Dagarna i Italien

Var aldrig vaken på frukost. Vaknade ibland i tid till lunch, som slutade 14.00, men för det mesta inte, respektive att jag visserligen var vaken men inte orkade gå ur sängen. Ibland tog Mikael med mat från restaurangen, ibland hade han köpt saker i byarna på sina vespautflykter. Jag satt gärna på vår stora uteplats och kände den varma luften fläkta och försökte se mig mätt på havet. Det gick inte.

Sen la jag mig igen. Om jag orkade körde Mikael (eller mamma, en gång) mig i rullstol till poolen för ett dopp. Jag låg och flöt och hade tidernas bästa liv. Kroppen kändes smal och frisk, nästan i alla fall! Ibland blev det en längre tur, ibland bara ett kortare dopp. Sen hem och duscha. Inte för att det precis luktade klor. Det var jag väldigt glad för! Sen påklädning och vespan till restaurangen för kvällens buffé. Jag satt nog upp en timme varje kväll, och efter typ fyra dagar började det inte gå längre, så jag tog en treo precis innan och blev hög och pigg av koffeinet. Och så hämtade de mat till mig, snällisarna. Jag hade inte alltid med mig telefonen, för det var bara wifi utanför receptionen. Men på ett sätt var det skönt att slippa. Mikael packade inte ens upp datorn på hela veckan (lite u-land var de nog, när rummen inte ens har uttag för sladdat nät). Nån dag gick vi och pratade med mamma i hennes rum, sen spelade vi kanske eller kanske inte spel, jag minns inte. På söndagen hade vi en liten gudstjänst i vårt kök. Ifall vi sjöng, så sjöng vi tyst. Jag minns inte det heller. Det jag minns är att jag berättade om en insikt jag fått tidigare på dagen när jag satt och åt på uteplatsen. Det stod ett träd där, och löven riste och grenarna rörde sig i vinden. Så var det en stor gren som var stendöd. Den rörde sig inte. Jag undrade lite varför? Griper inte vinden tag i den också? Men tydligen inte. Då tänkte jag på oss människor. Vi är som grenar på trädet. Det fladdrar, susar och rör sig i våra liv, antingen på sätt vi är glada för, eller på sätt som vi upplever som olyckliga och/eller prövningar. Men motsatsen till liv är inte ett olyckligt liv. Motsatsen till liv är död, när man inte rör sig åt nåt håll, inget sus i säven, inget man blir rörd och berörd av. Så så länge det rör sig kring oss, så har Gud gett oss kraften att känna liv. När vi är döda är det slut på att lära sig, uppleva och utvecklas, i alla fall på det sätt som vi ser här. Prövningar och välsignelser är bägge rörelse, de är inte varandras motsats, utan det är den döda grenen som är motsatsen; det döda rörs inte av nåt. Fast jag lyckades förklara det lite mer kortfattat än nu. Jag är trött. Har haft mycket ont idag. Och nu är det verkligen natt, eller morgon, så jag säger som lille söte Oscar, som alltid vinkar och säger Bye!