Ja, igår var sämsta dagen på så länge jag kan minnas. Hade inte hunnit hämta ikapp mig efter födelsedagen och då blev jag osedvanligt dålig av att ha suttit upp vid matbordet i söndags. En krasch ovanpå en krasch. Och ovanpå det har en jobbig diskussion på fb tagit energi, och sen den här juli-huvudvärken/avgiftningen som bara kodein hjälper mot, och det får jag egentligen bara ta varannan vecka eftersom det motverkar botox. Ja, hur jag vrider mig är svansen bak. Så igår var jag rätt kass. Tänkte att jag kanske blir bättre av lite kalorier, så jag bredde mackor som jag åt i sängen. Men den ansträngningen blev jag superdålig av. Det är inte klokt, det här. Jag låg i sängen och försökte låta bli att gråta, men det kostar ju energi, och när energin var slut började tårarna rinna. Sen blev jag kissnödig, och fick vila på toaletten för jag orkade inte sträcka ut armen för att torka mig. Och sen orkade jag inte spänna musklerna för att fräsa ut gråten. Ja, då kände jag mig rätt liten, och tog min medicin. Tänk om jag fick ta kodein varje dag. Huvudvärken försvann helt i sex timmar, och det gav mig så pass mycket energi att jag orkade ligga i sängen. Ja, det låter konstigt, men så är det. Vid åtta orkade jag t o m gå upp och lägga mig i soffan. Hade dock väldigt svårt att få i mig middagen.
ME är tortyr. Kan inte säga det på nåt annat sätt. Jag är helt fast i vad kroppen vill, och går jag emot den, vilket jag uppenbarligen kan, på min födelsedag t ex, så måste jag bara betala efteråt. Och ibland är det priset riktigt högt. Var för sig är symptomen inte allvarliga, men sammantaget, och i 21 år, och med konstant försämring, är det ibland tortyr.
Idag klädde jag på mig, plus stod och pratade med pappa och hundens matte en stund. Det var inte så klokt av mig.
Men, och trots att jag bara klagat i det här inlägget, mår jag hur bra som helst idag. Om jag ligger i sängen och gör ingenting, släckt och tyst. Och egentligen mår jag absolut inte bra, men jämfört med igår är det party.
2 kommentarer:
Jag fick inte ångest av det här inlägget, men jag fick lite ont i magen och hjärtat. Det där fängelset, det känner ingen utom du. Det låter riktigt illa. jag har varit på besök i ett liknande och det VAR tortyr. Jag kände mig inte som en människa, inte som om jag hade ett liv. Jag ville knappt leva. Vid ett tillfälle minns jag att jag faktiskt inte ville leva längre. Men då bröts tydligen den glasrutan som skyddar aktiveringsknappen av reptilhjärnan/kärnan/instinkten/själen. Den kickade in när jag gav upp, och "went through the motions" så att tiden gick och jag kom ut på andra sidan av den dagen också. Det känns så hopplöst. Men så kom ju ett inlägg så fyllt av hopp här ovanför att jag är lättad. du har inte gett upp än! Kämpa kämpa kä-ä-mpa!
Vet inte vad jag ska säga. Dumma ME.
Skicka en kommentar