Dagens nära döden-upplevelse

Jag har ju endometrios, som är att det växer livmoderslemhinnna på andra ställen i buken än inne i livmodern. Det är fruktansvärt smärtsamt, fruktansvärt. Och kan hålla på i timmar. De senaste typ femton åren har jag ätit p-piller mot det, och utan att göra paus för mens, så det blir samma dos hormoner varje dag. Det har funkat, turligt nog.

Men i år har jag börjat få känningar igen. Beroende på vad man gör när smärtan kommer så kan man gissa var endohärdarna sitter, och vi kan väl bara säga att nu sitter de på tarmarna. Inte mycket, men nog.

Och idag hade jag en riktig nära döden-upplevelse. Inte med anledning av någon tarmrörelse, oroa er inte.

Jag sov. Drömde nåt om Mikael, och förmodligen nåt lite sexigt, för, och jag gissar bara nu, det var som att sätta på en maskin som slet i min mage. Lågt ner, i alla mina kvinnliga organ. Jag vaknade såklart, gick och satte mig på toan, för det kändes som om jag skulle förlösa en bebis. Det gjorde så ont att jag svettades från hela kroppen och förlossningsandades. Försökte gå och ta piller, men jag kunde inte gå. Alltså inte förlamad, det var mer så att benen inte skulle bära mig för det gjorde så ont. Jag minns inte längre hur ont blindtarmen gjorde, men jag minns gallstenarna, och detta var bara snäppet under. Mellan förlossningspustningarna bad jag samma bön till Gud: Snälla, hjälp!! Och sen efter en kvart eller så började det avta och sen var det borta. Då bad jag Tack, ungefär hundra gånger.

Men vad är det med den här kroppen, att den ska trilskas hela tiden.

Men nej, jag ska inte klaga mer. Igår var underbar, och idag var bara värdelös förut när det gjorde så ont, nu är det bra igen. Jag grät och berättade om alla grejer jag har dåligt samvete för för Mikael, och insåg att jag är övertrött idag och inte ska tänka på sånt. Idag ska jag bara vila och vara snäll. Inte tro på allt jag känner eller tänker.

Då så.