111111 och mitt kärleksinlägg

Idag är det den 11 november 2011, eller 111111. När det begav sig skämtade Mikael och jag, eller mest jag, om att vi skulle gifta oss 111111, för då fanns det ingen chans att nån av oss skulle glömma bort datumet. Men som väl var valde vi det mer realistiska datumet ... äsch, vad är det nu igen?!?!? nåt med tolv och nior, 12/9-09. Just det. Annars hade vi fått gå här i två år och inte vara gifta! Förfärligt.

Vad har då hänt på de här två åren?

Bröllopsfotona har inte kommit upp på väggen. Segt. Men de ligger färdiga på mitt nattduksbord resp står bredvid Mikaels garderob. Vi ser väldigt lyckliga ut, och till och med lite annorlunda ut mot nu. Så länge har jag varit gift att jag inte är samma person längre :) Dessutom har jag vant mig vid ljudet av Olergård ihop med Anja. Däremot har jag inte lärt mig att skriva min namnteckning.

Jag har också lärt mig fler knep om Mikael. Till exempel att jag trots min obändiga iver -- likt en hund -- att hälsa på honom inte ska stå precis innanför dörren med en puss och en kram. Det blir mer uppskattat om han får komma in ordentligt, ta av sig skorna, ställa ner den tunga datorväskan och oftast strippa lite. Mest för att han är varm, mer sällan för att roa mig...

Som specialist på sömnproblem har jag ääääääääntligen lärt mig att somna i vilken ställning som helst, allra helst som Mikaels sked. Om jag börjar specificera det senaste dussinet år och vilka problem jag har haft med sömnen, så blir det här ett långt inlägg och ett tråkigt, så jag säger bara att min sömn är så abnormt lättstörd att det är som att kasta en boll i ett hål som på Lilla sportspegeln. Hålet är bara nån millimeter större än bollen, så man måste verkligen pricka rätt för att det ska gå. ALLT måste stämma för att jag ska kunna somna. Så jag har t ex varit tvungen att somna i exakt samma ställning varje natt. Och om jag inte somnar på en halvtimme, måste jag vända mig på andra sidan, och ligga där cirka en halvtimme osv innan jag somnar. Men nu kan jag somna i Mikaels famn. Om han kan somna med mig där förtäljer icke historien, men jag är i alla fall lycklig!

Vad mer? Jag får blommor lite mindre ofta än förr (läs mindre ofta, inte aldrig!), vi går inte ut och äter lika ofta som förr, så den akuta uppvaktningsfasen har taggats ner. Men vi är fortfarande på intensiven, inte hemskickade, om jag ska använda några sjukhusfraser. Vi har inte blivit "bara vänner", eller ännu värre, fiender. Jag är fortfarande så kär i honom att jag smäller av. Tjuvkikar på honom lite nästan varenda kväll när vi ser på TV. Stör mig knappt längre på att hans jeans är mer bekväma än snygga. Älskar honom mer än nåt i hela världen. Inte ens mamma kommer före honom. Inte ens jag själv kommer före! (Vilket inte innebär att jag skulle acceptera om förhållandet blev direkt skadligt för mig. Men jag har redan sagt åt Mikael att den som gör en sak får bestämma hur saken ska göras, så han är numera tyst när jag vispar grädde. Det har inte ens mamma lyckats med med pappa och de har varit gifta i 40 år mer än vi!)

Annars kan man sammanfatta med att säga att allt har blivit bättre. Inte för att det var dåligt under de två år, knappt, som vi träffades innan vi gifte oss, tvärtom. Jag har länge haft en bok som heter nåt om 130 svåra frågor att ställa innan man gifter sig. Mikael gick med på att prata om alla de där frågorna. Tills jag tröttnade och bara tänkte, äsch, nu gör vi det (no pun intended!!). Jag var beredd att gifta mig i säckväv imorgon dag. Men då styrde Mikael upp allt och såg till att det blev ett bröllop på rätt sätt och på rätt plats. Givetvis höll jag med honom, men ingen av oss var särskilt pigg på 111111.

Vi blev tillsammans på Luciadagen 2007, förlovade oss den 6 oktober (tror jag, orkar inte dra av mig ringen å kolla) 2008, och gifte oss i templet i Stockholm den 12 september 2009.

På bröllop i somras

P.S. Jag är ju överdramatisk men inte särskilt sentimental. Så det här inlägget kanske inte är så lulligt romantiskt som ni väntar er av en som är så grymt kär i sin man som jag. För säkerhets skull: LULL LULL LULL!!!