1) Mikael (och vi andra) kom i tid idag! Trots att vi stannat och ätit på Max, letat efter och köpt födelsedagspresent till Gösta (svärmors man som fyllde 65 i veckan), värdinneblommor till Vanja, och sen rest till Bred Vreta, som ligger på oplogade vägar mitt i ingenstans men rätt nära Enköping. Middagen skulle börja 15.00, och 14.59 svängde bilen in på uppfarten. Det finns hopp för alla sengångare! Tilläggas kan att vi åkte hemifrån 3½ timme före utsatt tid. Resan tar 1½. Men vi var i tid!!
2) Vi träffade en liten pojke som är en dag yngre än Neo (Göstas barnbarn Erik). Det var intressant! Man ska inte jämföra barn, men det gjorde jag ändå, för inga av dem är mina... Erik ramlade och slog sig lite oftare och gick ostadigare än Neo, men sa i gengäld en handfull ord (ojoj, titta där, mamma, pappa, samt eventuellt hej och lampa; de sistnämnda är inte helt bevisade ännu). Fast han kan ha varit trött och ramlat in i saker av den anledningen, så jag menar inget dåligt om barnet. Neo verkade ha en större förmåga att roa sig själv -- att han är så sprängfyllt nyfiken på livet att han liksom inte behöver lekas med lika mycket, men hans språk var som sagt inte lika utvecklat. Man kan se ett barns personlighet väldigt tidigt, och det tycker jag är så häftigt. Inte för att Neo inte är så verbal, det vet man inte eftersom han "utsätts" för tre språk på en gång, och jag skulle aldrig kunna förutsäga något om ett barn på grund av en sån här observation, men i efterhand passar liksom allt in i ett mönster som är det barnet. Till exempel att jag pratade för två när jag var liten.
3) Det var kul att träffa släkten och vi fick god mat, trerätters, eller fyra, eller fem, om man ska räkna tårtan och morotskakan som kom på slutet separata rätter, och det måste man väl :)
4) Vi kollade på Matrix en stund och skrattade väl mest högljutt åt den supercoola Nokia-telefonen, haha. Tiden har gått, om man säger så!
5) Baksidan av örat är en rätt bra plats för en finne, om man nu måste ha en. I alla fall om man är fåfäng. Och vem är inte det!
6) Väl hemma igen skulle jag förbereda mig inför morgondagen och ta ner smycken. Råkade riva ner mer än jag hade tänkt och en ask med mina bröllopsdagsörhängen ramlade ner och bägge örhängena ramlade på golvet. Tyvärr hittade jag bara det ena. Letade på alla fyra, sittande, liggande, stönande, men igen, bara en massa damm. Bad att Gud skulle hjälpa mig att leta, men jag kände svaret med en gång: Du borde inte be mig förrän du har gjort din del. Men jag är så trött, svarade jag, det kan väl vara din tur nu? Men Gud log bara menande till svar -- han gör så rätt ofta åt mig... Sen kom Mikael tillbaka in efter promenaden från bilen, och jag hejade och berättade, beklagade, och fick en kram. Jag kände mig lite nervös för att jag aldrig skulle hitta örhänget men nykramad tog jag mig åter an uppgiften. Letade på garderobshyllan där den ursprungligen hade kommit ifrån. Sen letade jag i skomojjen (sån där tyghylla med massa fack som hänger ner från stången) och trots att jag har många vackra skor med klackar hittade jag inget där heller. (Den logiken förstod ni väl?) Sen föll blicken på golvet i garderoben, bredvid symaskinslådan, och där var örhänget! Jag skrek JA och gick och berättade för Mikael: Det var Gud! Jag hade behövt leta cirka 800% så lång tid som nu för att hitta det, med tanke på var det kunde ha hamnat. Så han gjorde sin del, när jag gjort min. Great team!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar