Ibland kan man ha anledning att smäda nån med att deras trädgårdstomt numera är en naturtomt, och då är det inte en komplimang.
Men så som jag ser ordet naturtomt i mitt sinne, då är det lite böljande mark med stenar och bergsknallar som sticker upp, mossa och vitsippor på marken, träd överallt, gärna en bäck också.
Sen ska min tomt nödvändigtvis inte vara stor, men det som ligger bredvid ska absolut också vara naturtomt. Inga skränande människor och framförallt inga femtonåringar på moppe!!
Idag var vi och tittade på det nya bostadsrättshuset i Österhaninge där de också har en länga med konstnärsateljeer. Älskade området, och vackra gamla Österhaninge kyrka som granne, och sen bara natur. På begravningsplatsen låg ett funkiskapell och ägorna var fantastiskt inspirerande. Allt såg ostylat ut, vilket väl är det ultimata beviset på att det absolut var det. Men små berg som stack upp där marken var för tunn. Och vitsippor överallt.
Så vill jag bo. Men jag skulle inte orka ta kometen till centrum därifrån så det blir inget. Det vet jag ju redan, men drömmer är ju allt jag gör nuförtiden som inte ger mig överansträngningssymptom.
Sen åkte vi vidare till Dalarö. Vatten är vackert, Ornöfärjan både la till och... gick? Tullhuset, restauranger, hotell, snickarglädje och ljuvliga mängder skärgårdsvillor i gränder och backar. Som jag minns det så fanns tre hus till salu på Dalarö nu i senaste Mitt i, alla för åtta miljoner. Eller var det bara sex? Vi vet inte var Amelia Adamos beryktade, skandalöst moderna skandalhus ska ligga, och vi råkade inte på det heller. Det hade jag annars tyckt var spännande.
Det mest spännande förutom detta var när vi var inne i boden nere vid vattnet. Förresten vill Mikael ha en sån där gammaldags telefonhytt som står där. Jag med. De är fantastiskt vackra. Det fanns mycket fiskegrejer i affären och mackor med pannbiff och ägg som jag inte köpte. Vykort från Dalarö som jag kanske eller kanske inte borde ha postat till mig själv som minne av utflykten, eftersom jag inte fick upp telefonen en enda gång. Får väl leta foton på nätet och sätta in här. Och det vet vi ju hur det blir med det.
Det hade flyttat in en ny familj i församlingen, berättade Mikael. På Ribby allé 19c. Mysterium, eftersom det inte finns a, b, eller c i hela området! Vi är 22, villan bredvid är 20 och sen 18, så 19 är en lägenhet. Kanske får undersökas imorgon. Ett fall för Ronja. Jag väntar dock hellre tills jag har fått kometen tillbaka från servicen. Idag har jag gråtit flera gånger för att mina ben gör så ont, att tanken på nån längre promenad än till toan imorgon nog faller på sin egen orimlighet. Mer synd om mig är det dessutom för att jag inte har vågat ta smärtstillande till benen, det var för sent för treo eller treo comp när det började göra ont vid nio, och eftersom jag för första gången på en vecka inte har svår migrän (hjälp vad det har gått åt droger här i veckan) så vågade jag inte ta ens Alvedon eller Ipred, för att Alvedon triggar vissas migrän och jag orkar inte börja undersöka just nu om det är så för mig också. Sen har jag två andra nsaid-mediciner, men den ena sägs vara farlig för hjärtat och min läkare som visserligen har slutat och dessutom var rädd för de flesta mediciner jag tar, sa verkligen till noga att jag bara får ta en i veckan. Så jag har gråtit ikväll och inatt, när det har gjort för ont. Kul nästan jämt. Fast gråta får man migrän av, så jag har slutat gråta igen så fort jag har märkt en tår. Oerhörd självkontroll. Ibland. Jag tullade å andra sidan av barnens nappar. Godisnappar, för sjutton!!!
Nu blev det som vanligt en något labil litania över me and my ME men jag letar bilder sen. Tänk träd, vitsippemark och bergsknallar. Och en bäck och ett kyrkogårdsområde som granne -- de är nog bra grannar och håller det vackert på ägorna.
Men, nu ska jag drömma om vitsippor och inte gråta en enda gång till.
