Läst på fejan i veckan

"Skönt med nån som äntligen förstår." Men nej, man kan visst förstå och känna empati för, utan att hålla med i sak.

På Centralen här i Stockholm ger nu frivillig vårdpersonal ut gratis medicin till flyktingar (efter rimlig undersökning såklart). Jag beundrar så alla som lägger ner otaliga timmar på att hjälpa flyktingarna. Inte minst min egen man. Han är tidsoptimist men jag tror att han hittills lagt en månads heltidsarbete på flyktingboendena och med volontärorganiseringen. Gratis. Det han hade åtagit sig att göra var en mycket mindre uppgift, men som vanligt ger han hela handen när nån vill ha lillfingret. Älskar hans snälla hjärta.

Självklart ska flyktingar få mediciner. Jag kan inte föreställa mig hur jag själv skulle må om jag fick fly till Syrien och inte hade några av mina mediciner.

Och jag försöker vara medveten hela tiden om rasism, men ibland låter jag som en gammelpensionär som undrar varför flyktingarna får gratis mediciner medan de kanske inte har råd med sina. Jag har faktiskt väntat med att köpa nya mediciner fast de gamla tagit slut, för att jag inte hade pengar. Inte hjärtmedicin, men ändå. Eller när nån undrar var omtanken om de lokala hemlösa varit, när det går så lätt att uppröras över hemlösa EU-migranter. Det är kanske sant, men är ju också en rasistisk vändning. Men det tycker nog inte Bosse som säljer Situation Stockholm varje dag. Förra vintern gav Mikael en del kläder till Kryckan, vårt lokala härbärge. Självklart ska vi hjälpa dem, men flyktingarna också, och är jag självisk om jag behöver mer av Mikael än jag får? Att jag inte vågar sätta ner foten och säga att han behöver orka laga middag här hemma varje dag, för jag är hungrig. Jag har sagt det lite försiktigt, för jag kan ju inte mäta mig med flyktingar, vill inte mäta mig, det är ingen tävling, och de är självklart mer behövande än jag. Men behövande är inte samma sak som viktig. Fast hur kan man säga vem som är viktigast? Det är ju vad kvinnohatare och rasister gör.

Det är så svårt att tala om nån sorts ifrågasättande när det gäller asylsökande men utan att bli rasistisk på köpet. Jag tycker det är jättesvårt. Klart att vi måste hjälpa de svaga bredvid oss, jag är ju själv en av dem, men det blir komplicerat när det handlar om livsstil och inte överlevnad. Och ändå, om en asylsökande fått asyl i ett EU -land, som har fri rörlighet, varför ska inte hen få "utvandra" till Sverige om hen har släkt och vänner här. Och för att de är xenofober i Ungern. Men alla greker kan ju inte flytta till Sverige när det går åt skogen med deras nationalekonomi. Jag förstår ärligt talat inte hur man ska sätta upp regler för sånt här som är både humana, etiska och rättvisa.

Och som vanligt får jag panik över julklappar, nu mitt i asylströmmen. Jag älskar folk och gåvor är att säga tack. Men ändå? Det kanske inte är mitt love language, men att det är andras är inte fel, bara olika. Vi gillar ju olika.

Dessutom, en våldtäktsanklagads kalsonger. Vad har de med saken att göra? Lika mycket som den våldtagnas stringtrosor. Men alla andra brott måste väl utredas, bevisas? Inte kan en person bara säga till polisen att jag blev våldtagen, och så anklagas personen? Sedan när får vi åsidosätta behovet av bevis och bara "tro på folk"? Hur många mördare erkänner? Och vad har Thomas Qvick egentligen gjort, eller inte gjort? Klart att det är fruktansvärt att verbalt behöva gå igenom en våldtäkt igen, först på polisstationen och sen i rättssalen, men det finns inget annat sätt. Det betyder inte att man inte tror henne eller att hon fick vad hon förtjänade, huvva. Men i rimlighetens namn måste polisen utreda varför hen berusad följde med x hem. Om det nu är så det är.

Jag tänker på videor på tv av, oftast, amerikaner som ger sig på halsbrytande och korkade stunts och sen inte fattar varför de faller hårt med skrevet före på järnräcket. Ibland frågar man sig What did you expect? Det betyder varken att man får våldta eller att man kan vifta med plånboken utan att bli bestulen. Inte för att de liknelserna för övrigt var det minsta smakfulla. Jag vill nästan ta tillbaka dem, men ni förstår. De måste ju fråga. Man måste till och med fråga en liten flicka som inte ens går i skolan än och som spyr när hon berättar vad storebror gjort. Jag hatar det av hela mitt hjärta, men vi har ju inget annat sätt än det bästa vi kan komma på. Och visst gör både folk och läkare och till och med politiker oftast det som är det bästa de kan tänka ut. Och när man märker att nån inte tänker så bra, kan man försöka att tala dem till rätta, om man har ett sånt förhållande. Och går inte det så får man vara beredd att krama dem när de förvånat kör cykeln i diket. Man kan inte tvinga folk att förstå saker.

Ja, det har varit en jobbig dag. Jag har inte hämtat mig efter att ha varit i kyrkan i lördags, och trots att jag inte ens tvättade håret idag före vårdbesöket, och tillbringade hälften av det i meditativ avslappning, så välsignades jag med kraftigaste migränet på länge. Det har inte riktigt heller gått över sen i lördags. Det krävdes mycket medicin och ändå är det först efter flera timmar som jag börjar ana lindring. Sa till Mikael att tortyr verkligen är fel ord i sammanhanget, men att det känns väldigt grymt att man gör nåt litet som man tycker om och mår bra av, i rullstol och fett hår dessutom, och så blir priset att man mår så dåligt att man bara vill ligga i sängen resten av livet och aldrig göra nåt mer. Men inte som när man är deprimerad, även om jag har smakat på det också, utan man vill ALLTING, men man tvivlar på att man har kraft att härda ut följderna av NÅNTING.