Såg att en person på fejan har varit fem timmar på akuten med misstänkt gallstensanfall. Ska ligga kvar över natten och ta fler prover imorgon bitti.

Själv ska jag till kirurgen imorgon men inte för själva operationen.

Kan inte låta bli att bli lite sur över att jag själv efter sex timmar på akuten fortfarande inte hade fått träffa läkare och att jag pga min ME inte orkade vara kvar längre, i korridoren... Hade den dagen inte råkat vara så kaotiskt full på stadens akuter hade jag kanske varit av med gallan för tio veckor sen och sluppit ett antal anfall och den försämring i mitt allmäntillstånd som de har fört med sig.

Bitter klär mig inte, och inte avundsjuk heller. Men de smyger sig på en.

Jag tror mest jag fick helt slut på ork nyss och då blir allt så jobbigt. Till och med tanken på att tvätta håret imorgon. Och bestämma vad jag ska ha på mig. Inte så att jag ska klä upp mig nåt vidare, men jag har bara så vanvettssvårt nuförtiden att tänka klart och fatta några som helst beslut. Och så har jag fyllt i papper inför imorgon och försökt formulera argument för varför jag inte ska hamna i nån kö och vänta tre månader på operation eller så. Så jag är helt tom i bollen alltså. Och rädd för imorgon, att jag inte ska orka ta mig samman och prata för mig, plus att beskedet ska bli att jag får vänta tre månader, som vårdgarantin säger. Och så blir jag avundsjuk om XX blir av med sin blåsa imorgon redan.

Dessutom har jag fått ett besked idag som jag har väntat ivrigt på, och hade hoppats på annorlunda utfall, och så blir man lite besviken. Känslor.

Och sånt är livet.