Övertrasseringen igår var väl egentligen nog, sen hade jag svinont i benen rätt många timmar, och jag borde inte ha fegat med smärtstillande, eftersom smärtan tog energi som inte fanns. När jag vaknade idag låg jag kvar i sängen ett par timmar som jag brukar. Gick upp, klädde på mig, och sen var det kört. Var så energilös att jag liksom bara grät av trötthet. Orkade inte gråta heller, så jag gick liksom frenetiskt (nåja) omkring och försökte komma på nåt att göra för att distrahera mig. Efter ett par lipattacker var jag för trött för att kämpa emot gråten men orkade inte heller gråta och vara trött och ledsen. Jag hann inte ens slå alla siffrorna i Mikaels mobilnummer innan jag hörde nyckeln i dörren. Vanna rusade in som skjuten ur en kanon men hon fick bara en liten klapp. Mikael gav mig en maskros och jag bröt ihop i hans famn.
Men sen åt vi thaimat som han hade med sig, och jag blev liksom tankad av maten, överraskningen och sällskapet.
Ska försöka komma ihåg att inte gå i trappan bakom huset nån mer gång. Det brukar inte bli så illa som igår, men det är en sån där framflyttad gräns som jag måste börja ta på allvar. Måste också hitta ett sätt att sitta i bilen och samtidigt slappna av. Jag tror jag har parerat bilens rörelser och det får jag lära mig att sluta med. Samt inse att jag måste börja sätta tidsgränser på aktiviteter. Ju tröttare man är, desto tröttare blir man också i huvudet och då kommer man inte ihåg att ta det lugnt, göra saker långsamt eller lägga sig ner. Så jag ska göra en lista på förhållningsorder. Och så måste jag se till att Mikael inte lämnar ansvaret för mig till mig, för jag klarar inte av allt på en gång, tänka och sitta upp är en sak för mycket.
Det var internationella ME-dagen idag. Lite ironiskt. Men jag klarade av den här dagen. Men det kan inte ges något löfte om när jag kommer att orka tvätta håret nästa gång. Men det är en annan dags plåga.
Jag har längtat efter det här ögonblicket hela dagen: Nu ska jag göra mig en macka med köttbullar och rödbetssallad. Mmmmm!
1 kommentar:
Det är faktiskt helt omöjligt att ens föreställa sig hur det är för dig och dina medsjuka. Jag har bara migränsjukan att jämföra med, men efter 3,5 år så har attackerna bleknat. Jag kommer bara ihåg att jag hade dagar som försvann i illamående/irritation/oändlig trötthet... Ännu mer hoppas jag att det snart finns en lösning på vad som egentligen är fel, vad är det som slår ut kroppen så till den milda grad att den bara långsamt stänger av alla sina funktioner? KRAM!
Skicka en kommentar