Såg en artikel med tre saker som kroniskt sjuka vill att deras nära och kära ska veta.
1. Nåt om att det innebär sorg och att sorgen kommer och går och kommer tillbaka.
Såg en bild av en kille via Missing People och jag kämpar mot tårarna fast jag inte känner honom. Men det är som att själen är fylld till brädden med sjukdomssorg, och ibland behövs det bara den där kända droppen. Ibland är droppen en främmande människas ansikte på Facebook, ibland är det när man inte kan göra nåt, nåt roligt eller nåt tråkigt eller nåt man borde, vad som helst. Känslan av otillräcklighet och frustration är nästan oändlig.
2. Vi känner oss som svikare även om ni upprepade gånger sagt att ni inte tycker det.
Och här kommer en ursäkt till familj och vänner och bekanta och alla jag vill trösta och hjälpa men inte kan. Vissa sviker jag mer än andra, och det är en del av sorgen.
Den tredje punkten minns jag inte, jo, det var nåt med att det är pinsamt, men jag orkade inte reagera på det också.
Det är bara mina långa hårstrån på de vita badrumsklinkersen, men det är aldrig jag som städar upp dem. Det är väl varje unges dröm att ha det så, men det är inte roligt. Jag räcker inte till. Till nåt nästan.
Fast då skulle KBT-kuratorn sagt: Fast ingen räcker till.
Nej, ingen räcker till.
Så får jag inte sörja det då eller?
För det är värdelöst att svika, även om det bara är i ens eget huvud vissa av gångerna.
Och nu måste jag sluta, för nu är lipen så stark att jag inte kan stå emot och jag kan inte gråta för jag har migrän.
7 kommentarer:
En digital kram från en ände av Stockholm till en annan: kram! Jag har ju inte ens hälsat på dig, bara nickat mot dig en gång för en del år sedan när jag såg dig och din man i nån kyrksammanhang. Minns att jag tyckte du var så vacker. Misstänker att du är minst lika vacker nu som då. Sorgsen, ja. Vacker, jajamensan! Kram igen!
Men hjälp, Sissel, vad gullig du är! Jag vet inte om jag kommer ihåg att vi har setts, men jag märker i alla fall att du är oerhört vacker på insidan! <3
Som kristen får man inte döma människor utan förlåta och försöka förstå.
Varför dömer du då dig själv så hårt?
Du valde inte din sjukdom. Såvida du inte tackade ja till den innan du föddes till jorden, och tyckte att det skulle bli baggis att klara av.
Försök finna delar av dig som inte är sjukdom, så att den inte invaderar hela dig hela tiden.
Omnia vincit amor...
modren
Jag visste inte att inlägget dömde mig själv. Det är ju svårast att se sig själv objektivt för att man är för mitt upp i sig. Och ärligt talat, jag vet inte hur jag ska hitta nåt hos mig som inte är ME. Kanske måste ta en vända till hos nån att prata med om det. Eller vet du hur jag kan göra?
Så fint skrivet och så igenkännande, behövde höra detta nu, tack! Du bet väl att du räcker långt för oss andra med ME? Bra kommentarer på forumen och med humoristiska vinklingar, det behövs verkligen och du är särskilt bra på det <3
Mireille, du är inte en pärla utan ett helt pärlhalsband!!! <3
Å, så fint sagt att jag får tårar❤️
Skicka en kommentar