I media de senaste dagarna (t ex här) har man kunnat läsa om att Breivik har bedömts som paranoid schizofren, vilket han blir upprörd och kränkt över.
Jag vill absolut inte försvara honom på något sätt. Han vet inte om att han är sjuk, heter det.
Om man är så skev i hövvet att man tycker att något ändamål helgar medlen att som privatperson mörda barn och ungdomar, är man inte per definition sjuk i huvudet?
Jag undrar hur man vet var gränsen mellan att vara vanligt galen och sjukt galen går?
P.S. När det gäller folk som ska dömas för brott, tycker jag att man inte ska kunna bedömas som psyksjuk och sen "bli frisk" och slippa fri efter en bråkdel (?) av tiden. Om man är frisk så ska man fortsätta avtjäna straffet i fängelse. Det är i alla fall en tanke. Fast då är ju risken att folk låtsas vara knäppa eftersom det säkert är trevligare på hispan än på kåken. Och det är ju egentligen förfärligt om man har begått hemska mord för att man faktiskt ÄR riktigt knäpp. Men har vi itne ett skyddsnät mot sånt? Att nån borde ha upptäckt att det var nåt som itne stod rätt till? Men å andra sidan, har vi tvångsmedicinering? Det här är visst mer invecklat än man tror.
Förresten har jag förstått att man inte kan tvinga en diabetessjuk att inta socker, även om det skulle behövas. Man får inte heller mäta sockret mot deras vilja. Jag förstår att en människas integritet är viktig, till och med okränkbar, men att ha lågt socker är ju i mångt och mycket som att bli 2-3 år gammal, beroende på sockernivån såklart. Tankarna fungerar inte som de ska, och man kan råka göra saker som man aldrig hade gjort med normal sockernivå. Ska man då få ha kvar sitt val att inte medicinera när man egentligen är omyndiggjord?
Kom visst in på ett komplicerat ämne. Tänk själva, så hörs vi igen.
60 lyckliga människor
Igår kom nyheten att regeringen i Norge, efter de två forskarnas framgångar med cancermedicinen Rituximab mot ME, beslutat öronmärka 2 miljoner NOK till fortsatta studier! (SerendipityCat rapporterar troget.) Det betyder att de har nog mycket forskningsmedel för att göra en dubbelblind placebostudie med 120 patienter och att flera forskningscenter ska delta i projektet som kan starta hösten 2012.
Det betyder att nästa höst kan 60 ME-sjuka förhoppningsvis (enligt förra studien i alla fall) bli friska.
Gissa om jag är avundsjuk. Vad mycket lättare det skulle vara att stå ut om man till exempel visste att vid nästa jul är jag symptomfri.
Symptomfri. Vilket ord! Tänk bara att vara lite mindre sjuk, som jag var för några år sen. Till och med det skulle vara fantastiskt. Men symptomfri?!?! Jag kan faktiskt inte ens föreställa mig det.
Nu ska jag gå och vila. Sov för lite inatt. Tog två timmar att orka resa mig ur sängen. Är lite sur nu. Är dessutom hungrig men för trött för att göra frukost. Fast jag måste. Sen går jag och lägger mig. Det ska bli underbart. Ligga ner i mjuk säng, ha det mörkt och tyst sånär som på skenet från adventsljusstaken i köksfönstret. Idag blir nog en morgonrocksdag. Och jag kan vara sur på att jag har en dålig dag eller drömma om Rituximab. Det är snart mitt favoritord.
Det betyder att nästa höst kan 60 ME-sjuka förhoppningsvis (enligt förra studien i alla fall) bli friska.
Gissa om jag är avundsjuk. Vad mycket lättare det skulle vara att stå ut om man till exempel visste att vid nästa jul är jag symptomfri.
Symptomfri. Vilket ord! Tänk bara att vara lite mindre sjuk, som jag var för några år sen. Till och med det skulle vara fantastiskt. Men symptomfri?!?! Jag kan faktiskt inte ens föreställa mig det.
Nu ska jag gå och vila. Sov för lite inatt. Tog två timmar att orka resa mig ur sängen. Är lite sur nu. Är dessutom hungrig men för trött för att göra frukost. Fast jag måste. Sen går jag och lägger mig. Det ska bli underbart. Ligga ner i mjuk säng, ha det mörkt och tyst sånär som på skenet från adventsljusstaken i köksfönstret. Idag blir nog en morgonrocksdag. Och jag kan vara sur på att jag har en dålig dag eller drömma om Rituximab. Det är snart mitt favoritord.
Min enda lögn
Mig veterligt har jag aldrig lyckats ljuga. Försökte stjäla lite när jag var barn, för Johan snodde pengar ur skåpet med spärr där mamma och pappa hade kontanter på Gårdskullavägen, men mina två år extra levnadsvisdom och antagligen också mitt icke lika rymliga samvete hindrade mig. Jo förresten, jag stal en miniglassköldpadda av Arne Karlsson när jag var fyra men det lämnade sur eftersmak vill jag lova. Försnillade figuren så jag inte skulle behöva känna det dåliga samvetet, men som ni förstår funkade det bara sådär.
Det var stöldkarriären, det. Lögner har heller aldrig gått bra. Jag har inget pokerfejs. Och så har jag inte samvete till det. Fast jag är inte heller brutalt ärlig -- det är att ta det för långt åt andra hållet.
Men en gång tänkte jag att jag skulle dra till med en lögn. Jag var på väg hem med Ryan Air från Frankfurt när Ellen bodde där (tänk vad jag orkade förr i tiden!) och det dröjde innan vi fick starta. Jag ringde hem (med min vikbara Nokia) och sen frågade killen bredvid mig om han fick låna telefonen. Sen började vi prata i väntan på att planet skulle renoveras/komma först i kön/slänga av terroristen. När killen frågade vad jag gjorde hade jag uppriktigt sagt ingen lust att prata om att jag var sjukpensionär. Så jag drog till med en lögn. Den var överlagd, hade kanske två sekunders betänketid. Men jag tänkte att risken för att vi träffas igen är mindre än minimal. Så jag sa att jag var författare.
Men aj, vad den bet mig ni vet var. För killen säger: Å, det är min flickvän också. Vad skriver du?
Hade inte tänkt på att samtal till stor del utgörs av följdfrågor. Jag ville ju bara inte berätta om min sjukdom för en främling. DE följdfrågorna kunde jag räkna ut och komma på att jag ville undvika; Ja, jag vet att jag ser frisk ut, det är det många som säger, men det är en kronisk neurologisk sjukdom som är ganska handikappande.
Men så går det. Det är fel att ljuga, även om man tror att det är en harmlös lögn. Och det är bara på frågan: Ser min rumpa stor ut, som man har rätt att ljuga. Men bara så lite att man blir trodd.
Det var stöldkarriären, det. Lögner har heller aldrig gått bra. Jag har inget pokerfejs. Och så har jag inte samvete till det. Fast jag är inte heller brutalt ärlig -- det är att ta det för långt åt andra hållet.
Men en gång tänkte jag att jag skulle dra till med en lögn. Jag var på väg hem med Ryan Air från Frankfurt när Ellen bodde där (tänk vad jag orkade förr i tiden!) och det dröjde innan vi fick starta. Jag ringde hem (med min vikbara Nokia) och sen frågade killen bredvid mig om han fick låna telefonen. Sen började vi prata i väntan på att planet skulle renoveras/komma först i kön/slänga av terroristen. När killen frågade vad jag gjorde hade jag uppriktigt sagt ingen lust att prata om att jag var sjukpensionär. Så jag drog till med en lögn. Den var överlagd, hade kanske två sekunders betänketid. Men jag tänkte att risken för att vi träffas igen är mindre än minimal. Så jag sa att jag var författare.
Men aj, vad den bet mig ni vet var. För killen säger: Å, det är min flickvän också. Vad skriver du?
Hade inte tänkt på att samtal till stor del utgörs av följdfrågor. Jag ville ju bara inte berätta om min sjukdom för en främling. DE följdfrågorna kunde jag räkna ut och komma på att jag ville undvika; Ja, jag vet att jag ser frisk ut, det är det många som säger, men det är en kronisk neurologisk sjukdom som är ganska handikappande.
Men så går det. Det är fel att ljuga, även om man tror att det är en harmlös lögn. Och det är bara på frågan: Ser min rumpa stor ut, som man har rätt att ljuga. Men bara så lite att man blir trodd.
 |
| Källa |
Inga stakar lyser än
Mikael har också varit å letat. Null.
Antar att vi får göra som de här:
P.S. Fast dito är latin och stavas med ett t.
Antar att vi får göra som de här:
P.S. Fast dito är latin och stavas med ett t.
Lpördag före DVENT
Julgrejerna svårhittade. Det sa jag redan förut. Vaknade 06 imorse, efter 4 timmars sömn - inte idealiskt. Låg och var optimistisk och trodde att jag skulle somna igen. Men fick nio gick jag upp, grinade på Mikaels hals, lugnade mig och tog ett sömnpiller. Somnade gott och sov tills väckarklockan ringde. Hann tvätta håret, klä på mig, smeta på lite random smink plus slita med mig närmaste stängda påse i väskan och det var köpelussekatter. Sicken Anna Skipper-dag!
Konsterten i Katarina kyrka var i alla fall S.U.V.E.R.Ä.N. Om inte minnet sviker mig (det gör det väl...) så var det här det bästa sen vårt bröllop. Och före det var det Riverdance. Så ni förstår att jag var fantaaaaaaaaaaaaaaaaaastiskt. Vi uthärdade Duruflé mm för att körledarna inte ska få nippran på samma Stilla Natt i sin 40-åriga karriär. Men kastratgossarna, som säkert hette nåt riktigt namn, sjöng en sån som var så vacker och ovanlig och full av känsla. De var som fåraherdar.
Sen måste jag säga att de hade spelat med det här att kyrkan har plats för att ställa kärer på ungefär 5-6 ställen. Så det var intåg, flyttåg, samlingståg och uttåg. Det coolaste var nog på Dotter Sion, där det började några små flickröster (men duktiga och starka för sin ålder!) och sen växte sången, inte bara i och med tillägg av stämmor, utan först lite mesigare tenorer (läs yngre) och sen hela tjottaflänget med ett par vithåriga i både mans- och damgruppen. De växte dels i antal och ålder, så sången ändrade karaktär. Så tjusigt gjort.
En annan åsikt är att Rutter är GRYM, men hans fundersamma julomusik är mycket vackrare än hans snabba, Shipherd's Pipe Carol och sånt. Även om organisten flög med fingrarna på ett mycket imponerande hemtamt sätt.
Sen var det några vanliga: Veni Emanuel (som jag älskar), nån Agnestig: Nu är sista ljuset tänt, vi bla bla bla i bla advent. Och så nåt med "bråkar och slåss överallt", men det har borås musikskola förstört för hela vår familj. Vi kan inte höra orden längre utan att det skriker i öronen: "bruåkar å schlåss yövärallt."
Tja, klockan är snart halv åtta. På söndag morgon. Ännu osoven. Måste gå och försöka somna en gång till och inte skriva mer nu.
Men det var en så grym konsert att alla med nån sorts musikalisk dragning borde boka in sig för nästa år. Duruflé och medeltidssättningar kan vi gå miste om, men över en timmes ljuvlighet, tacksamhet för julen och för jesusbarnet, och för musiken omkring mig och musiken i mig. Hjälp, vad bra det var. Tårarna rann fyra gånger, jag storlog/skrattade två gånger, fick gåshud en gång, och blev förälskad i cellisten (som jag dock itne såg men som hade sån vacker ton!)
Sen måste jag säga att allt verkar tuffare i Stockholm. Borås är väl inte nåt särskilt tufft ställe att vara på, men präserna därnere brukar ha såna där stora färgade kläder på sig, särskilda kåpor osv. Den här prästen hade hollywoodfrisyr, vackra blå ögon och jeans, som icke alls satt illa. Över de dyra läderskorna alltså, rumpan hann jag aldrig få in ett skott på.
Fast som ni förstår när jag börjar prata om prästrumpor i mitt sömnlösa tillstånd, så är jag nog inte riktigt med från och med. Kroppen är helt urflippad och vet inte att den nu borde ha blivit trött för en dryg timme sen. När jag dessutom tog sömnpillret. Så, det slutar att verka om 1-2 timmar. Och jag är supervaken fast dödens trött.
Så jag tar mina knakande axlar och går i säng. Kanske kan jag ligga och gossa med Mikael utan att helt flytta över till hans sida. Han blev ockuperad häromnatten. Kände sig lite stel på morgonen, tyckte han. Fast om jag kommer krypande kl 7:43 tror han väl det är morgon och väcker sig själv.
In med lite alvedon och betablockerare så kan kommen förhoppningsvis komma till ro.
Och skänk gärna en stilla tanke till våra julgrejer, att de ska använda natten till att förflytta sig framåt mot ingången av förrådet, så vi kan få upp dem åtminstone imorgon. Tack!
p.s. Jag ser överskriften nu. Min hjärna tycker det är bra skrivet. Vi låter det stå så, så mina schizade tanke blir lyssna på för mväxlings skull. Nu ka jag försöka gå rätt i säng utan att hitta på nåt spikarbete som förrförra julen. blir mindre och minre förståelig, så jag slutarni.
puss!
Konsterten i Katarina kyrka var i alla fall S.U.V.E.R.Ä.N. Om inte minnet sviker mig (det gör det väl...) så var det här det bästa sen vårt bröllop. Och före det var det Riverdance. Så ni förstår att jag var fantaaaaaaaaaaaaaaaaaastiskt. Vi uthärdade Duruflé mm för att körledarna inte ska få nippran på samma Stilla Natt i sin 40-åriga karriär. Men kastratgossarna, som säkert hette nåt riktigt namn, sjöng en sån som var så vacker och ovanlig och full av känsla. De var som fåraherdar.
Sen måste jag säga att de hade spelat med det här att kyrkan har plats för att ställa kärer på ungefär 5-6 ställen. Så det var intåg, flyttåg, samlingståg och uttåg. Det coolaste var nog på Dotter Sion, där det började några små flickröster (men duktiga och starka för sin ålder!) och sen växte sången, inte bara i och med tillägg av stämmor, utan först lite mesigare tenorer (läs yngre) och sen hela tjottaflänget med ett par vithåriga i både mans- och damgruppen. De växte dels i antal och ålder, så sången ändrade karaktär. Så tjusigt gjort.
En annan åsikt är att Rutter är GRYM, men hans fundersamma julomusik är mycket vackrare än hans snabba, Shipherd's Pipe Carol och sånt. Även om organisten flög med fingrarna på ett mycket imponerande hemtamt sätt.
Sen var det några vanliga: Veni Emanuel (som jag älskar), nån Agnestig: Nu är sista ljuset tänt, vi bla bla bla i bla advent. Och så nåt med "bråkar och slåss överallt", men det har borås musikskola förstört för hela vår familj. Vi kan inte höra orden längre utan att det skriker i öronen: "bruåkar å schlåss yövärallt."
Tja, klockan är snart halv åtta. På söndag morgon. Ännu osoven. Måste gå och försöka somna en gång till och inte skriva mer nu.
Men det var en så grym konsert att alla med nån sorts musikalisk dragning borde boka in sig för nästa år. Duruflé och medeltidssättningar kan vi gå miste om, men över en timmes ljuvlighet, tacksamhet för julen och för jesusbarnet, och för musiken omkring mig och musiken i mig. Hjälp, vad bra det var. Tårarna rann fyra gånger, jag storlog/skrattade två gånger, fick gåshud en gång, och blev förälskad i cellisten (som jag dock itne såg men som hade sån vacker ton!)
Sen måste jag säga att allt verkar tuffare i Stockholm. Borås är väl inte nåt särskilt tufft ställe att vara på, men präserna därnere brukar ha såna där stora färgade kläder på sig, särskilda kåpor osv. Den här prästen hade hollywoodfrisyr, vackra blå ögon och jeans, som icke alls satt illa. Över de dyra läderskorna alltså, rumpan hann jag aldrig få in ett skott på.
Fast som ni förstår när jag börjar prata om prästrumpor i mitt sömnlösa tillstånd, så är jag nog inte riktigt med från och med. Kroppen är helt urflippad och vet inte att den nu borde ha blivit trött för en dryg timme sen. När jag dessutom tog sömnpillret. Så, det slutar att verka om 1-2 timmar. Och jag är supervaken fast dödens trött.
Så jag tar mina knakande axlar och går i säng. Kanske kan jag ligga och gossa med Mikael utan att helt flytta över till hans sida. Han blev ockuperad häromnatten. Kände sig lite stel på morgonen, tyckte han. Fast om jag kommer krypande kl 7:43 tror han väl det är morgon och väcker sig själv.
In med lite alvedon och betablockerare så kan kommen förhoppningsvis komma till ro.
Och skänk gärna en stilla tanke till våra julgrejer, att de ska använda natten till att förflytta sig framåt mot ingången av förrådet, så vi kan få upp dem åtminstone imorgon. Tack!
p.s. Jag ser överskriften nu. Min hjärna tycker det är bra skrivet. Vi låter det stå så, så mina schizade tanke blir lyssna på för mväxlings skull. Nu ka jag försöka gå rätt i säng utan att hitta på nåt spikarbete som förrförra julen. blir mindre och minre förståelig, så jag slutarni.
puss!
Ve och fasa
Släpade mig ut till förrådet. Hade för mig att jag hade lagt adventsstjärnorna och ljusstaken på ett lättillgängligt ställe. Min syn räckte icke för att skåda dem. Man måste röja för att få fram adventsprylarna.
Jag gick tillbaka med tunga steg. Grr.
Jag gick tillbaka med tunga steg. Grr.
 |
| Klassisk adventsstjärna härifrån. |
Jul!
Idag är tydligen den officiella (amerikanska...) starten på julen. Efter Thanksgiving är det jul. Själv håller jag i princip med, eftersom det är första advent i helgen. (Håller inte med om att amerikaners version i allmänhet är den officiella). Men, har jag lärt mig först i år, imorgon är det typ jänkarnas enda klämdag och folk shoppar som galningar. Vad hette det -- Black Friday. Sen på måndag är det visst näthandelns tur, Cyber Monday. Ska se om jag kanske ska köpa mig en väggkalender till nästa år och eventuellt en Austen-film till mig själv i julklapp. Problemet är att jag kan komma på fler saker jag kanske "måste" ha -- Bublés jul-CD, en Cullum-CD om jag inte har. Vi får se. Jag får räkna på månadens räkningar imorgon.
Men just det, det här vansinnigt vackra fotot såg jag på fejan och det är reklam för en norsk blomsterbutik som man kan vinna buketten ifrån om man gillar deras sida eller nåt (läste inte så noga för att det var Norge). To blomster hette det nog.
P.S. Jag fick just mitt allra första gifta mig-sug sen jag gifte mig (inte illa att det räckte i drygt två år!): Tänk att gifta sig i december och ha en sån brudbukett. Mmm!
Men just det, det här vansinnigt vackra fotot såg jag på fejan och det är reklam för en norsk blomsterbutik som man kan vinna buketten ifrån om man gillar deras sida eller nåt (läste inte så noga för att det var Norge). To blomster hette det nog.
P.S. Jag fick just mitt allra första gifta mig-sug sen jag gifte mig (inte illa att det räckte i drygt två år!): Tänk att gifta sig i december och ha en sån brudbukett. Mmm!
Vit jul
 |
| Bilden hämtad härifrån |
Men många är inte lika tursamma. Barn ska inte behöva se vuxna berusade. Även om de är ens föräldrar så är fullegubbar skrämmande. Det hör inte hemma på jul.
Bli Ambassadör för Vit jul du också! Klicka här och skriv på för en vit jul hemma hos dig i jul.
Rätt på ett sätt men fel på ett annat?
"På TV kan jag allt som oftast se svenska reportage om länder i Asien, Afrika och Sydamerika där man förfasas över att kvinnor måste vara ifrån sina barn för att jobba långväga för att ta sig ur fattigdom, och i samband med detta lämna ifrån sig barnet till dess närmsta släktingar, medan man när det kommer till svenska förhållanden tycker att den som inte vill lämna ifrån sig det lilla barnet dagligen till främmande människor utan anknytning till barnet är konstig och agerar mot bättre vetande."
Eller vad säger ni om följande:
"Läs också om hur metaforen om aktiva spermier och passiva ägg förstärker könsnormer och hur kommunens jämställdhetsstrateg i samarbete med NO-lärarna vill ändra på detta i…just det, anatomiundervisningen!"
Nu blir det helt vansinnigt:
- Det var en intressant diskussion men jag måste koppla ner mig nu, det är något oljud i bakgrunden.
- Nejdå, det är genuspedagogiken – den gör underverk! Igår hällde hon ut rosa nagellack över spisen. Det var en feministisk protest mot kvinnans roll som kokerska och slav i det moderna Sverige. Tänk att hon redan förstått det – genuspedagogiken har verkligen påverkat hela familjen, och dagen innan det vred hon huvudet av alla sina dockor och lade dem i en kastrull på spisen, och senast i förra veckan så öppnade hon bilmotorn och dök in och stannade där i en timme, minst. Det kan ha varit en dag, vi ville ju inte störa hennes möjlighet att utvecklas bortom könsrollerna.
Eller vad säger ni om följande:
"Läs också om hur metaforen om aktiva spermier och passiva ägg förstärker könsnormer och hur kommunens jämställdhetsstrateg i samarbete med NO-lärarna vill ändra på detta i…just det, anatomiundervisningen!"
Nu blir det helt vansinnigt:
- Det var en intressant diskussion men jag måste koppla ner mig nu, det är något oljud i bakgrunden.
- Jaha, är det din man som kommit ut ur sin grotta och brölar?
- Nej, det är lilla Elsa som drar ut tangentbordsknapparna på den andra datorn, jag måste verkligen sluta nu och se vad som står på.
Genusglasögonen måste på i tid
- Vet du att alfabetet är en förskräcklig norm? Det lärde jag mig när jag gick en genuskurs i vintras. Det finns en struktur på tangentbordet där var bokstav ska veta sin plats. Det din dotter gör nu är normbrytande – hon utmanar alfabetsnormen genom att byta plats på bokstäverna – det är viktigt att du inte avbryter detta viktiga inslag i hennes utveckling! Bokstäver är, till skillnad från vad Patriarkatet vill låta påskina, fritt utbytbara mot varandra – ingen bokstav är bättre än någon annan! Känner du till att det finns statistiska undersökningar som visar att vissa bokstäver förekommer oftare än andra och att man därför kan dechiffrera kodade meddelanden där olika bokstäver bytts ut mot varandra? Det läste jag på en matematikers blogg. Helt vansinnigt. Om alla bokstäver förekommit lika ofta och det rådde jämställdhet i bokstavsdjungeln hade det varit jämställt. Jag har en vän som är genusvetare och hon håller på att konstruera ett bokstavsneutralt språk där alla bokstäver förekommer exakt lika många gånger i varje bok som översätts till det språket, verkligen alfabetsbrytande, varje bokstav kan ju sägas utgöra ett eget kön och hon bringar ordning i maktordningarna och plattar till talstrukturen. Låt bokstäverna byta plats så får du se hur strukturen i meningarna försvinner omedelbart – din dotter är mycket klok!
- Byta ut bokstäverna? Men hur ska då min man kunna skriva eller förstå en text skriven på den datorn?
- Förstå och förstå, här handlar det om att sätta barnet i centrum och hela tiden ha jämställdheten i åtanke. Varje barn föds i könsneutralitetens tecken och det är vi vuxna, eller närmare bestämt din man, som begränsar deras kreativa flöde och inneboende feministiska skaparkraft.
- Jaha, ja så kan det vara men nu måste jag verkligen gå ifrån, Elsa klippte just av sladden på hårtorken!
- Ser du, det går framåt! Min tvååriga dotter är för övrigt oerhört positivt påverkad av genuspedagogiken på dagis, igår fick hon ett utbrott och kastade sin leksakstraktor i golvet och var sedan aggressiv hela eftermiddagen – ett verkligt framsteg ur ett genusperspektiv! Hon tog verkligen plats om man säger så. Vi fick fly in i ett annat rum.
- Jaha är det inte trotsåldern då?
- Nejdå, det är genuspedagogiken – den gör underverk! Igår hällde hon ut rosa nagellack över spisen. Det var en feministisk protest mot kvinnans roll som kokerska och slav i det moderna Sverige. Tänk att hon redan förstått det – genuspedagogiken har verkligen påverkat hela familjen, och dagen innan det vred hon huvudet av alla sina dockor och lade dem i en kastrull på spisen, och senast i förra veckan så öppnade hon bilmotorn och dök in och stannade där i en timme, minst. Det kan ha varit en dag, vi ville ju inte störa hennes möjlighet att utvecklas bortom könsrollerna.
- Jaha, eh, är det inte farligt för ett litet barn att vistas i en bilmotor sådär?
Genusvansinnet ger oss helt nya sjukdomar
- Nejdå, när hon kom ut var hon riktigt igång och fick ännu ett raseriutbrott och betedde sig allmänt underligt, i vilket fall betedde hon sig inte normenligt så något måste ju bilmotorn ha gjort för självkänslan. Vi tog henne till en läkare efter några dagars hosta man han kunde inte fastställa sjukdomsbild, men då sa jag stolt att hela familjen ingår i ett genusprojekt som gör att vi bryter mot normer – vi får tydligen helt nya sjukdomar också som varken män eller kvinnor tidigare haft, det måste vara de där nya könsneutrala sjukdomarna som genusvetarna lovade oss, mycket intressant! Jag undrar om det finns några feministiska botemedel eller om Patriarkatets giftpenicillin fungerar även här? Jag känner att vi i min familj är stormsteg före alla andra i jämställdhetsavseende, det är en ny era, ett nytt sätt att leva, eller dö. I vilket fall är det unikt och normbrytande och vi får en gratis intersektionell analys av familjens maktordningar varje vecka tillsammans med vårt horoskop ur ett genusperspektiv! Vill du också vara med?”
Allt detta hittat på Tanja Bergqvists blogg Kamp mot fördumningsindustrin. Jag baxnar lite, om man säger så.
Foten i munnen -- om skilsmässa
Om man bara läser SÄG INTE nedan så låter det som en riktigt okänslig och osmart människa. Som en karikatyr faktiskt. Hoppas nedanstående kan ge en tankeställare inför vad vi säger till folk -- inte bara skilda, utan singlar, barnlösa, sjuka osv osv. Artikeln lånad från LDS Living.
What (and What Not) to Say to the Recently Divorced
Thinkstock.
For Church members who have recently experienced divorce, it feels like the ultimate failure—marriages, especially temple marriages, aren’t supposed to end if you are doing your best to do what’s right. Yet, here we are—hurt, confused, and shaken to the core.
So, what should you say to someone who is recently divorced? Here are a few do’s and don’ts to help you navigate some emotional landmines while still offering your heartfelt support.
#1. Don’t say: nothing.
I get it—sometimes people don’t know what to say. But avoiding me or acting awkward around me doesn’t help. When I’m talking to someone, it’s pretty obvious if that person has heard the news and is trying to act like he or she doesn’t know—the lack of eye contact, the shifting from one foot to the other, the unusually intense interest in the day’s weather, etc. Go ahead and note the elephant in the
room.
Do say: “I’m sorry to hear about your divorce,” or some other simple, sincere expression of sympathy.
I know I’m divorced—it’s okay for you to acknowledge this life-changing event. In fact, I would prefer that you did. It doesn’t mean I want to dwell on it. It’s just a way for you to let me know you care. And if you follow with, “How are you holding up?” it goes a long way.
#2. Don’t say: “What happened?”
Divorces are excruciatingly painful and complicated. I don’t want to explain or defend my decision. Odds are there are details a divorced person wants to keep private—especially if children are involved. And odds are this is a decision he or she has agonized over for months or even years. Maybe it wasn’t even his or her choice, but the ex spouse’s. We can’t neatly summarize it for you, nor do we want to try.
#1. Don’t say: nothing.
I get it—sometimes people don’t know what to say. But avoiding me or acting awkward around me doesn’t help. When I’m talking to someone, it’s pretty obvious if that person has heard the news and is trying to act like he or she doesn’t know—the lack of eye contact, the shifting from one foot to the other, the unusually intense interest in the day’s weather, etc. Go ahead and note the elephant in the
room.
Do say: “I’m sorry to hear about your divorce,” or some other simple, sincere expression of sympathy.
I know I’m divorced—it’s okay for you to acknowledge this life-changing event. In fact, I would prefer that you did. It doesn’t mean I want to dwell on it. It’s just a way for you to let me know you care. And if you follow with, “How are you holding up?” it goes a long way.
#2. Don’t say: “What happened?”
Divorces are excruciatingly painful and complicated. I don’t want to explain or defend my decision. Odds are there are details a divorced person wants to keep private—especially if children are involved. And odds are this is a decision he or she has agonized over for months or even years. Maybe it wasn’t even his or her choice, but the ex spouse’s. We can’t neatly summarize it for you, nor do we want to try.
Do say: “I’m here for you if you ever need to talk.”
This statement lets us know to whom we can turn if and when we do need to work through our feelings. If I take you up on your offer, you’ll probably end up with a lot of information and insights about the situation, so it’s critical that you keep everything confidential. Please don’t extend a listening ear if you know you won’t be able to resist the urge to share details with others.
#3. Don’t say: “I never thought you two were a good match anyway” or “I never knew what you saw in him/her.”
My whole world has just been turned upside down, and I’m already questioning my judgment on just about everything in my life. Obviously, at one point I loved this person deeply and thought this person was the best match for me. It doesn’t help to know that you never liked him or that you saw our divorce coming from a mile away.
Do say: “I hope you are both doing okay.”
Some divorced people may disagree with me here, but I don’t want people to feel the need to choose sides. The ex spouse is hurting too, and I appreciate it when people express concern. In fact, I encourage friends to reach out to the ex spouse—especially if that person is the one who moved out. He or she is living somewhere new and likely doesn’t have a support system in place. If you were a friend before the divorce, there is no reason you shouldn’t be one now.
#4. Don’t say: “At least you’re still sealed together.”
For two people who have decided they would be better off living separate lives, the notion of being sealed together for eternity is not particularly comforting. And even if we are still sealed, that may not remain the case, so such a comment could make things worse down the road. Better just not to go there at all. Period.
Do say: “You are a great person with a lot to offer.”
Our confidence is nonexistent at this point, so, yes, we could use a pep talk now and then. Be specific and talk about some of your favorite qualities about us. We could use the reminder, and some of the qualities you notice might surprise us and help give us hope for someday finding love again.
#5. Don’t say: “I wonder whose fault it was,” “I wonder who left whom,” or anything else along those lines.
I know it’s human nature to speculate, and I’m sure these conversations are being had between neighbors and friends, but please be careful about what you say—especially in front of your children. Just assume that anything you say will eventually be repeated to my children. And trust me, they don’t need to hear your theories on infidelity, pornography, finances, or anything else.
Do say: “I’m sure you’ll do what’s best for you and your family. Let me know how I can help.”
Please don’t judge us. Certainly mistakes were made by both parties, but you don’t have all the facts, no matter how much you think you know. Instead, give us the benefit of the doubt. Regardless of how we got to this point, we’re here, and we’re doing the best we can. If you do offer to help in some way, please make sure you follow through. Otherwise, it feels like you’ve thrown me a desperately needed lifeline and then yanked it away again. It’s much better for me not to plan on any help than to count on assistance that never materializes.
#6. Don’t say: “I heard your ex is dating someone who looks just like Cindy Crawford/Brad Pitt.”
As I mentioned earlier, our self-esteem is probably at an all-time low. We don’t need to know that the ex spouse is dating someone who is incredibly wealthy or looks like a supermodel. Nor do we need to hear that he or she is dating a different person every night of the week.
Do say: nothing.
Never repeat rumors about the ex spouse. And even if you’ve seen something with your own two eyes, keep it to yourself. No good can come of it.
#7. Don’t say: “I know a guy/girl who is divorced. I should set you up.”
You might as well say, “You have warts, I know a guy/girl who has warts, you’d be perfect together.” We already feel like damaged goods in the LDS singles market. Don’t make us feel worse by assuming that only another divorced person could possibly be interested in us. Absolutely, Mr. Divorced could be Mr. Right, but if divorce is the only thing we have in common, don’t bother. Please consider hobbies, personalities, goals, etc., and not just our marital status.
Do say: “When you’re ready to start dating, let me know. I have a great guy/girl in mind for you.”
The thought of diving back into the dating pool is terrifying. We are depending on our friends to introduce us to others we might click with—whether or not they have been married before.
#8. Don’t say: “I’m sure you just want to be left alone.”
Getting divorced feels like jumping off a cliff—and we need friends and family to be our safety net. Assuming we want to be left alone is almost a guarantee that we will fall even deeper down the rabbit hole. Check in on us from time to time and let us know you care. Even a quick e-mail or phone call
means a lot.
Do say: “Would you like to come?”
True, I have pulled away from friends and family and currently maintain a near-hermit lifestyle. I just need more time to heal. But please keep inviting me to join you, even if I keep turning you down. I feel like I don’t fit in—especially at church—so please continue to reach out and include me. I’ll accept your invitation when I’m ready.
This statement lets us know to whom we can turn if and when we do need to work through our feelings. If I take you up on your offer, you’ll probably end up with a lot of information and insights about the situation, so it’s critical that you keep everything confidential. Please don’t extend a listening ear if you know you won’t be able to resist the urge to share details with others.
#3. Don’t say: “I never thought you two were a good match anyway” or “I never knew what you saw in him/her.”
My whole world has just been turned upside down, and I’m already questioning my judgment on just about everything in my life. Obviously, at one point I loved this person deeply and thought this person was the best match for me. It doesn’t help to know that you never liked him or that you saw our divorce coming from a mile away.
Do say: “I hope you are both doing okay.”
Some divorced people may disagree with me here, but I don’t want people to feel the need to choose sides. The ex spouse is hurting too, and I appreciate it when people express concern. In fact, I encourage friends to reach out to the ex spouse—especially if that person is the one who moved out. He or she is living somewhere new and likely doesn’t have a support system in place. If you were a friend before the divorce, there is no reason you shouldn’t be one now.
#4. Don’t say: “At least you’re still sealed together.”
For two people who have decided they would be better off living separate lives, the notion of being sealed together for eternity is not particularly comforting. And even if we are still sealed, that may not remain the case, so such a comment could make things worse down the road. Better just not to go there at all. Period.
Do say: “You are a great person with a lot to offer.”
Our confidence is nonexistent at this point, so, yes, we could use a pep talk now and then. Be specific and talk about some of your favorite qualities about us. We could use the reminder, and some of the qualities you notice might surprise us and help give us hope for someday finding love again.
#5. Don’t say: “I wonder whose fault it was,” “I wonder who left whom,” or anything else along those lines.
I know it’s human nature to speculate, and I’m sure these conversations are being had between neighbors and friends, but please be careful about what you say—especially in front of your children. Just assume that anything you say will eventually be repeated to my children. And trust me, they don’t need to hear your theories on infidelity, pornography, finances, or anything else.
Do say: “I’m sure you’ll do what’s best for you and your family. Let me know how I can help.”
Please don’t judge us. Certainly mistakes were made by both parties, but you don’t have all the facts, no matter how much you think you know. Instead, give us the benefit of the doubt. Regardless of how we got to this point, we’re here, and we’re doing the best we can. If you do offer to help in some way, please make sure you follow through. Otherwise, it feels like you’ve thrown me a desperately needed lifeline and then yanked it away again. It’s much better for me not to plan on any help than to count on assistance that never materializes.
#6. Don’t say: “I heard your ex is dating someone who looks just like Cindy Crawford/Brad Pitt.”
As I mentioned earlier, our self-esteem is probably at an all-time low. We don’t need to know that the ex spouse is dating someone who is incredibly wealthy or looks like a supermodel. Nor do we need to hear that he or she is dating a different person every night of the week.
Do say: nothing.
Never repeat rumors about the ex spouse. And even if you’ve seen something with your own two eyes, keep it to yourself. No good can come of it.
#7. Don’t say: “I know a guy/girl who is divorced. I should set you up.”
You might as well say, “You have warts, I know a guy/girl who has warts, you’d be perfect together.” We already feel like damaged goods in the LDS singles market. Don’t make us feel worse by assuming that only another divorced person could possibly be interested in us. Absolutely, Mr. Divorced could be Mr. Right, but if divorce is the only thing we have in common, don’t bother. Please consider hobbies, personalities, goals, etc., and not just our marital status.
Do say: “When you’re ready to start dating, let me know. I have a great guy/girl in mind for you.”
The thought of diving back into the dating pool is terrifying. We are depending on our friends to introduce us to others we might click with—whether or not they have been married before.
#8. Don’t say: “I’m sure you just want to be left alone.”
Getting divorced feels like jumping off a cliff—and we need friends and family to be our safety net. Assuming we want to be left alone is almost a guarantee that we will fall even deeper down the rabbit hole. Check in on us from time to time and let us know you care. Even a quick e-mail or phone call
means a lot.
Do say: “Would you like to come?”
True, I have pulled away from friends and family and currently maintain a near-hermit lifestyle. I just need more time to heal. But please keep inviting me to join you, even if I keep turning you down. I feel like I don’t fit in—especially at church—so please continue to reach out and include me. I’ll accept your invitation when I’m ready.
Nytt favoritTV-program
 |
| Bilden lånad härifrån |
Gok ser själv rätt ... intressant ut, men har verkligen talanger för hur man skapar spännande helheter med kläder. Hans egen stil är distinkt, även om man inte vill köpa den rakt av eller ens nånstans (det där med att klippa sig av ful frissa osv). Programmet består av tre separata handlingar, eller fyra egentligen, som körs parallellt och är alldeles lagom för att vi som har vuxit upp med MTV (ahem) ska orka koncentrera oss en timme.
1) En person, hittills alltid kvinna, som har noll stil blir utvald. De har valt mer normala människor, inte såna som ser ut som Anne Hathaway med glasögon som man ser blir bedårande bara de tar av sig nördtillbehören (grr). Och så snor Gok personens garderob och hänger upp den på ett spektakulärt ställe. Nån tants kläder hängde han upp på en strand, längs alla de engelska badstugorna, i en lång tvättlina. Och så fattar personen, när hon ser sitt elände utan snällhetsfilter, en halv kilometer med vita t-shirtar och utan chans att fly, att hennes kläder ser ut som skräp.
Sen tar Gok med henne till nån studio, där hon får fotas i massa olika sorters kläder och så tittar de på bilderna och så försöker han få personen att se vad olika snitt gör för figuren. Till slut fattar personen vad hon ska undvika respektive föredra för att smickra just sin figur. Det syns oftast väldigt tydligt när det ligger foton bredvid varandra av samma person i en klädsam och en förfulande kjol. Sen överraskar Gok personen med en helt ny garderob som består av endast 24 items, dvs allt utom strumpor och underkläder. Det brukar vara en, två eller tre vardera av byxor/jeans, kjolar, klänningar, jackor/kavajer, några sjalar/scarfar, väskor, skor och stora halsband/armband. På nåt sätt blir detta 24 plagg som kan kombineras ihop med varandra nästan i oändlighet. Det mesta går dessutom att klä upp eller klä ner. Jag tycker två par byxor låter väldigt lite och tråkigt, men till vardags använder jag egentligen bara mina svarta stretchbyxor, mina jeans och mina leggings. Goks devis är att man ska shop less, wear more. Tydligen hänger det oanvända kläder för miljardbelopp i brittiska kvinnors garderober. Men om man sätter ihop garderoben som EN enhet, så kan man aldrig säga att man inte har nåt att ha på sig. Jag förstår det när jag ser hur han gör! Hur som helst, kvinnan får sen klippning och smink och blir urtjusig och vännerna klappar händerna och mannen ser ut som om han vill hångla med henne med en gång, och på det viset är det som alla andra make-over-program. Men Gok köper aldrig dyra grejer, som Trinny & Susannah eller det där amerikanska paret gör, i "kvalitetens" namn. Vilket leder oss till nästa punkt:
2) För att visa att designade kläder för tusentals pund inte är snyggare eller bättre än "British high street", så får en tjej vars namn jag glömmer, köpa fyra outfits med skor, väska, kläder, smycken/hatt el dyl för vilka summor hon vill. Sen får Gok se på plaggen och så skapar han fyra liknande, eller motsvarande, outfits med budgetkläder. Nån gång var det rock lady, nån gån etno, nån gång sommarklänning osv. Skillnaden i pris brukar i runda tal vara Design = £2000, High Street = £200. Nu tycker ju jag att dryga 2 000:- är mycket, men de har ingen kategori som heter eBay :)
Har bara sett fyra avsnitt hittills, men Gok har vunnit tre av tävlingarna. De tar nämligen dit åtta modeller, stylar dem med stort hår och allt, och så går de catwalk i nån mall och så får publiken rösta. Och då kan man verkligen inte säga att "Anna Sui vinner över New Look", för folk vet ju inte vilket som är design respektive klädkedja. Jag blir jämt superfascinerad av hur Gok med till synes väldigt små medel gör kläderna väldigt mycket mer kreativa och spännande. Det var hans inspiration som förra söndagen fick mig att sätta ett brett skärp i midjan utanpå kavajen samt vrida till en sidentop i gult/svart/grått som jag hade som scarf. Jag kände mig i alla fall snygg!
3) Sen brukar en brittisk kändisdam med pengar och dyr garderob få besök av Gok, som tar med henne ut till nåt mittemellan Sainsbury's klädavdelning och Harrod's, men där han hittar, ofta röda mattan-, kläder till henne i de vanliga kedjornas sortiment. Trots att damen i fråga aldrig klädde sig i något annat än tusenlappar snarare än hundralappar. Det segmentet är tråkigast, men kanske vore lite roligare om man visste vilka pimpinettorna var.
4) Sen har han ett gäng ... feta damer, får man väl säga. De verkar underbara allihopa, så glada och med aptit på livet (np åun intended). Varje gång ska gruppen testa nåt visst sorts plagg. Förra gången testade de blusar, och pris och affär stod lagom didaktiskt i rutan, och sen fick var och en gå runt i en mataffär och sträcka sig efter syltburkar och bedöma sin blus. Vissa glappade i bysten, andra hade inte nog med stretch osv osv, och så ger de poäng och en blus vinner. Affärerna är helt vanliga affärer, som hos oss hade motsvarat KappAhl och Lindex och uppåt. Idag provade de stretchjeans på en mekanisk tjur. Och precis som normala jeansköpare upplever, så varierade de i hur mycket stretchen gav med sig och hur nån fick "builder's bum" (är det samma sak som plumber's crack?).
Mikael ska vara glad att jag har en blogg. Han hade somnat av det här. Men han var väldigt söt idag när han kom med en halv orange paprika och visade mig hur det fanns en miniminiminipaprika, grön och mindre än en centimeter, inuti kärnhuset. Han förstår att det är de små tingen i vardagen som förstorar mitt liv och gör det spännande.
Mitt enda problem är att jag bara såg ena Gok-programmet förut idag, och reprisen om tre minuter krockar med Law & Order, som också börjar 02.
Men om det är mitt största problem så har jag det väl rätt bra. Just det. Idag har jag fått färska källarfranska och lakrits som var så färsk att man fick kletiga fingrar. Vägen till mitt hjärta går tydligen också genom magen :)
Grr... boom!
Förra söndagen orkade jag gå till kyrkan, men somnade två gånger på Hjälpföreningen (för vuxna kvinnor). Tänk om jag kunde somna så lätt hemma!
Idag vaknade jag klockan 15.04 (vaknar i princip alltid mellan 15.00 och 15.05 -- min inre klocka är stark!) med mobilen bredvid mig och ett svagt minne av att ha hört något väckningsliknande ljud vid tolvtiden. Minnet av att inte somna förrän det blev ljust har jag däremot inte; det är skönt med vintertid.
Trots att det är skönare att sova i min egen säng än under Hjälpföreningslektionen, saknar jag att vara i kyrkan.
Och så är jag rätt sur på min huvudvärk. Det är inte migrän, smärtstillande hjälper inte, är inne på 10:e dagen i rad. Och så kan man inte riktigt klaga på huvudvärk när Rob har haft en bautahjärnblödning.
Tack för visiten. Ska försöka vara roligare nästa gång!
 |
| Bilden lånad härifrån |
Trots att det är skönare att sova i min egen säng än under Hjälpföreningslektionen, saknar jag att vara i kyrkan.
Och så är jag rätt sur på min huvudvärk. Det är inte migrän, smärtstillande hjälper inte, är inne på 10:e dagen i rad. Och så kan man inte riktigt klaga på huvudvärk när Rob har haft en bautahjärnblödning.
Tack för visiten. Ska försöka vara roligare nästa gång!
ME och mediciner
Läste nyss om ett test i Australien där man kollat vilka mediciner som är vanligast att ME/CFS-patienter tar och det blev följande:
1. antidepressiva
2. smärtstillande
3. sömnmediciner
4. B-vitaminer
"The 94 CFS patients used 474 different medicines and supplements." Det är bara fem sorter per person.
Hoppas inte det dröjer tio år tills vi får igång den där cancermedicinen, Rituximab. Tänk när det kommer en tid då man som ME-patient bara behöver en enda medicin och den gör en frisk!
1. antidepressiva
2. smärtstillande
3. sömnmediciner
4. B-vitaminer
"The 94 CFS patients used 474 different medicines and supplements." Det är bara fem sorter per person.
Hoppas inte det dröjer tio år tills vi får igång den där cancermedicinen, Rituximab. Tänk när det kommer en tid då man som ME-patient bara behöver en enda medicin och den gör en frisk!
Kurtan är inte evig?
 |
| Bilden lånad härifrån. |
Tänker fortfarande på den där stora soffan han satt på på taket till nån möbelaffär i Mölndal. Och frågade folk: Har du koskräck?
Nån som alltid har funnits SKA ju alltid finnas. Så känns det.
Men sånt é livet. Another one bites the dust.
Läkare, grr
Monnah skrev om "puckade läkare" och jag bara suckade. Blev nästan inte upprörd. Orkade inte. Jag är så trött på läkare. Min läkare brukar avsluta besöken med "Då ses vi om ett år" (dvs, Du får inte få några nya fysiska problem förrän om ett år). Senaste gången började hon prata rökning, alkohol och matvanor (igen) innan jag hade hunnit med alla punkterna på min lista; "Det är bättre att äta morot" och annat trams. Jag ville hellre hinna fråga om min bensmärta utan svullnad hade med hjärtat och/eller blodtrycket att göra. Jag tror jag hann fråga, men hon svarade att jag skulle fråga min neurolog för det kunde vara nervsmärta. Varför skulle det vara det, när det känns precis som när jag hade högt blodtryck? Sprängkänsla i fötterna/benen på kvällen. Och det sa jag också.
Och de små sakerna tar jag ALDRIG upp, som hudproblem och sånt. Bara livshotande saker (som 203/165 i blodtryck) och remisser som jag måste få hjälp med. Om man hinner med hjärtat och medicinerna och remisserna, och kolla så att ens prover är normala (det får jag förresten alltid fråga efter själv, hon säger aldrig nåt. Och så svarar hon aldrig med en siffra utan bara "det är bra". Nära det låga eller nära det höga? Det är ju intressant när man har sköldkörtelproblem som inte alltid håller sig på samma nivå. Jaja.) så får man vara mer än nöjd. Och ändå får jag dubbel besökstid. En hel halvtimme. Ett års medicinsk genomgång på en halvtimme? För en kroniskt sjuk? Skippa morötterna, för sjutton!!
Men det som fick mig att bli rejält trött efter senaste besöket var när jag skulle till Apoteket sen. Jag hade bett rent ut om att få recept så det räckte till ett år, dvs fyra uttag à 90 dagar. ("Vi ses om ett år", följt av mediciner som räcker ett kvartal, det är inte min sorts matte...) För första gången ser det ut som om det har blivit rätt. Men så var jag på Apoteket och skulle hämta ett gäng av mina många mediciner. Och så trodde jag att jag hade glömt att skriva upp en av sömnmedicinerna och frågade när senaste uttaget var. Lång historia redan för lång, men då visar det sig att jag har fått fyra uttag på tre månader var, inte som vanligt att man får ta ut ett nytt kvartals medicin när man vill efter två månader. Nej, jag måste vänta exakt tre månader. Medicinen räcker exakt tre månader. Det betyder att nästa gång jag måste till Apoteket är den 26 december. Perfekt. Och om jag tappar ett piller under diskmaskinen, ska jag vara utan en natt mitt i jul då eller?
First, do no harm.
Pust.
Pest.
Och de små sakerna tar jag ALDRIG upp, som hudproblem och sånt. Bara livshotande saker (som 203/165 i blodtryck) och remisser som jag måste få hjälp med. Om man hinner med hjärtat och medicinerna och remisserna, och kolla så att ens prover är normala (det får jag förresten alltid fråga efter själv, hon säger aldrig nåt. Och så svarar hon aldrig med en siffra utan bara "det är bra". Nära det låga eller nära det höga? Det är ju intressant när man har sköldkörtelproblem som inte alltid håller sig på samma nivå. Jaja.) så får man vara mer än nöjd. Och ändå får jag dubbel besökstid. En hel halvtimme. Ett års medicinsk genomgång på en halvtimme? För en kroniskt sjuk? Skippa morötterna, för sjutton!!
Men det som fick mig att bli rejält trött efter senaste besöket var när jag skulle till Apoteket sen. Jag hade bett rent ut om att få recept så det räckte till ett år, dvs fyra uttag à 90 dagar. ("Vi ses om ett år", följt av mediciner som räcker ett kvartal, det är inte min sorts matte...) För första gången ser det ut som om det har blivit rätt. Men så var jag på Apoteket och skulle hämta ett gäng av mina många mediciner. Och så trodde jag att jag hade glömt att skriva upp en av sömnmedicinerna och frågade när senaste uttaget var. Lång historia redan för lång, men då visar det sig att jag har fått fyra uttag på tre månader var, inte som vanligt att man får ta ut ett nytt kvartals medicin när man vill efter två månader. Nej, jag måste vänta exakt tre månader. Medicinen räcker exakt tre månader. Det betyder att nästa gång jag måste till Apoteket är den 26 december. Perfekt. Och om jag tappar ett piller under diskmaskinen, ska jag vara utan en natt mitt i jul då eller?
First, do no harm.
Pust.
Pest.
Vad de inte begriper sig på
Jag minns hur jag läste en litteraturkritikbok av Elaine Showalter när jag skulle skriva C-uppsats. Hon är en den som startade feminist literary criticism och det var den kritikgenren jag skulle använda mig av på min Austen-bok. (Till och med hade jag tänkt mig att bygga hela uppsatsen på en fråga som hon senare visade sig ställa i den boken. Så då kunde jag inte använda den, för att hon hade kommit på den först. Men det visste inte jag förrän min handledare frågade...)
Hur som helst, ett eller ett par år efter detta läste jag irriterat att sagda Elaine Showalter har sagt att ME/CFS inte är en sjukdom utan bara en föreställning, dvs it's all in your head. (Wikipedia nämner "widespread controversy, especially with her work on illnesses".) Vad hon som litteraturkritiker har för specialistkompetens som gör att hon kan fälla en sådan kommentar, döma ut miljontals människor (man räknar med en prevalens på 0,4% tror jag, you do the math) världen över och räkna med att bli trodd, det vet inte jag. Men jag blev så besviken. Hon kallade mig i princip lögnare och kverulant!
Folk ska inte uttala sig om sånt de inte begriper sig på.
Harold Bloom har nu gjort samma sak. Han måste anses vara en av USA:s främsta litteraturvetare och är professor i engelska på Yale. Han är dock 81 år gammal och är jag snäll så skyller jag på det. Han har nämligen skrivit en politisk debattartikel om mormoner. (Romney får bära hundhuvudet för allt nu!) Trots tidigare rätt så korrekta uttalanden om kyrkan, tydligen, har han nu helt spårat ur och beskyller bland annat en stor del av sina medamerikaner (de som inte är liberala som han) för att "live in a fantasty world and are too stupid to understand what their own interests are" (citerad i en artikel av Mark Paredes. Blooms original finns i New York Times Sunday Rewiew.)
Jag hinner inte läsa mer än ett par rader av Bloom förrän jag kommer till uttalandet att mormonerna är lika långt från de kristna som muslimerna är. Ja, om man med det menar att muslimerna inte tror på Kristus och mormonerna gör det, då är det ju rätt... Och i så fall är Bloom själv mindre kristen än en mormon, för han tror inte heller på Kristus. Han är jude. Tala om att kasta sten i religiöst glashus.
Så trots att jag ofta, ofta har en åsikt, ska jag försöka att inte bli som Bloom och Showalter. Det är dömt att misslyckas. Behöver bara dessa två fadäser som exempel. Men jag är å andra sidan inte känd. Folk tror inte bara på mig för att jag är känd, intellektuell, välrenommerad. Eller, det är jag ju inte. (Jag kan inte ens uttala mig om skönhetsprodukter på ett sätt som övertalar någon.) Så jag tror inte faran för mig är överhängande. Men jag kanske borde ha en bild på en nypa salt i min header.
Det kanske fler borde ha.
Hur som helst, ett eller ett par år efter detta läste jag irriterat att sagda Elaine Showalter har sagt att ME/CFS inte är en sjukdom utan bara en föreställning, dvs it's all in your head. (Wikipedia nämner "widespread controversy, especially with her work on illnesses".) Vad hon som litteraturkritiker har för specialistkompetens som gör att hon kan fälla en sådan kommentar, döma ut miljontals människor (man räknar med en prevalens på 0,4% tror jag, you do the math) världen över och räkna med att bli trodd, det vet inte jag. Men jag blev så besviken. Hon kallade mig i princip lögnare och kverulant!
Folk ska inte uttala sig om sånt de inte begriper sig på.
Harold Bloom har nu gjort samma sak. Han måste anses vara en av USA:s främsta litteraturvetare och är professor i engelska på Yale. Han är dock 81 år gammal och är jag snäll så skyller jag på det. Han har nämligen skrivit en politisk debattartikel om mormoner. (Romney får bära hundhuvudet för allt nu!) Trots tidigare rätt så korrekta uttalanden om kyrkan, tydligen, har han nu helt spårat ur och beskyller bland annat en stor del av sina medamerikaner (de som inte är liberala som han) för att "live in a fantasty world and are too stupid to understand what their own interests are" (citerad i en artikel av Mark Paredes. Blooms original finns i New York Times Sunday Rewiew.)
Jag hinner inte läsa mer än ett par rader av Bloom förrän jag kommer till uttalandet att mormonerna är lika långt från de kristna som muslimerna är. Ja, om man med det menar att muslimerna inte tror på Kristus och mormonerna gör det, då är det ju rätt... Och i så fall är Bloom själv mindre kristen än en mormon, för han tror inte heller på Kristus. Han är jude. Tala om att kasta sten i religiöst glashus.
Så trots att jag ofta, ofta har en åsikt, ska jag försöka att inte bli som Bloom och Showalter. Det är dömt att misslyckas. Behöver bara dessa två fadäser som exempel. Men jag är å andra sidan inte känd. Folk tror inte bara på mig för att jag är känd, intellektuell, välrenommerad. Eller, det är jag ju inte. (Jag kan inte ens uttala mig om skönhetsprodukter på ett sätt som övertalar någon.) Så jag tror inte faran för mig är överhängande. Men jag kanske borde ha en bild på en nypa salt i min header.
Det kanske fler borde ha.
Gladbild, eller hur?
När man ser sånt här, vackert och kreativt och busigt utan att förstöra nåt utan bara försköna, då blir man glad.
Lånat från Pinterest. Det är visst katedralen i Helsingfors!
Lånat från Pinterest. Det är visst katedralen i Helsingfors!
Mina kärlekar
Läckert foto på två av mina största kärlekar.
Skorna är Badgley Mischka och kanske inte de allra läckraste jag sett. Böckerna är vackra men jag vågar inte svära på innehållet. Någon har pinnat.
Skorna är Badgley Mischka och kanske inte de allra läckraste jag sett. Böckerna är vackra men jag vågar inte svära på innehållet. Någon har pinnat.
Dagens tips
Gårdagens program avslutades med vad -- reportedly i alla fall -- en aborigin i Australien hade sagt för att förklara norrsken:
Kerosene lamp belong Jesus gone bugger-up
Jag skrattade och skrattade och skrattade. Tycker det är helt underbart!
Så se gärna på det, om ni har kanalen.
Skämsfilter
 |
| Bilden är härifrån. |
På nåt sätt tycker jag det här är görroligt. Jag blir liksom full i skratt. Vet inte riktigt varför. För det kan väl inte vara så kul att vara 16 och dödshipp (eller vad hipp nu heter) och så ser man på fejan att nån gubbe på 45 lyssnar på samma musik? Eller vara en stilig businessman på 30 med märkeskostym och lyssna på Veronica Maggio? Hade det varit Carolas jul hade personen varit död.
Jaja, jag garvar. Att man skäms för sin musik är så knäppt på nåt vis. Fast jag förstår det. Har faktiskt sänkt ljudet själv i offentlig miljö för att ingen ska höra vad jag lyssnar på.
Men nu börjar jag bli så gammal att jag inte skäms så lätt. Och så ljudkänslig att jag sällan lyssnar på musik. Men jag gillar ändå skämsfiltret.
Versace för H&M
 |
| Foto från Expressen |
Sten i glashus. Jag orkar inte ens börja göra en lista över allt som är fel med Donatella Versaces eget utseende. Det är helt uppenbart att hon aldrig sett en spegel.
Och hur kan man "tro" på kläder som är gjorda av nån som är så misslyckad, utseendemässigt sett? Det är ju som att gå och klippa sig hos en som är ful i håret? Jag fattar ingenting.
Elefantskötarens barn
För nån månad sen eller så skrev jag som vanligt ett beklagande inlägg. En god vän kommenterar ofta då och skickar styrka och omtanke. Den här gången fick jag ett paket på posten! Bara det. Man får ju aldrig nåt med handskriven adress längre :) Inuti låg ett vackert, höstinspirerat hemgjort kort med kalligraferad text (nej, hon skriver faktiskt så snyggt av sig själv!) som lyfte mig till höga höjder av tacksamhet och välbefinnande.
I paketet låg det dessutom en bok -- Elefantskötarens barn av Peter Høeg. Jättekul! Har inte ens läst Smilla... eller sett filmen, så jag såg väldigt mycket fram emot att läsa boken. Baksidesblurben lät också spännande. Och efter att ha gottat mig åt en ny bok i ett par dagar började jag läsa. Tyvärr har detta sammanfallit med att jag har mått ovanligt dåligt, så det tog ända tills nu att läsa färdigt boken. Men vilken spännande, annorlunda, festlig bok! Jag skrattade kanske inte rätt ut, för det var inte humor på det viset, men jag satt och smålog mest hela tiden. Den var gemytlig och lite knäpp, fast trevligt knäpp. Dessutom har han använt språket på ett så finurligt sätt att det var ett nöje att läsa, inte bara för berättelsens skull, utan även själva orden i sig.
Hittade en recension i DN som brutalt avslöjar mina brister som recensent. Lär här om ni vill veta vad jag tycker, men ur munnen på en som kan uttrycka det. Jag kan visserligen få till nåt bra emellanåt, men här ser man en som har skrivandet som yrke och passion och som är kunnig i sitt hantverk. En fröjd att läsa, både boken och recensionen.
Expressen däremot sågar boken vid fotknölarna. Dåligt skriven, tråkig, banal etc. Jag förstår precis vad kritiken kommer ifrån, men köper den inte helt. Jag har väl mer tålamod med en bok än recensenten. För sportklichéerna som det spys galla över tycker jag hör hemma här, det är ju trots allt en tonårig fotbollskille som beskriver sin värld. Och han gör det med sin röst, utan att boken fördenskull blir ett uns lik de där killböckerna om sport som var populära när jag gick på mellanstadiet. Kan tyvärr inte komma på vad de hette -- typ BK Häcken och så -- men ni sjuttiotalister känner kanske igen er. GP å andra sidan ligger nånstans mittemellan ros och ris och kallar boken för en "speedad korsning av Scooby Doo och Jeppe på Berget".
Måste förresten säga att jag tycker det var hemskt kul att läsa recensioner om en bok jag just har läst.
Och så har jag en lite tokig idé. Jag blev så glad av boken och att jag fick den i present, att jag tycker det är slöseri att inte skicka den vidare. Boken behöver läsas, och så blir man så lycklig när nån är snäll mot en och ger en en present på posten, och det behöver också spridas vidare. Så om nån vill ha en handskriven komplimang (jag kommer dock bara att skriva den på vanligt printerpapper utan krusiduller för jag orkar inte ta fram några scraplådor) och en bok som kommer att få er att må gott, lämna en kommentar. Alltså, kompletta främlingar kan kanske inte få nån komplimang om jag inte känner er, men annars så... Det handlar inte om den som kommer först, utan om den som fjäskar bäst. Nån fördel ska man väl få ha av att vara envåldshärskande bloggare!
I paketet låg det dessutom en bok -- Elefantskötarens barn av Peter Høeg. Jättekul! Har inte ens läst Smilla... eller sett filmen, så jag såg väldigt mycket fram emot att läsa boken. Baksidesblurben lät också spännande. Och efter att ha gottat mig åt en ny bok i ett par dagar började jag läsa. Tyvärr har detta sammanfallit med att jag har mått ovanligt dåligt, så det tog ända tills nu att läsa färdigt boken. Men vilken spännande, annorlunda, festlig bok! Jag skrattade kanske inte rätt ut, för det var inte humor på det viset, men jag satt och smålog mest hela tiden. Den var gemytlig och lite knäpp, fast trevligt knäpp. Dessutom har han använt språket på ett så finurligt sätt att det var ett nöje att läsa, inte bara för berättelsens skull, utan även själva orden i sig.Hittade en recension i DN som brutalt avslöjar mina brister som recensent. Lär här om ni vill veta vad jag tycker, men ur munnen på en som kan uttrycka det. Jag kan visserligen få till nåt bra emellanåt, men här ser man en som har skrivandet som yrke och passion och som är kunnig i sitt hantverk. En fröjd att läsa, både boken och recensionen.
Expressen däremot sågar boken vid fotknölarna. Dåligt skriven, tråkig, banal etc. Jag förstår precis vad kritiken kommer ifrån, men köper den inte helt. Jag har väl mer tålamod med en bok än recensenten. För sportklichéerna som det spys galla över tycker jag hör hemma här, det är ju trots allt en tonårig fotbollskille som beskriver sin värld. Och han gör det med sin röst, utan att boken fördenskull blir ett uns lik de där killböckerna om sport som var populära när jag gick på mellanstadiet. Kan tyvärr inte komma på vad de hette -- typ BK Häcken och så -- men ni sjuttiotalister känner kanske igen er. GP å andra sidan ligger nånstans mittemellan ros och ris och kallar boken för en "speedad korsning av Scooby Doo och Jeppe på Berget".
Måste förresten säga att jag tycker det var hemskt kul att läsa recensioner om en bok jag just har läst.
Och så har jag en lite tokig idé. Jag blev så glad av boken och att jag fick den i present, att jag tycker det är slöseri att inte skicka den vidare. Boken behöver läsas, och så blir man så lycklig när nån är snäll mot en och ger en en present på posten, och det behöver också spridas vidare. Så om nån vill ha en handskriven komplimang (jag kommer dock bara att skriva den på vanligt printerpapper utan krusiduller för jag orkar inte ta fram några scraplådor) och en bok som kommer att få er att må gott, lämna en kommentar. Alltså, kompletta främlingar kan kanske inte få nån komplimang om jag inte känner er, men annars så... Det handlar inte om den som kommer först, utan om den som fjäskar bäst. Nån fördel ska man väl få ha av att vara envåldshärskande bloggare!
Olika som bär
 |
| Uncle Rogan har tagit kortet |
Som heroin!!!
Hörde i söndags något nytt (men jag var den enda vid bordet som inte hade hört om detta -- kanske är ni lika medvetna som de andra? Och med andra ord har jag ingen säkrare källa än Klarins middagsbord) om hur någon hade testat möss. De hade fått olika saker att äta och fick sen puffa på en dörr som kanske eller kanske inte låstes upp och de fick mer av samma födoämne. När de fick saker som innehöll mycket fett ELLER proteiner ELLER kolhydrater så puffade de i genomsnitt 7 gånger. Men när de fick nåt som innehöll BÅDE fett och kolhydrater stod de och puffade som galna på dörren med nosen, i genomsnitt 40 gånger.
Kombinationen fett och kolhydrater hade visst jämförts med heroin. I graden hur beroendeframkallande det var. Tänk vad hjärnan triggas av en vanlig Dajm!
Kombinationen fett och kolhydrater hade visst jämförts med heroin. I graden hur beroendeframkallande det var. Tänk vad hjärnan triggas av en vanlig Dajm!
Fars dag
Hade glädjen och förmånen att vara hos pappa igår på Fars dag. Hade med mig en tårta.
Sen grattade Johan med ett helt rum fullt av folk och dålig uppkoppling, men vi pratade igen efter deras strandutflykt, på en dator med starkare nätverksmottagning så att Skype inte hackade hela tiden.
Bella hade ingen tröja på sig, trivdes bäst med the big crowd i vardagsrummet, medan Mia pratade artigt med oss. När det bröts en gång, eller åtminstone hade de ingen bild, hörde vi henne sucka bekymrat: We lost them. Det har jag redan skrattat gott åt flera gånger.
Däremot vägrade hon säga Happy Father's Day farfar. Hon bara asgarvade, med sin mörka hesa jazzröst.
Tänkte också på min egen man, som är pappa gånger fyra. Känns lite svikigt att lämna honom ensam att laga middag till barnen. Men jag måste passa på att gratta min egen pappa när jag nu kan det. Det är lyx att ha honom nära. Det är det.
Sen grattade Johan med ett helt rum fullt av folk och dålig uppkoppling, men vi pratade igen efter deras strandutflykt, på en dator med starkare nätverksmottagning så att Skype inte hackade hela tiden.
Bella hade ingen tröja på sig, trivdes bäst med the big crowd i vardagsrummet, medan Mia pratade artigt med oss. När det bröts en gång, eller åtminstone hade de ingen bild, hörde vi henne sucka bekymrat: We lost them. Det har jag redan skrattat gott åt flera gånger.
Däremot vägrade hon säga Happy Father's Day farfar. Hon bara asgarvade, med sin mörka hesa jazzröst.
Tänkte också på min egen man, som är pappa gånger fyra. Känns lite svikigt att lämna honom ensam att laga middag till barnen. Men jag måste passa på att gratta min egen pappa när jag nu kan det. Det är lyx att ha honom nära. Det är det.
Lögn och sanning och tidningsartiklar
Upprördes väl som alla andra av rubriken: "Kissblöjorna vägs för att spara pengar" om äldrevården på Carema.
Men så hann jag se nånstans att det bara är när de får en ny patient som de gör det, för att få reda på "hur mycket" inkontinens patienten har för att avgöra vilken blöja som behövs osv. Det tycker jag låter vettigt.
Men när de skriver att "min mammas rumpa var röd och sårig", ska man ta det på lika stort allvar?
Det är så jobbigt när de vrider till allting. Jag skulle önska att man faktiskt kunde säga: "Det har jag läst i tidningen, så det är sant."
I brist på det kan ni ju säga: "Det har jag läst på Überseriöst, så det är sant."
Men så hann jag se nånstans att det bara är när de får en ny patient som de gör det, för att få reda på "hur mycket" inkontinens patienten har för att avgöra vilken blöja som behövs osv. Det tycker jag låter vettigt.
Men när de skriver att "min mammas rumpa var röd och sårig", ska man ta det på lika stort allvar?
Det är så jobbigt när de vrider till allting. Jag skulle önska att man faktiskt kunde säga: "Det har jag läst i tidningen, så det är sant."
I brist på det kan ni ju säga: "Det har jag läst på Überseriöst, så det är sant."
Bortglömt uttryck
I somras i samband med Thomas & Pernilles bröllop satt Paul (norsk, gift med Mikaels dotter) i bilen och pratade med Neo om djur och vad de heter och hur de låter. När han sa får sa han nåt som fick mig att komma ihåg att mamma har sagt att får på jämtska heter säuvan. Det var jättelikt på norska (fast det inte var det enda ordet för får). Jag har säkert nämnt det här redan.
Idag hände en liknande sak. Jag läste en ME-blogg (SerendipityCat) på norska och såg följande:
Hvis svært syke ME-pasienter med kognitiv svikt, feber og sterke smerter klarer å ikke bare lese og sette seg inn i, men diskutere og formidle disse kriteriene, da burde jaggu meg norske allmennleger klare det også.
Mindes plötsligt att mormor eller om det var morfar, brukade säga "jogge mig". Det måste ju höra ihop. Lärde mig i skolan att jämtska och norska är besläktade (Wikipedia bekräftar mina svaga minnen: "Jämtmålen räknas idag i Sverige till det norrländska dialektområdet, men räknades ännu år 1910 till den östnorska dialektgruppen") och det är så roligt när man kommer på exempel på det från verkligheten. Särskilt som mormor och morfar varit döda i tio år, på en höft. A voice from the past...
Idag hände en liknande sak. Jag läste en ME-blogg (SerendipityCat) på norska och såg följande:
Hvis svært syke ME-pasienter med kognitiv svikt, feber og sterke smerter klarer å ikke bare lese og sette seg inn i, men diskutere og formidle disse kriteriene, da burde jaggu meg norske allmennleger klare det også.
Mindes plötsligt att mormor eller om det var morfar, brukade säga "jogge mig". Det måste ju höra ihop. Lärde mig i skolan att jämtska och norska är besläktade (Wikipedia bekräftar mina svaga minnen: "Jämtmålen räknas idag i Sverige till det norrländska dialektområdet, men räknades ännu år 1910 till den östnorska dialektgruppen") och det är så roligt när man kommer på exempel på det från verkligheten. Särskilt som mormor och morfar varit döda i tio år, på en höft. A voice from the past...
111111 och mitt kärleksinlägg
Idag är det den 11 november 2011, eller 111111. När det begav sig skämtade Mikael och jag, eller mest jag, om att vi skulle gifta oss 111111, för då fanns det ingen chans att nån av oss skulle glömma bort datumet. Men som väl var valde vi det mer realistiska datumet ... äsch, vad är det nu igen?!?!? nåt med tolv och nior, 12/9-09. Just det. Annars hade vi fått gå här i två år och inte vara gifta! Förfärligt.
Vad har då hänt på de här två åren?
Bröllopsfotona har inte kommit upp på väggen. Segt. Men de ligger färdiga på mitt nattduksbord resp står bredvid Mikaels garderob. Vi ser väldigt lyckliga ut, och till och med lite annorlunda ut mot nu. Så länge har jag varit gift att jag inte är samma person längre :) Dessutom har jag vant mig vid ljudet av Olergård ihop med Anja. Däremot har jag inte lärt mig att skriva min namnteckning.
Jag har också lärt mig fler knep om Mikael. Till exempel att jag trots min obändiga iver -- likt en hund -- att hälsa på honom inte ska stå precis innanför dörren med en puss och en kram. Det blir mer uppskattat om han får komma in ordentligt, ta av sig skorna, ställa ner den tunga datorväskan och oftast strippa lite. Mest för att han är varm, mer sällan för att roa mig...
Som specialist på sömnproblem har jag ääääääääntligen lärt mig att somna i vilken ställning som helst, allra helst som Mikaels sked. Om jag börjar specificera det senaste dussinet år och vilka problem jag har haft med sömnen, så blir det här ett långt inlägg och ett tråkigt, så jag säger bara att min sömn är så abnormt lättstörd att det är som att kasta en boll i ett hål som på Lilla sportspegeln. Hålet är bara nån millimeter större än bollen, så man måste verkligen pricka rätt för att det ska gå. ALLT måste stämma för att jag ska kunna somna. Så jag har t ex varit tvungen att somna i exakt samma ställning varje natt. Och om jag inte somnar på en halvtimme, måste jag vända mig på andra sidan, och ligga där cirka en halvtimme osv innan jag somnar. Men nu kan jag somna i Mikaels famn. Om han kan somna med mig där förtäljer icke historien, men jag är i alla fall lycklig!
Vad mer? Jag får blommor lite mindre ofta än förr (läs mindre ofta, inte aldrig!), vi går inte ut och äter lika ofta som förr, så den akuta uppvaktningsfasen har taggats ner. Men vi är fortfarande på intensiven, inte hemskickade, om jag ska använda några sjukhusfraser. Vi har inte blivit "bara vänner", eller ännu värre, fiender. Jag är fortfarande så kär i honom att jag smäller av. Tjuvkikar på honom lite nästan varenda kväll när vi ser på TV. Stör mig knappt längre på att hans jeans är mer bekväma än snygga. Älskar honom mer än nåt i hela världen. Inte ens mamma kommer före honom. Inte ens jag själv kommer före! (Vilket inte innebär att jag skulle acceptera om förhållandet blev direkt skadligt för mig. Men jag har redan sagt åt Mikael att den som gör en sak får bestämma hur saken ska göras, så han är numera tyst när jag vispar grädde. Det har inte ens mamma lyckats med med pappa och de har varit gifta i 40 år mer än vi!)
Annars kan man sammanfatta med att säga att allt har blivit bättre. Inte för att det var dåligt under de två år, knappt, som vi träffades innan vi gifte oss, tvärtom. Jag har länge haft en bok som heter nåt om 130 svåra frågor att ställa innan man gifter sig. Mikael gick med på att prata om alla de där frågorna. Tills jag tröttnade och bara tänkte, äsch, nu gör vi det (no pun intended!!). Jag var beredd att gifta mig i säckväv imorgon dag. Men då styrde Mikael upp allt och såg till att det blev ett bröllop på rätt sätt och på rätt plats. Givetvis höll jag med honom, men ingen av oss var särskilt pigg på 111111.
Vi blev tillsammans på Luciadagen 2007, förlovade oss den 6 oktober (tror jag, orkar inte dra av mig ringen å kolla) 2008, och gifte oss i templet i Stockholm den 12 september 2009.
P.S. Jag är ju överdramatisk men inte särskilt sentimental. Så det här inlägget kanske inte är så lulligt romantiskt som ni väntar er av en som är så grymt kär i sin man som jag. För säkerhets skull: LULL LULL LULL!!!
Vad har då hänt på de här två åren?
Bröllopsfotona har inte kommit upp på väggen. Segt. Men de ligger färdiga på mitt nattduksbord resp står bredvid Mikaels garderob. Vi ser väldigt lyckliga ut, och till och med lite annorlunda ut mot nu. Så länge har jag varit gift att jag inte är samma person längre :) Dessutom har jag vant mig vid ljudet av Olergård ihop med Anja. Däremot har jag inte lärt mig att skriva min namnteckning.
Jag har också lärt mig fler knep om Mikael. Till exempel att jag trots min obändiga iver -- likt en hund -- att hälsa på honom inte ska stå precis innanför dörren med en puss och en kram. Det blir mer uppskattat om han får komma in ordentligt, ta av sig skorna, ställa ner den tunga datorväskan och oftast strippa lite. Mest för att han är varm, mer sällan för att roa mig...
Som specialist på sömnproblem har jag ääääääääntligen lärt mig att somna i vilken ställning som helst, allra helst som Mikaels sked. Om jag börjar specificera det senaste dussinet år och vilka problem jag har haft med sömnen, så blir det här ett långt inlägg och ett tråkigt, så jag säger bara att min sömn är så abnormt lättstörd att det är som att kasta en boll i ett hål som på Lilla sportspegeln. Hålet är bara nån millimeter större än bollen, så man måste verkligen pricka rätt för att det ska gå. ALLT måste stämma för att jag ska kunna somna. Så jag har t ex varit tvungen att somna i exakt samma ställning varje natt. Och om jag inte somnar på en halvtimme, måste jag vända mig på andra sidan, och ligga där cirka en halvtimme osv innan jag somnar. Men nu kan jag somna i Mikaels famn. Om han kan somna med mig där förtäljer icke historien, men jag är i alla fall lycklig!
Vad mer? Jag får blommor lite mindre ofta än förr (läs mindre ofta, inte aldrig!), vi går inte ut och äter lika ofta som förr, så den akuta uppvaktningsfasen har taggats ner. Men vi är fortfarande på intensiven, inte hemskickade, om jag ska använda några sjukhusfraser. Vi har inte blivit "bara vänner", eller ännu värre, fiender. Jag är fortfarande så kär i honom att jag smäller av. Tjuvkikar på honom lite nästan varenda kväll när vi ser på TV. Stör mig knappt längre på att hans jeans är mer bekväma än snygga. Älskar honom mer än nåt i hela världen. Inte ens mamma kommer före honom. Inte ens jag själv kommer före! (Vilket inte innebär att jag skulle acceptera om förhållandet blev direkt skadligt för mig. Men jag har redan sagt åt Mikael att den som gör en sak får bestämma hur saken ska göras, så han är numera tyst när jag vispar grädde. Det har inte ens mamma lyckats med med pappa och de har varit gifta i 40 år mer än vi!)
Annars kan man sammanfatta med att säga att allt har blivit bättre. Inte för att det var dåligt under de två år, knappt, som vi träffades innan vi gifte oss, tvärtom. Jag har länge haft en bok som heter nåt om 130 svåra frågor att ställa innan man gifter sig. Mikael gick med på att prata om alla de där frågorna. Tills jag tröttnade och bara tänkte, äsch, nu gör vi det (no pun intended!!). Jag var beredd att gifta mig i säckväv imorgon dag. Men då styrde Mikael upp allt och såg till att det blev ett bröllop på rätt sätt och på rätt plats. Givetvis höll jag med honom, men ingen av oss var särskilt pigg på 111111.
Vi blev tillsammans på Luciadagen 2007, förlovade oss den 6 oktober (tror jag, orkar inte dra av mig ringen å kolla) 2008, och gifte oss i templet i Stockholm den 12 september 2009.
 |
| På bröllop i somras |
P.S. Jag är ju överdramatisk men inte särskilt sentimental. Så det här inlägget kanske inte är så lulligt romantiskt som ni väntar er av en som är så grymt kär i sin man som jag. För säkerhets skull: LULL LULL LULL!!!
Idéer
Igår fick jag massa grymma idéer om handgjorda altrade vintage halsband. Idag fick jag en grym skrividé.
Jag kan inte påstå att jag är ledsen för att jag får goda idéer som jag inte orkar genomföra, men det är ändå som en liten sorg varje gång. Idag var jag ute en liten liten stund och fick feber efteråt. Har tillbringat kanske en timme i upprätt ställning på hela dagen, inklusive fem minuter i bil, tandborstning och ta fram knäckemackor till "middag". Men så tänker jag på vad hon psykmänniskan på vårdcentralen sa förra året (?) när jag gick på KBT -- alla människor har ont om tid, ingen kan allt de vill. Jag vet att det är så. Men det är ändå lite trist när ens största bedrift på dagen är att ta på sig läppglans.
Och jag borde inte tänka så. Till exempel skulle man kunna tänka sig, helt teoretiskt, att min man kanske hade tandvärk och att vi har pratat hela kvällen för att han inte skulle känna att det gör ont. Jag skriver ju, som ni vet, inte längre om andra människors liv på min blogg. Men om jag skriver om mitt eget liv så innebär det, rent teoretiskt, att jag har gjort storverk hela kvällen. Det ska man inte förakta.
Och så har jag ju bloggat detta. Just nu känns det som en bedrift!
Som avslutning vill jag peppa er att tänka på något ni gjort idag och använda ordet bedrift i ert eget sinne. Jag tror vi utför bedrifter på löpande band, men inte tänker på dem som sådana.
Jag kan inte påstå att jag är ledsen för att jag får goda idéer som jag inte orkar genomföra, men det är ändå som en liten sorg varje gång. Idag var jag ute en liten liten stund och fick feber efteråt. Har tillbringat kanske en timme i upprätt ställning på hela dagen, inklusive fem minuter i bil, tandborstning och ta fram knäckemackor till "middag". Men så tänker jag på vad hon psykmänniskan på vårdcentralen sa förra året (?) när jag gick på KBT -- alla människor har ont om tid, ingen kan allt de vill. Jag vet att det är så. Men det är ändå lite trist när ens största bedrift på dagen är att ta på sig läppglans.
Och jag borde inte tänka så. Till exempel skulle man kunna tänka sig, helt teoretiskt, att min man kanske hade tandvärk och att vi har pratat hela kvällen för att han inte skulle känna att det gör ont. Jag skriver ju, som ni vet, inte längre om andra människors liv på min blogg. Men om jag skriver om mitt eget liv så innebär det, rent teoretiskt, att jag har gjort storverk hela kvällen. Det ska man inte förakta.
Och så har jag ju bloggat detta. Just nu känns det som en bedrift!
Som avslutning vill jag peppa er att tänka på något ni gjort idag och använda ordet bedrift i ert eget sinne. Jag tror vi utför bedrifter på löpande band, men inte tänker på dem som sådana.
Semlor ska inte fuskas med, men gärna jul
Någon hade sett semlor på Coop förra veckan och det är inte OK.
Julen kan man däremot gärna tjuvstarta lite med. Därför tänkte jag inspirera med denna dalakrubba:
Vad säger ni om fantastiska Gerd Sjökvist? Läs mer och se på bilder och TV här i Gäfle dagblad (?? -- gd i alla fall). En sån julkrubba skulle man ha!
Julen kan man däremot gärna tjuvstarta lite med. Därför tänkte jag inspirera med denna dalakrubba:
Vad säger ni om fantastiska Gerd Sjökvist? Läs mer och se på bilder och TV här i Gäfle dagblad (?? -- gd i alla fall). En sån julkrubba skulle man ha!
Vad ser du?
 |
| Sett på fejan, stod ingen källa |
Med glajjer ser jag Einstein, utan Marilyn.
Jag är ju lite överdramatisk och ska alltid börjar fundera på saker och ting. Men är det inte så i livet, att vad vi ser inte alltid precis är _verkligheten_, utan beror på oss själva?
Konstigaste frågan
Läste härom dagen (vill inte säga var, för det är så knäppt och personen borde skämmas men jag vill inte göra bort henne) hur nån frågade: "Får din man ha vilka kläder han vill på sig?"
Jag blev helt paff. Menar personen att det är normalt att bestämma över sin mans garderob? Att han får ha på sig vissa saker, men inte andra? Att man ska sätta ihop hans "outfits" åt honom?
Jag har inte ens slängt nåt av Mikaels "fula" plagg av misstag eller tvättat dem i 150 grader eller torktumlat dem till bebisstorlek. Blivit frestad, ja, men inte på allvar ens övervägt saken. När vi diskuterade kläder en gång sa jag däremot till honom en gång att en skjorta var rätt ful och dessutom synligt sliten på insidan av kragen, så jag tyckte den skulle väck. Men han kontrade med att det var den enda kortärmade skjorta han hade, så den hänger med.
Det är förstås INGEN som ser min käre make som får för sig att han är stylad av en modeintresserad person. Hans egen stil är bekväm med dragning åt det sportiga. Och om sanningen ska fram skulle jag tycka han var bra mycket snyggare i hottare kläder och mindre mage. Precis som jag själv! Men inte skulle jag förbjuda honom att ha vissa saker på sig? En vuxen människa, med egen vilja och egna åsikter och som tjänar pengar till familjens uppehälle? Bestämmer man över en sån?!?!?!?
Däremot har jag på kvinnligt sätt låtit honom förstå att jag tycker det är supergulligt av honom när han matchar slipsen till mina söndagskläder när vi går till kyrkan. Han har inget emot det, och tycker till och med att det är en lättnad, för då måste han inte välja slips själv.
Så, hur är det där ute i stugorna? Vem klär er man?
Jag blev helt paff. Menar personen att det är normalt att bestämma över sin mans garderob? Att han får ha på sig vissa saker, men inte andra? Att man ska sätta ihop hans "outfits" åt honom?
Jag har inte ens slängt nåt av Mikaels "fula" plagg av misstag eller tvättat dem i 150 grader eller torktumlat dem till bebisstorlek. Blivit frestad, ja, men inte på allvar ens övervägt saken. När vi diskuterade kläder en gång sa jag däremot till honom en gång att en skjorta var rätt ful och dessutom synligt sliten på insidan av kragen, så jag tyckte den skulle väck. Men han kontrade med att det var den enda kortärmade skjorta han hade, så den hänger med.
Det är förstås INGEN som ser min käre make som får för sig att han är stylad av en modeintresserad person. Hans egen stil är bekväm med dragning åt det sportiga. Och om sanningen ska fram skulle jag tycka han var bra mycket snyggare i hottare kläder och mindre mage. Precis som jag själv! Men inte skulle jag förbjuda honom att ha vissa saker på sig? En vuxen människa, med egen vilja och egna åsikter och som tjänar pengar till familjens uppehälle? Bestämmer man över en sån?!?!?!?
Däremot har jag på kvinnligt sätt låtit honom förstå att jag tycker det är supergulligt av honom när han matchar slipsen till mina söndagskläder när vi går till kyrkan. Han har inget emot det, och tycker till och med att det är en lättnad, för då måste han inte välja slips själv.
Så, hur är det där ute i stugorna? Vem klär er man?
Mormoner i DN
Det var en rätt lång och korrekt artikel om mormoner i DN igår. Den finns att läsa på nätet här.
Jag är mormon och kristen. Är det nån som undrar nåt om det går det bra att skriva en kommentar eller maila mig på anjaolergard@gmail.com. Eller läsa mer här.
Som symbol för min tro använder jag inte korset. Det betyder inte att jag tar avstånd från kristendomen, men att jag vill minnas att Jesus uppstod, att han lever, inte bara att han led och dog. Jag vill inte heller använda Mormons bok som symbol för min tro. Jag tror precis lika mycket att Bibeln är Guds ord.
Nej, som symbol för min tro vill jag ha Jesus själv. Jesus Kristus, världens Frälsare och vän.
Jag är mormon och kristen. Är det nån som undrar nåt om det går det bra att skriva en kommentar eller maila mig på anjaolergard@gmail.com. Eller läsa mer här.
Som symbol för min tro använder jag inte korset. Det betyder inte att jag tar avstånd från kristendomen, men att jag vill minnas att Jesus uppstod, att han lever, inte bara att han led och dog. Jag vill inte heller använda Mormons bok som symbol för min tro. Jag tror precis lika mycket att Bibeln är Guds ord.
Nej, som symbol för min tro vill jag ha Jesus själv. Jesus Kristus, världens Frälsare och vän.
 |
| Under His Wing av Jay Bryant Ward från Altus Fine Art |
Naglar för bokliga
Den här idén såg jag på Pinterest och spårade den till en fransk sida:
Så här gör man:
1. Put on nail polish and let dry. 2. Dip fingernail in alcohol-basically any will do, vodka is suggested. 3. Press a strip of newspaper big enough to cover the whole nail on to your alcohol soaked nail. 4. Pull off slowly and be really impressed with yourself. 5. Paint top coat if desired.
Så här gör man:
1. Put on nail polish and let dry. 2. Dip fingernail in alcohol-basically any will do, vodka is suggested. 3. Press a strip of newspaper big enough to cover the whole nail on to your alcohol soaked nail. 4. Pull off slowly and be really impressed with yourself. 5. Paint top coat if desired.
Jultips
Lite fina (/knäppa) grejer jag såg på Etsy idag:
 |
| Väggprydnad |
 |
| Tags |
 |
| Väggdekor |
 |
| Bacon att hänga i granen |
 |
| Muffinsklänningar |
 |
| Handgjord jultvål |
 |
| Amigurumimönster |
 |
| Alfabetstavla |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)