetröjan. Mikael däremot går fortfarande med sommarjackan öppen. Men han har vantar, åtminstone har han handskar i handen när han kommer hem. Men köldrekordet gäller vårt sovrum, där det ikväll var 22,3. Det har hållit närmare 24 hela "vintern" men nu är det tydligen kallt på riktigt. (Och nej, jag driver inte med några husägare med "charmiga" tvåglasfönster och aldrig över 18. Jag behöver bara tala om vädret ibland. You see.)

Se även min systerblogg, SMHI.se.

Läkarskräp

Hade en okej dag igår, efter att förrgår var fruktansvärd. Jag hade sovit på natten men var ändå oerhört deprimerad och mentalt slut. Hade haft rejäla magsmärtor som jag inte kunde härleda och man blir väldigt trött av att ha ont. Så jag låg i sängen och grät. Hade ringt ett samtal och klätt på mig, det var tydligen för mycket. Bläää.

Men så vaknade jag vid tio idag. Det är cirka fyra timmar för tidigt. Så det blir jag lite ledsen för. Försöker sova så gott jag kan, så att jag ska kunna gå ner i sömnmedicindos, särskilt en medicin som jag verrrrrrrkligen borde dosminska. Men om jag inte ens sover hela natten så är det inte läge att dosminska. Det känns som ett misslyckande att inte kunna sova så länge som kroppen behöver. Det är jobbigt. Känns nervöst också att vara så beroende av medicin för det mest grundläggande och att sömnen är så lättstörd.

Ja, men så slösurfar jag lite för att bli trött och kunna somna om. Ser att en tjej har klagat på en läkare. Förstår att det är en av dem jag går hos. Hans syn på me är att det inte finns biomarkörer och därmed är psykiskt. Trauman från barndomen har fastnat och gör en sjuk. Man blir frisk om man rör mer på sig.

Igår läste jag lite ur nyhetsbrevet som Anne Ö skickar ut. Bland annat var det en länk till en artikel i en neurologtidning. Den var skriven av en läkare och var mycket informativ.

Men så tänker jag på den där läkaren, som får dessa nyhetsbrev, ignorerar fakta i dem och istället tänker i sitt stilla sinne att vi är psykiskt sjuka, kverulanter, som behöver ta oss samman. Han har aldrig sagt nåt om me till mig, men jag har väl aktat mig lite för att ta upp det. Jag går hos honom för en annan fysisk åkomma än me.

Och nu känner jag mig gråtfärdig. Även om han inte sagt nåt till mig, så känns det väldigt kymigt att veta hans inställning.

Ja, nu blev det lättare att somna om. Ha!

Dagens ironi

Såg på Ylvis i fem minuter. De lottade ut en bil till någon i den stora teatersalongen och det blev rad 4, plats 16! En rödlätt ung herre på 11 år! Dagens ironi.

Blommor på väggen?

Hjälp eller stjälp

Hunden var här idag för första gången sen före jul. Som jag minns det i a f. (Vi har inte saknat henne. Vi är väl antagligen sociopater för det, men det kan vi ta sen.) Hon väckte mig med sitt uppfordrande skällande för att hon ville upp i min säng och Mikael var inte hemma. Vi kan inte få henne att fatta vissa saker, som att hon inte får skälla när dörren är stängd, så om Mikael glömmer att lyfta upp henne i min säng innan han går hemifrån, så skäller hon utanför dörren tills jag vaknar. Jag har försökt att säga nej, ganska barskt till och med, men då blir hon bara ännu ivrigare. Så jag var inte helt nöjd med råttjägaren, aka attackhunden, aka Baskervilles. Ni känner kanske igen hennes smeknamn vid det här laget. Fast de namnen använder vi oftast inte när hon hör. Vi vill ju inte traumatisera ett djur, så psykopatiska är vi inte.

Ja, men då låg hon på/bredvid mig och småsnarkade som vanligt. Jag hade nog blivit riktigt arg om jag fortfarande åt den där häxbrygden Gabapentin, men jag har inte tagit den på hela veckan, så den är ute ur systemet och jag tålde denna egentligen hemska morgonväckning. Till saken hör att jag vaknade vid åtta eller nio, och precis på håret lyckades somna om vid elva. Så redan då är jag ett antal timmar minus och vill inte gärna att de ska stjälas av mysmonstret.

När hennes matte eller husse kom, jag vet ju att C är en tjej, men jag har aldrig lyckats lära mig vilket som är hundmamma resp hundpappa. För övrigt har jag heller aldrig lärt mig babord och styrbord. Men jag har inga problem med höger eller vänster i trafiken, eller för den delen politiken. Jag vet dock inte längre var i historien jag var, så jag skadar nog ingen om jag skippar dösnacket och går till pudelns kärna. Ha!

Det ringde på dörren, jag svepte exotiskt min exotiska, cerisea kimono om mig och sa åt hunden att nu ska vi gå och öppna. Hon tittade bara på mig. Men jag ville gå och öppna först, eftersom C inte visste att vi var hemma och jag ville inte att hon skulle hinna sticka. Vanna skäller alltid nämligen väldigt fredligt när det ringer på dörren, men hon hade minsann inte förstått att det var slut på helgerna nu och åter till grottekvarnen, för hon var som sagt loj. Jag öppnade, och ropade på hunden, som också hörde C:s röst. Om hon inte är för döv för det. Eller loj. Kom kom, sa jag, och hon brydde sig mindre än en aggro tonåring. Det är inte en förfrågan, sa jag, det är så det blir! Men hon reagerar inte, så jag fick gå, inte bara in i sovrummet och hjälpa henne ner från sängen (den är fem gånger så hög som hon och ibland slinter hon på parketten när hon hoppar ner själv), utan ända runt sängen till precis där hon var. Och när jag är framme vrider hon sig lite snyggt och lägger upp kli-magen åt mig. Va? Vad får dig att tro att vi håller på med sånt nu? När matte/husse/C står vid dörren. Jag fick bära henne lite, sen dra och putta på henne, och till slut gick C in med full arktismundering och tog tag i jycken som vägrade gå längre än halva hallmattan. Alltså, den damen, hunden alltså. Delusional! Tror hon är prinsessa i nåt fint land och att vårt mål är att klia henne på magen, på huvudet, på nacken, you name it.

Jag erkänner att jag får glada minnen av henne. Men hon är verkligen inget sällskap. Hon ser aldrig ut som om hon fattar vad man säger, inte ens de kommandon man faktiskt vet att hon kan. Hon lyssnar inte på vad man säger om man är ledsen, hon är dessutom helt okänslig för hur man mår, och nån gång när jag verkligen hade velat gossa med henne så ligger hon vid mina fötter och jag kan inte nå henne. Så det där med människans bästa vän. Really?

Det är därför vi säger att vi är psykopater eller sociopater, ellerä vilka det nu är som inte tycker om djur. Hon är mer som en hot water bpttle som kan titta och visa var hon vill bli kliad. Och Vanna är en riktig stallböna, är massor i stallet. Och hennes matte/husse/C är sannerligen ingen mes och låter inte vanna mesa sig heller. Så jag förstår henne inte. Det kanske är så att jag är så långt ner på listan. Det är ju Mikael som går ut med henne, som hon vill vara med. Jag är bara nån som ligger i sängen. Hon visar inte ens mig att hon vill gå ut om hon är kissnödig. Hon har kanake förstått att jag inte kan gå. Och att det är för jobbigt t o m med kometen att rasta henne. Man vill ju inte misshandla ett djur utan ge henne god tid att lukta sig fram till rätt plats i naturen för her royal arse to do her business.

Nej, djuret och djur i allmänhet är inte min bästa vän. Kanske om man träffade nån som var mindre loj. Men nej, vi vill inte ha hund. Absolut inte. Vill nog egentligen inte ha denna heller, men Mikael tänker att han får daglig motion av det, och det är ju bra tänkt. Så att han lever länge och håller sig frisk och biverkningsfri.

Dagens feltolkning

Det ringde på hemtelefonen och jag väntade på att Mikaels särskilt inställda ringsignal skulle ringa. Det är för övrigt en förvånansvärt irriterande och plingplongig version av Joy to the world. Året om. Men det var inte han, och jag hade redan pratat med mamma den dagen (ovanligt men så var det) så jag kunde inte tänka mig att det var annat än en säljare. Men av nån anledning fortsatte jag, kanske för att jag redan hade gått upp ur sängen och då kan jag lika gärna svara.

Jag sa tydligt An-ja, så att första, dumma frågan inte skulle bli Är det Anja Olergård jag pratar med? Men det blev det, och jag sa Ja, men jag är inte intresserad.

Jag ringer från blablabla och du har registrerat dig hos oss i december.

Det vet jag inget om, sa jag, och jag är hur som helst inte intresserad.

Är det Anja Olergård jag talar med?

Nej, men, för sjutton gubbar! Jag låter nog inte ens artig när jag säger Jo, men jag är inte intresserad!

Då kväker den arma pojken ur sig att jag har anmält mig som deltagare till ett läkemedelstest för ett nytt migränläkemedel och han ringer för att säga att platserna i Stockholm är slut, men att jag kan få undersökas i Uddevalla om jag vill. Tydligen får han inte berätta detta förrän personen har bekräftat att de är den som har ansökt. Jag frågade om läkemedlet inte var en triptan, och han svarade så svävande att jag förstod att han aldrig har hört talas om triptaner. Och då insåg jag att han var en ringnisse som inte visste ett dyft om migrän. Men han ville i alla fall inte sälja nåt åt mig. Undersökningen i Uddevalla skulle nog annars varit gratis. Synd på ett sånt pangerbjudande!

Dagens spåord

Tror att rosa och koppar kommer stort i år. Uppmjukat med andra färger eller hårda former så det inte blir snuttigt.

Fast å andra sidan så har folk redan mässingsljusstakar för tusentals kronor, och marmorbord för tiotusentals kronor, så jag vet inte hur de ska göra. Folk å folk. Inredningsbloggarwannabes på Instagram.

Ensam härskare

Om jag ensam härskade över lägenhetens utseende, så skulle det in mer sånt här. Undrar hur lång tid det skulle ta innan han märkte att jag bytt till _blommiga_ lakan.

Dagens tema: Fondvägg

Ute eller inne med fondvägg? Vi kanske använder dem annorlunda mot förr? Hur är det i era hem?

Här är i alla fall några rum med fondtapet. Jag lurar fortfarande på vardagsrumsväggen, och köket, hallen och sovrummet också för den delen. Men nu var det fondtapetens vara eller icke vara. Det verkar som om det inte är helt ute. Men i alla lägenhetsannonser som hamnar på inredningsbloggerskornas sidor har de då bara vitt eller grått på väggarna. Gissa om jag vill smäcka upp en fin blå jugendliknande sak.

Men här, fondväggar:

Dagens tema: Valentino

Man må tycka vad man vill om det svenska kungahuset och om partyprinsessan Madde. Men hon var så vacker på Nicholas dop att jag dånade lite. Så varsågoda, dagens inspiration kommer från Valentino.