"Jag hittar nästan överallt"

Jag började följa två Göteborgskonton på IG härom dagen. Det är märkligt vad det betyder mycket att se platser som man känner igen och vet var de ligger. Det är något visst med "hemma". Att bara se en glimt av en bild, och veta var man är. Det var därför jag köpte massa svenska deckar-dvder från Göteborg till Johan en jul. Vi som lever i förskingringen mår kanske bra av såna bilder ibland.

Sen tror jag våra föräldrar gjorde ett bra jobb med oss, vi blev så pass trygga i oss själva att vi vågar flytta ifrån "hemma på min gata i stan". Hemma är för oss en känsla inuti, inte en plats. I alla fall om jag talar för mig själv. Men det gör ju inte att det inte är sentimentalromantiskt med göteborgsbilder.

(Jag tänkte säga att jag kanske borde kalla Kungsbacka hemma, för jag har nog inte bott i Göteborg så länge. Men jo, det är nog tolv, tretton år. Och i Kungsbacka har jag bott i tio år. Och i Borås i totalt femton år! Och här i Västerhaninge i sju år. Så ni förstår att jag börjar bli sugen på att flytta snart...

De flesta av mina år i Borås var jag dock sjuk. Så det känns inte som om den staden blev hemma på samma vis som de andra. Eller kanske för att jag var vuxen när jag bodde där. Det kanske är "dagarna där barn jag lekt" som blir ens hemma.

Förresten pratade Mikael i telefon med en kvinna, och det lät som hans ex, men bara för att hon pratar stockholmska. Så alla kvinnor här låter som hon i telefon. Det är nåt med detta nya hemma som jag inte har vant mig vid än, dialekten. Jag blir halvt gråtfärdig när jag hör schweizertyska, för att det låter som hemma. (Och där bodde jag 4 månader...) Jag får ju inte samma känsla om jag hör boråsiska på teve, om man säger så. Men att se en spårvagn triggar nåt, och när det kommer släktingar eller vänner från Göteborg. Det låter vackert i mina öron.

Tydligen pratar jag dock mindre göteborgska numera. Det är allvarligt. Ibland hör jag det själv, men jag hinner aldrig stoppa det.

Vilka o-saker jag tänker på idag. Tänker också på de 35 000 som måste sova i tält i vinter.

Efter någon avresa på det ena boendet blev det en teckning kvar som nåt barn målat. Mikael tog hem papperet till mig. Det är ett hus med öppna dörrar.

Tänk att behöva lämna sitt hem, kanske efter att det förstörts av bomber eller annat. Och sen vara inte bara hemlös, utan också landlös genom Europa. Att behöva förlita sig på andra människors och länders godhet för att överleva. Eller att ha mens men inga bindor, migrän och inga mediciner, diabetes och inga nålar. På Skavlan idag pratade de om vad man skulle ta med sig om ens hus brann. Jag vet inte om jag har nåt sånt som är en värdesak, eller med emotionellt värde. Till och med bröllopsfotona finns väl på nätet nånstans. Nej, då skulle jag ta med mig mina mediciner. Men jag är ju "beroende" av många av dem dagligen.

Kanske är det också så att mitt minne är så kort att jag inte minns vad jag borde ha det kopplat till.

Och apropå det så har jag tydligen ätit glass efter att jag tagit sömnpiller. Den var nämligen slut, och Mikael hade inte tagit, och jag hade bara tagit en gång och sen ställt in i frysen igen. Men nu, borta. Det är ju skit faktiskt att jag gör grejer på nätterna som jag inte minns. Ätit glass utan att ha kvar minnet av hur gott det var? Snuvad. Och lite obehaglig till mods, för om jag normalt sett faktiskt kan få tillbaka vissa fragmentariska minnesbilder om jag blir påmind om vad jag har gjort, så kan jag den här gången för mitt liv inte minnas nånting som har med glass att göra. Jag skulle kunna sätta 10 000:- på att jag inte tagit den, om jag nu inte redan visste att jag visst tagit den. Så skumt. Jag sa till Mikael att han gärna får ljuga om att ha tagit min glass ("DIN glass?! Ja, det var den väl faktiskt." I knew that...), men inte när jag har glömt av verkligheten. Det är inget harmlöst skämt, det är läskigt och ledsamt. Men inget att tänka mer på. Flyktingarna har nog ingen glass. Fast de i tält vill nog inte ha.

I metro hade de juxtaposed två sorters tältade EU-migranter i Malmö. Dels de vanliga utanför typ kommunhuset, och sen några från nåt land som hade åkt för att få tag på Balmain-kläder på H&M och skulle köa i tält tills affären öppnade. Självklart kan man inte jämställa alla som tältar. De som ville ha kläder har redan bostad och förmodligen även arbete, i sina egna länder. De ska inte flytta till utanför H&M-butiken. Då gör det inget att de får göra sin morgontoilette på McDonald's toa en gång. Men det är inte helt självklart, det här med andra människor som kommer hit. Och om det är sant som det sägs, att många av dem som kommer hit nu redan hade asyl i nåt annat EU-land, men vill ha bättre möjligheter, var ska vi dra gränsen för det? Den arbetslöse, fattige spanjoren med svensk fru som flyttar till Sverige med två barn för att få ett bättre liv, de är väl svenska eller, och får stanna? Men den arbetslöse greken med turkisk fru, de får inte flytta hit. Fast de också bara vill ha ett bättre liv. Precis som Liam från Lycksele, som flyttar ner till storstan. För att han vill ha ett bättre liv. Däremot får en generation ungdomar utbildas i medieproduktion eller något annat som ingen kommer att vilja betala dem för att göra, och det är ok? Och de som var skoltrötta i gymnasiet och skolkade och söp, de ska få pengar för att gå på komvux tio år senare när de har bolån och två barn och inte klarar sig på studiebidraget man får i gymnasiet. Det är inte lätt det här. Jag är glad att jag inte är politiker.

Jag är också glad att man kan skriva ur sig från diskussioner på fb. Idag var en irriterad dag, ont i halsen, orkar inte gå ända till soprummet. Då kan jag inte argumentera vänligt utan blir lätt lite tyken. Och då är det bättre att inte få några aviseringar.

Vad okomplicerat livet vore om vi vore bananflugor. Inte för att jag på något vis avundas dem deras enda hjärncell och och korta livscykel. Fast ett liv som består av att dras till ruttnande frukt, är det ett liv?

Mikael köpte varsin sallad åt oss idag, så vi hade fredagsmys utan matlagning. Fy vad skönt. Jag har gjort för mycket den här veckan, mest för att Mikael knappt varit hemma nån kväll, eller dag för den delen, de senaste typ tre veckorna. Men nu säger han att volontärerna börjar bli vana och kan sina saker, så han behövs mindre och mindre. Det är ju fint så, men här hemma behövs han mer och mer. Dessutom vill jag gärna ha in alla julgrejer redan nu. Det kommer att ta sin lilla tid att få fram, få in, få upp, och i vår takt kommer det vara lagom till första advent. Jag hade gärna fått upp allt redan imorgon. Jul är roligare före jul. På annandagen vill jag ta bort allt. Det är ju förväntan som är det roliga. Funderar till och med på att köpa jullakan eftersom jag ligger så mycket. Så får jag jul här också.

Taggtråd i halsen. Får släpa mig upp till en kopp honungsvatten.