Ända sen jag pratade med Mia och Bella på Skype härom dagen har jag varit lite ledsen inuti. Dels för att jag saknar dem och att det är jobbigt att de bor så långt bort och man så sällan får träffa dem. Men också för att jag är fattig och sjuk och inte kan åka dit när jag vill. Fast egentligen för att jag inte har några barn, inte kan få några på grund av min sjukdom, och för att jag kanske kommer att bli både en tandlös och en barnlös gumma. Helt ensam, när min tio år äldre man har dött.
Det här med barn och att jag inte har några är ju nåt jag har sörjt i många år och borde vara färdig med, men ändå kommer det fram ibland. Som nu. Hela Google reader var full av ungar, söta som bara den, fler än soffor i undermappen Design och inredning.
Men som väl var hittade jag
den här bilden till slut. Tänk er ljudet! Ungar är hemska.
Maybe not.
2 kommentarer:
Vad modig du är som vågar skriva om din sorg så öppet, utan att dölja. Jag tror inte jag skulle våga det.
Hej!
Tack för din kommentar hos mig! Jag känner HELT igen mig i det du skriver! Det här med barnlängtan är oxå en STOR och svår sak jag kämpar med. Känns så svårt att behöva avstå pga att man är för sjuk, det är tufft att acceptera...
Kram Nina
Skicka en kommentar