Tårta för folket

Det verkar inte bättre än att Mikael och jag faktiskt inte är inbjudna till Prinsessbröllopet. Idag fick vi bara post från Postkodlotteriet, Lantlif och Råd och rön. Ingen inbjudan här inte. Men rätt ska väl vara rätt, vi är inga såna rojalister och/eller bidragsgivare att vi förtjänar att få komma.

Men nu kan vi och alla andra som inte heller är bjudna i alla fall äta tårta. (Det kunde vi ju inte annars...) Den särskilda bröllopstårtan till folket ska visserligen inte bli samma tårta som på bröllopet -- allt de har gemensamt är att de är vita. SvD rapporterar: "Alla konditorier och bagerier som vill får sälja tårtorna. Kravet är dock att de pryds med en guldfärgad krona. Den köps in för tio kronor och intäkterna ska skänkas till kronprinsessparets bröllopsstiftelse.

Två miljoner kronor hoppas man Folkets bröllopstårta ska inbringa, vilket skulle betyda en försäljning av tvåhundratusen tårtor."

Sicken affärsidé. Nu ska inte bara Bernadottes egna pengar och våra skatteslantar betala bröllopet. Nu ska de håva in två mille på tårtor också. Det skulle M och jag ha gjort. Då hade vi bjudit alla släktingar och både vänner och bekanta och halvokända till slottsmiddag. Jag var ju inne på att hitta en sponsor till bröllopet, men fick ingen sån god idé som att sälja tårtor.

Folkets bröllopstårta är i alla fall bakad på mandelbotten och fylld med jordgubbskompott, vaniljmousse och mandelkrisp. Låter gott. Och visst är den fin, tårtan. Somebody's laughing all the way to the bank.

Deklarerat!

För första gången i mitt snart 40-åriga liv har jag med berått mod valt att leva riktigt farligt. Jag har inte dubbelkollat siffrorna i den förtryckta deklarationsblanketten mot mina egna uppgifter! Nej ni, så djärv är jag. Jag bara gick in på Skatteverket och sa ja på rätt ställe (lite som att gifta sig), och nu är det klart. Ljuvligt!

Dessutom har jag anmält rätt konto så nu blir jag/vi 4000:- rikare framemot midsommar. Gött!!

Vinterns första elräkning...

... har kommit till inboxen. Vet knappt om jag vågar titta på den!

Men jag gör som med ett plåster -- bara ryyyyyycker av!!!!!!!!!!!!!

--------------------

Plötsligt när jag nu ska vånda mig in på Handelsbanken, så har jag ingen internetanslutning, fast bara inte till deras inloggning. Till allt annat har jag... Antar att det blev hicka för alla som fick besked om räkning från Vattenfall blev livrädda och ville kolla den JUST NU.

Jag gissar på lite över 2 000:-. Vanligtvis ligger den på 1400:- per kvartal.

Ska väl sätta igång igen att surfa runt och jämföra elhandlare. Har inte jämfört för mer än ett halvår sen. Det konstiga är att alla säger attVattenfall är så dyrt, men när jag kollade inför att flytta hit var de inte dyra, jämförelsevis.

I alla fall, we love el.

Min egen Sartorialist of the day

Ellen Ågren, professor och fotomodell; fotot snott på Facebook

Har lagt in bilder från Estland

Scrolla ner eller gå direkt till inlägget om ni vill se lite foton från Estland. Det är än så länge bara mina mobilfoton (inte Mikaels) och några promo-foton jag har hittat på nätet. D v s det kommer mer foton! Det går bara lite långsamt.

Nu borde jag torka toagolvet men det är en seriööööööööös arbetsuppgift, så jag ska lägga mig och vila lite först. Hejhej.

Senaste boken

Jag har en meter pocketböcker inne i en garderob. Det är, antar jag för jag minns inte, böcker jag samlat på mig men inte hunnit läsa. På boken jag ska börja på nu finns en prislapp på 2:-. Så då förstår ni att man måste köpa den.

Den jag precis läste färdigt och tänkte skriva om här är Flykten av David Baldacci. (Kostar 39:- på Bokus.) Jag kan aldrig minnas uttalsreglerna för mer än ci (tji). cci tror jag också blir tji och cchi ki. Så jag tror han heter David Baldatji. Jag har en dragning åt lätt senilitet, och visste från ganska tidiga sidor i boken att jag antingen redan läst den eller sett den som film. Men eftersom jag inte mindes något, förutom at tjag kände igen vissa namn, så läste jag den glatt igen. En deckare/thriller är ju min favvo! Fly verkligheten, leva med kontrollerad spänning, det är en härlig utflykt.

Hur som helst, jag kan nog rekommendera boken om man gillar spänning.

Nästa bok jag ska läsa är 2-kronorsboken Vindarnas ö av Elisabet Nemert. Utspelar sig visst på Kreta för 3500 år sedan. Vi får väl se!

Men nu är frukosten long overdue.

Ramar

Man behöver inte alltid ha nåt i ramarna. Coolt.

Se fler ramar på Centsational Girl.

Estlandsresa

Dag 1, lördag, på färjan (TallinkSilja)

Det fanns ingen bio som på Englandsfärjan, men vi klarade oss ändå. Vi hade lyxat till det och köpt ett par tidningar var. Inget säger semester mer än något roligt att läsa! Vi hade också TV i hytten (det var inget speciellt för vår hytt, men jag tyckte ändå det kändes lite lyxigt). Toan stank avlopp och det är ju en typiskt manlig uppgift att fixa. Mikael vred på alla kranar och spolade medan jag låg och stängde näsan. Skönt å va gift.

Såklart kollade vi också in tax free-butiken, och trots att jag bara tog på mig två parfymer lyckades jag ändå glömma vilken den ena var. Det kära besväret att välja ny parfym sköts upp till hemresan. Mascarorna kostade flera hundra, så det tänker jag också fixa hemma. Det blev också "lite godis", som i vanlig ordning inte var billigare än på ICA. Men det finns inget som säger färja mer än "travel size candy". Bilar och tidning, mmmmm!

Vi åt buffémiddag vid åttatiden. Laxen var grym,

och likaså de ugnsstekta timjanpotatisarna. Och efterrättsbordet, med sin segrare av chokladmousse med grädde och färska bär. Som väl var satt det inte några vi-som-inte-kan-sjunga-körer och skrålade bredvid oss, så vi fick behålla maten. Fast man funderade väl på att bli bulimiker ändå, bara för att man hade vräkt i sig så mycket. Vi rullade därifrån och rätt i säng.

Dag 2, söndag, i Tallinn

Vi kom fram 10, men hade sovit rätt kasst bägge två, så vi tog det lugnt och gick inte av båten förrän vid 11. Inga köer nånstans. Taxi till hotellet, Tallink City Hotel, som var stoooooooooort och nybyggt.

Det hade inte stått nånstans när incheckningstiden var, men den var inte på flera timmar, så vi ställde in bagaget i förvaringsrummet och gick tvärsöver gatan till Viru Keskus, tydligen Tallinns lyxigaste galleria, och hittade en öppen restaurang och åt lunch (eller ja, frukost också var det ju). Nån combo platter för två, där allt var friterat -- från lökringar och oststänger till kycklingbitar och pommes. Nu överdrev jag -- ananasen var bara grillad, inte friterad. Sen tog vi en taxi till kyrkan. Taxi var billigt, men inte löjligt billigt. Det var jätteroligt att gå i kyrkan nån annanstans, precis som jag skrev före avsesan -- och sjunga psalmer på ett omöjligt språk -- och vi fick många leenden och sisådär 8 missionärer hälsade på oss. En ung estnisk kvinna översatte talen åt oss. Hon kunde så många kyrkord att vi båda två var säkra på att hon översatte för kyrkan. Det gjorde hon. Det var också roligt att se hur många de var, vilka färger kapellet var inrett med (foajén såg förresten ut exakt som Lunds kapell) och vad de hade för bröd till sakramentet.

Efter sakramentsmötet gick vi faktiskt därifrån, för vi kände oss möra efter natten. Vi stannade vid vad vi trodde var en mataffär, vilket det också var, och köpte bananer, bröd och juice, och gick sedan vidare till busshållplatsen. Buss nr 40 gick hela vägen hem. Lite kul att transportera sig som infödingarna.

Vi checkade in och packade upp och läste och vilade. M fick lågt socker vilket blev rätt otrevligt, sen somnade vi, eller i alla fall jag.

Dag 3, måndag, i Tallinn

Vi sov så länge vi ville, till efter 12 tror jag, och sen gjorde vi oss i ordning för dagen. Vi bestämde oss för att försöka få tag på Segway-uthyrningen som jag läst om, och kvinnan i receptionen hjälpte oss. Vi åt lunch på hotellet för 105 pengar för huvudrätt för bägge och en creme caramel till mig. Kursen står i 0,65, d v s lunch för två plus en efterrätt gick på under 70:-.

Visserligen var det lite bambastandard på maten, men det var inte äckligt och vi blev mätta. Med en brulépudding i magen visste jag att jag skulle klara vad som helst den dagen. Sen bytte vi rum, eftersom vi hade fått ett dit det trådlösa bredbandet inte nådde (det ingick i priset). Vi fick ett lite större rum på översta våningen, och utsikten var panoramisk, även om det mest var fula industribyggnader åt det hållet. Vi hade inga fåtöljer, men å andra sidan ett skrivbord. Vårt rum var också rätt stort.


Golvet i badrummet var värmeslingat, och jag överdriver inte när jag säger att det var så varmt att det var obehagligt att gå på det. Vi lyckades inte heller sätta på fläkten i rummet, men efter färjehyttens kyla klagade vi knappt på att vi bodde i ett varmt rum. Vi klädde av oss (det är ju alltid en smidig lösning om man är varm) och vilade oss lite till, eftersom vår bokning på Segway gav oss en halvtimme eller så över. Sen gick vi till Gamla stan, som var en eller ett par kvarter bort. Kanske precis så långt att jag inte borde ha promenerat, men jag klarade det. Det första vi ser när vi kommer in i Gamla stan är en medeltidsborg, eller resterna av den, bredvid en McDonalds. Vet inte vad man ska säga åt sånt.

Sen hyrde vi två Segway, och eftersom vi har åkt förut, behövde vi ingen kurs, utan killen såg bara att vi kunde stanna och svänga, och släppte iväg oss. Vi åkte omkring i Gamla stan i en hel timme och det var så roligt att jag inte finner ord! I reklamen stod det nåt om att om man åker Segway i Gamla stan så blir det roligt även för den som "hates culture". Hrm, det var kanske jag, det :) Förutom de små kullerstensbeklädda gatorna med affärer, restauranger och turistfällor, såg vi Rådhusplatsen som vi inte fattade på länge att det var det, för rådhuset såg ut som en kyrka. Ett apotek från 1492 låg i ena hörnet och jag gick in, men det var bara gamla trädiskar och pillerburkar i glasskåp, så vi hoppade snabbt upp på våra Segways igen och fortsatte utforskandet. Vi hade dödskul! Vi stannade och vilade en minut vid en önskebrunn, och en annan minut på torget. Ju mer jag åkte, desto mer lärde jag mig att åka utan att spänna kroppen, varken armarna eller benen, mer än nödvändigt. Man måste ju hålla balansen, men det är också allt.

Mikael lärde mig också att man ser snyggare ut i hjälm om man drar fram den så mycket man kan ner mot ögonbrynen. Jag tackade honom för att han vaktar min fåfänga! Men apropå hjälm så fick jag hjälmfrisyr (platt uppe, lockar utåt längre ner), men det var så roligt att jag inte ens brydde mig. Vi åkte upp för en rätt brant backe som ledde till en panoramautsikt.


Sen åkte vi tillbaka. Vart vi än åkte tittade folk intresserat på oss och log. Vid två tillfällen såg vi småkillar som glodde helt ohejdat och så fort vi åkt förbi började prata med sin pappa. Det är nåt visst med killar och transportmedel. När vi hade lämnat tillbaka Segwayarna var det lite ledsamt, för i en timmes tid hade vi varit de coolaste människorna i Tallinn, och folk hade lett åt oss hela tiden och vi åt dem, men sen var vi bara helt vanliga personer. Det är svårt när berömmelsen släpper.

Sen släpade vi oss till en restaurang på Rådhusplatsen som skröt med äkta medeltids-Baltic cuisine. Men vi åt samma grillbiff och ugnspotatis med pepparsås som man kan få i vilken annan stad som helst. Gott, men sannerligen inte baltiskt. Sen släpade vi oss genom gamla stan, genade genom shoppingcentret, och över gatan. M frågade två tjejer om det fanns en mataffär och de kunde inte förklara på engelska utan följde med honom. Jag kom i släptåg men satt sen på en bänk utanför medan han handlade. Vi hade inte fattat om de inte visade oss, för vi visste inte att det fanns en nedervåning, nedanför gatuplan, i shoppingcentret, där mataffären låg. Smidigt.

Sen satt Mikael och jobbade och jag läste min bok och sträcktuggade Bilar. En hel påse gick åt. Man kan ju inte precis påstå att jag har tänkt på vikten så särskilt mycket den här semestern...

Dag 4, tisdag, i Tallin och på färjan

Rummet var så varmt att jag duschade tre gånger på morgonen. Sen åkte vi taxi till ett shoppingcenter som inte var Tallinns lyxigaste. Jag hade läst att priserna skulle vara 60% mot våra och ville minsann inte handla Hilfiger-grejer i ett designat shoppingcenter för dyra pengar. Men vi började med att äta lunch (eller frukost som det också vanligtvis kallas). Jag åt lax och kokt potatis, och det smakade lite bättre än bamba, men inte mycket. Men det var löjligt billigt. Sen gick vi runt i shoppingcentret, mest tillsammans men ibland på varsitt håll. Jag köpte tre plagg på Lindex (!!), en tygväska som jag ska ha till kyrkan, på Tiimari, tre bijouterismycken på nån billighetsaffär (bl a en brosch som var ett stort M, hihi) och en sidenscarf för 39 EEK (ta gånger 0,65!). PTA eller Piretta, eller vad det nu heter, var som en dröm med suuuuuuuuuuupersnygga, välskräddade kläder, men inga tjockis-storlekar. Var inne i en affär som sålde den danska kedjan Zizzi:s kläder i stora storlekar, men jag hittade inget jag gillade. De är lite dansk-bohemiska, och jag behövde ju inget, så om det inte var superbilligt tänkte jag inte köpa det. Sen satt vi och åt varsin glass (jag tog en kula var av blåbär, hallon och choklad -- gudomlig glass!) och vilade, och shoppade mer, eller försökte i alla fall. M köpte bara en engelsk sci fi-bok, så honom var det lite synd om. Precis när vi skulle gå såg jag en Accessorize, där jag hittade två supersnygga halsband. Men de kostade 309 EEK var och jag var för snål. I taxin på väg därifrån kom jag på att jag skulle ha köpt bägge ändå. Vi har ju inte precis köpt några souvenirer...

Sen hämtade vi väskorna och tog en taxi till hamnen. Hamn heter på estniska sadam. Lämpligt...

Vi låg i hytten tills en halvtimme efter avgång, och då gick M och bytte hytt. För en femhundring fick vi utsikt och dubbelsäng. Vi, främst Mikael, hoppades på bättre sömn än på den hårda bristsen han legat på på ditvägen. Utsikten var suverän, och hytten kändes lyxigare än den andra -- den hade till och med en garderob!




Sen åt vi middag, som var resans bästa, köpte en parfym till mig (nån Mexx som var rätt billig!), köpte lite mera godis, kröp hem till hytten igen, där jag tog på mig pyjamas och huttrade. Vi såg på TV, läste och pratade. Och somnade, men inte till vågskvalp, för båten rörde sig knappt på hela resan, kändes det som. Skönt.

Dag 5, onsdag, framkomst

Genom det där fönstret i hytten som Mikael betalade extra för hade vi inte förväntat oss att rulla upp rullgardinen i Stockholm på morgonen och se att himlen var vit och luften full av fallande snö. Säger inget mer om det, alla har säkert samma åsikt om snö i april.

M köpte lite grejer till barnen i tax-freen och vi packade ihop oss och lyckades även den här gången gå den långa, långa vägen från båten. Den där rampen är ju en kilometer lång! Han hämtade bilen medan jag satt i ankomsthallen och såg på hur folk försökte stoppa in för stora resväskor i bagageplåtboxar.

Efter en viss fadäs som jag inte nämner nåt om, samt köp av filmjölk och tulpaner (filen var till Mikael och tulpanerna till mig), kom vi hem till en brevlåda full med reklam. Det snöade fortfarande, men snön på marken var borta. Det var i alla fall underbart. Vi har ju njutit av knallblå himmel och vårjackeväder i Tallinn, så detta var väl ett bakslag.

Mikael har jobbat hela eftermiddagen nu medan jag vilade i sängen i 4 timmar. Helt slut, men mycket lycklig med en fantastisk resa.

Till middag idag blev det bara yoghurt, skinkmackor och apelsinjuice. Jag har inte riktigt förlikat mig med ödet att behöva laga mat igen.

Jag har några kort på mobilen, men nu är jag i ärlighetens namn för trött för att hämta den. Men jag sätter in dem imorgon. Så kom och hälsa på igen, så får ni se Mikael i hjälm :)

P.S. Tack och lov att vi inte skulle flyga till Tallin!!!!!!!!!!!!!!!

P.S. Inlägget var för långt för att stavningskontrollen skulle göra hela. Verkar det som. Sorry.

Det har blivit en miss

Bröllopsinbjudningarna till kronprinsessans bröllop den 19 juni har i dagarna skickats ut. Dock har jag och Mikael inte fått vår inbjudan än. Är lite rädd att vi inte ska kunna komma in utan en inbjudan -- de kommer säkert att ha en väldig koll. För det måste ju bara vara en miss från deras sida? Jag som är en sån bloggare av dignitet, med både den här och bröllopsbloggen. Jag har ju till och med valt ut en klänning!



Så här ser i alla fall inbjudan ut. Tog den från SvD.


Den som vill läsa mer kan nu gå direkt till hovets Bröllopssida. Mums, vilket ögongodis!

Vad har vi idag då?

Blev filosofisk imorse. Har ätit yoghurt och Start till frukost i två månader eller så. Jag vet, lika illa som O'boy, och lika gott. Idag tog Starten slut och vi köpte med mening inget nytt paket härom dagen, för att Start egentligen kommer från underjorden. Så idag åt jag min vanliga müsli från Lidl. Givetvis smakade den sågspån.

Bilden lånad härifrån.

Detta ledde till nån underlig filosofering om vad man gör mot sig själv, vad det verkligen betyder att vara snäll mot sig, osv. Och sen blev jag lite sentimental när solen började skina efter morgonregnet. Första gången på månader som det regnar istället för snöar. Det var riktigt spännande att gå och hämta posten och inte se några snöhögar, och inte så många grusränder heller för den delen.

Mikael har dessutom tagit bort ljusslingan på balkongräcket. Sladden har varit urdragen sen trettondagen eller nåt, men nu kom hela schabraket ner. Han stod ute på balkongen och svalnade ner sig efter nån joggingtur och passade på att ta bort den. Fascinerande med män som kan göra två saker på en gång. Nu är han med Jonte på akuten för hans ryggonda, som bara blivit värre på en vecka. Själv borde jag torka ur kylen. Vi har några små kletiga ställen där plastpåsar fastnar. Och så borde jag sätta på tvättmaskinen. Stoppade in ca 40 strumpor i maskinen, men de tvättar inte sig själva. Vi får inte gå barfota i Estland i helgen! [Säger bara det igen -- sova på hotell, åååå, vilken lyx!]

Förresten har jag hittat var kyrkan ligger, och de har möten klockan 14, förutom 10, som vi inte hinner till (båten kommer fram 10.00). Det ska bli jättekul. Jag gillar att gå i kyrkan på semestern, och spana lite och sjunga välbekanta psalmer på omöjliga utrikiska språk.

Såg nåt med nagelbandsinfektion på nån sjukvårdssida när jag letade efter vart M borde gå med Jonte. Symptomen var på pricken som att beskriva min tå. Och det har fortfarande inte gått över, trots att jag tvättar noga och häller på desinfektion morgon och kväll. När man har en handikappande kronisk sjukdom känns det så löjligt att gå till doktorn med en tå.

Var det nåt mer?

Kanske man rentav skulle e-deklarera före resan? Tänk vad skönt att ha det gjort. I år har jag så dålig koll på alla papper att jag inte ens tänker kolla att siffrorna stämmer. De har ju varit det varje år hittills. Så det går utför med mig. Har ett halvårs räkningar mm i en hög inuti ekonomipärmen från förra året. Inte idealiskt. "Men jag gör så gott jag kan."

Tivoli

De håller på att bygga upp ett tivoli här på ängen bredvid. Minns en underbar fredagsdejt där förra året. Mikael sa med emfas när vi åkte förbi det idag på väg till vårdcentralen: Jag tänker då inte åka nåt som rör sig! Han åkte Virvelvinden med mig förra året och det höll på att sluta i ... inte precis döden men minst spya på allmän plats.


Jag är bara rädd att vi -- jag -- kommer att missa det. Vi åker nämligen på minisemester på lördag till Tallinn och kommer inte tillbaka förrän på onsdag. Två nätter på färjan, tre dar i Tallin och två nätter på hotell. Det ska bli helt uuuuuuuuuuunderbart. Men jag har inget emot en liten karuselltur innan jag åker. Det är väl inget fel i att sikta mot stjärnorna och önska sig hela kakan :)

Bilden lånad från Berglunds tivoli.

Rättvist?

Har nyligen gått med i en grupp på Fejan som heter Rättviseförmedlingen. Till skillnad från feminism, som verkar handla om att få fram kvinnor till vilket pris som helst, så handlar Rättviseförmedlingen om att få fram andra människor än vanligt till olika saker. Om det brukar vara män som pratar om X, så efterlyser de en kvinna, och tvärtom. Eller en utlandsfödd istället för nordbo osv osv. Genialt!

Se bara:

Rättviseförmedlingen letar nu efter en kvinna med kunskap om och engagemang i det grekiska språket och antik grekisk kultur som skulle passa för att prata om det i ett tv-sammanhang. Tipsa med namn och kort info nedan! [Här är några av svaren:]

Alexandra Pascalidou!

Ulrika Stahre, inte helt aktuella kunskaper kanske men dock. ulrika.stahre@aftonbladet.se (konstredaktör på kulturen)

Jag vet vem som är perfekt! Kiriaki Christoforidis muntlig berättare/föreläsare med rötter i Grekland och sagor som specialitet. http://www.kiriakifolkochsagor.se/

Eva-Carin Gerö - professor i grekiska vid Stockholms universitet!

Europaparlamentariker Cecilia Wikström har varit bosatt i Grekland, talar flytande grekiska och är väl insatt i grekisk kultur. Hon var som riksdagsledamot vice ordförande i Kulturutskottet om det är den sortens kultur som åsyftas.

Annars är Susanne Carlsson på Uppsala universitet, Institutionen för arkeologi och antik historia insatt i det antika Grekland: http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:305809

Margaretha Rossholm Lagerlöf. Professor i konstvetenskap vid Stockhoms Universitet. Skrivit en bok om parthenonskulpturer mm.

Carole Gillis heter en jättebra lärare i Antikens kultur och samhällsliv vid Lunds universitet. http://www.ark.lu.se/o.o.i.s?id=8663&sid=60&lang=se

http://svensk-grekiska.sallskapet.dinstudio.se/text1_6.html

Journalisten Irini Mavroudis har stor kunskap om grekland, och pratar själv grekiska. Finns här på facebook

Madeleine von Heland, tf professor och konstvetare "kulturvetare med inriktning mot konsthistoria. Med konsten och litteraturen som utgångspunkt forskar hon bland annat om kommunikation samt epokskiften genom tiderna. Hon lägger särskilt vikt vid den samhällsomvandling som nu pågår. " (http://www.doctour.se/network.htm#Heland)

Elin Roumeliotou, journalist, jobbat/jobbar på svt och Sveriges Radio bl.a. Kulturig person och smart och snäll.

Dimitra Polidis; trevlig och kunnig museipedagog på Medelhavsmuseet. Hon har bl.a. pratat om kläder under antiken i radioprogrammet Stil.

Eja Nilsson kan mycket om Grekland och grekisk kultur.


Det här tycker jag är jämlikhet på bästa nivå!

Jag tror att man också kan gå in på Rättviseförmedlingens hemsida för att läsa mer.

Själv tycker jag det är en jättebra idé, såvida man inte -- som med allt annat -- drar den till sin spets och till varje pris ska ha en o-normal person i alla upptänkliga mediasituationer och ämnen. Men att ge uppstickare chansen är bra, vare sig de är män eller kvinnor i ett könsdomierat yrke, eller bara har svårt att hävda sig mot ... ni vet.

_Mycket_ mindre sur nu!

Var hos kuratorn idag. Det började sådär, med en evig massa tjat om motion mm . Efter ett tag insåg jag att den tredje delen av hennes terapimetod är motion -- 1) tankar, 2) känslor, 3) handlingar. Om man är deprimerad ska man absolut röra sig och dels få igång de där endorfinerna, men också för att man upplever saker när man man rör sig (såvida man inte bara cyklar på en motionscykel hemma) vilket ökar ens glada humör.

Efter ett långt tag av förklaringar från bägges sida, kom vi båda fram till att hon begriper för lite om ME för att ha nån åsikt om motion och att jag ska läsa så mycket jag kan om det på nätet, så att jag hittar en lämplig nivå för mig. När jag kom på att hon pratade om motion, inte för att JAG är en soffpotatis, utan för att det rent allmänt sett är bra för deprimerade, kunde jag också lyssna på henne mer förutsättningslöst.

Hon sa att det där vi har gått igenom med automatiska tankar (min vanligaste är Jag är värdelös" och ska ersättasmed Jag gör mitt bästa) har gåttväldigt bra (har inte haft några såna tankar på typ en månad Och om nån kryper sig på mig så tänker jag den rätta istället. Hon sa att jag var mottaglig och intresserad. Känns bra, för jag är ju alltid lite motvillig mot folk som ska komma och säga nåt om min sjukdom till mig. De flesta vet ju mindre än jag, men jag har fått förtroende för den här tanten, verkligen.

När hon så insåg att vi inte kan arbeta med handlingar/rörelse/motion, frågade hon vad jag ville ha hjälp med. På henne lät det som om hon var uttömd då. Men så sa jag att jag har en annan sorts automatiska tankar, som kommer när jag är riktigt dålig, när jag känner att jag inte står ut och är orolig för framtiden mm. Och till dem är svaret inte Jag gör mitt bästa. Så det ska vi börja gå igenom nu.

En annan grej var när jag påpekade att ME är en neurologisk sjukdom, inte en stressjukdom som utmattningssyndrom. Och hur förhåller man sig då till t ex MS och Parkinsons? Jag såg att hennes grundsyn på sjukdomen kanske ändrades något, och hon sa: Det handlar alltså mycket om att acceptera. -Pling! Jag vill acceptera sjukdomen så jag inte går och sörjer den hela tiden, plus att jag vill kunna hantera sorgen utan att få sammanbrott när den ändå kommer. Plötsligt insåg hon vad jag behöver, och att det inte är att ändra mitt tankesätt så att jag vågar röra mig mer.

Det verkar här som om det är hon som får alla aha-upplevelser, men det var mer som att vi kom in på samma linje nu. Hon har lärt mig massor och jag ser fram emot att fortsätta. Det är en fantastisk välsignelse. Jag har i och för sig velat träffa nån och prata om hur jag ska hantera min sjukdom ända sen jag bodde i lägenheten på Ekängsgatan med sjöutsikt, vilket nu måste vara minst 8 år sen. Så det var ju på tiden. Men nu har jag ju också några riktiga sammanbrottskänslor att prata om :)

Sen skulle vi köpa purjolök, men Mikaels ben drog mot Pausbagarstuga, för att få i oss nåt så vi inte skulle vara så sugna inne på Vi. Vilken djävulens logik, att ta sig en tårtbit så man inte ska bli så sugen. Men jag är lika vek som han, så vi köpte varsin macka och tårtbit och hade dejt. Det var supertrevligt. Jag köpte bara en halv och bad t o m om en nederdel :) Min prinsesstårta var dessutom riktigt god, så fort man tog av locket, men stackars Mikaels tårtbit var torr, vilket även nästa de kom med också var. Han lämnade den t o m. Då förstår ni!

Hursomhelst var det underbart att sitta där en stund med honom, prata lite, lyxa till det, rå om varandra. Det var en sån där sak som kuratorn hade gillat, för jag blev på supergott humör!

Sen gick vi till Vi, köpte en fet purjolök och lite mejeriprodukter, som jag tycker är slut var och varannan dag, och åkte hem. Jag skulle tuppa upp mig lite och bar in kassarna, eftersom M skulle åka tillbaka till jobbet. Det skulle jag nog inte ha gjort, för nu kan jag inte längre hålla dem rakt ut, över tangenterna. Måste vila dem helt. Men jag ville så gärna skriva om den här bättre dagen.

Jag köpte faktiskt i ärlighetens namn en påse snören också. De har inte lika mycket lakrits här i Stockholm som hemma. Undrar om det är vetenskapligt känt. Hela påsen försvann. Och tydligen äter jag dem precis likadant som mamma -- antingen virar man dem runt fingret och stoppar in rullen i munnen, eller så viker man dem i delar, som man till sist snurrar runt sig själv till en fin vriden ... grej. Men jag åt så fort så ett snöre sitter nog kvar i halsen. Harkel! Ska gå och dricka.

So long, friends!

Lite mindre sur nu

Förlåt alla gravida kvinnor, och kvinnor som har fått barn. Det där sura inlägget förut var inget personligt, och dessutom inte särskilt rättvist.

En del upplever svåra problem för att ens bli gravida, och jag ska inte retas med dem eller förminska deras problem. Har ju själv en bror som inte var helt förtjust i att utföra sin del av insatsen om och om igen, och vi ska inte tala om vad Beth gick igenom. Men nu har de sina tvillingar, sötast i världen!

En annan vän har fått dåliga ekonomiska nyheter om sin/deras IVF. De får den inte via landstinget utan måste betala själva. Antingen ett försök för 30 000:- eller tre för 70 000:-. Jag begriper inte var man får såna pengar ifrån.

Men det är fortfarande en strålande affärsidé med IVF-turism, eftersom Sverige är näst bäst i världen på IVF, och tydligen billigare än i t ex USA också. Oh well.

Nu ska jag gå och börja försöka somna.

Missriktad ilska

Igår var jag arg på klagande, gravida kvinnor. "Jag har såna jobbiga graviditeter", "jag har foglossning så jag får åka rullstol", "är så trött att min duktiga man fick laga middag". Ja, sen kommer jag inte på fler exempel. Men igår när jag var riktigt i gasen hade jag massor av idiotiska klagomål i huvudet. Jag var arg, arg, arg! Jag har också ont, får också åka rullsol, och är så trött att jag inte orkar laga middag. Jag har varit sjuk i närmare 16 år!

Men därför var jag arg på att graviderna har mage att klaga [no flippin' pun intended], när de efter ynka 9 månader får en livs levande bebis, som de älskar så de spricker och som gör deras mammalycka total. Att det finns en utsatt tidsgräns för när lidandet tar slut, och sen blir de relativt normala igen, förutom några månader eller år av dålig sömn, som dock kanske i viss mån uppvägs av tandlösa leenden, kärlekslappar med huvudfotingar, och rent verbala komplimanger, när ungen blivit vettigt stor.

Jag får ingen bebis, och jag får inga belöningar för att jag mår så här. Får bara straff i form av att må ännu sämre om jag tuppar upp mig och låtsas för intensivt att jag är normal och beter mig så.

Sen ber jag om ursäkt, för även om det kan verka så, är det här inte en illa dold hatkampanj mot någon särskild gravid kvinna. Det är nog bara en fördröjd reaktion på att jag är gift nu, och efter ett tag kommer den naturliga driften att vilja föröka sig, eftersom "jag och han" skulle skapa världens bästa bebisar. Och på att Kajsa och Elsa är borta, och dessutom stora, och jag känner dem inte längre. Och på hur armarna känns när jag håller Neo (utan bebis är man tom). Och på att jag inte kommer att ha några efterkommande som kan säga snälla saker om mig på min begravning.

Jag får aldrig höra någon kalla mig mamma (förutom en gång när Cissi var 9 och sa fel...).

...

Det här är ungefär som när man säger till ett gäng singlar att de ska passa på att uppskatta sin situation, med allt vad den innebär av självbestämmande, lagom småtrevlig egoism, och TV-makten alldeles för sig själv. -- Uppskatta att du får sova ostört en hel natt (får jag??), att du inte måste flänga till läkaren var och varannan vecka (slipper jag?), att du kan bestämma över din tid (ja, om jag ska vila mig i soffan eller vila mig i sängen, det är en fröjd att bestämma).

Äsch, nu är jag så trött och deppig att jag inte ens orkar klaga mer.

Ska försöka rycka upp mig och lägga in några trevligare saker i eftermiddag. Efter att jag har vilat middag.

P.S. Jag kom förresten på några saker jag slipper: Ingen sjuk bebis som ligger inlagad med hjärtbesvär, inga cancersjuka förskoleknottar, inga ungar som blir mobbade och gråter, inga som blir kallade hora i skolan, inga som känner sig i själen ensamma och misslyckade, som aldrig får dansa med nån eller som inte hittar nån att pussas med förrän de är över 20 år... Det slipper jag ju faktiskt också. Fast jag är ändå lite ledsen. Jag sörjer och accepterar på samma gång. För det går inte, jag får inte, jag kan inte.

Same, but different

Igår lagade M mat hos mamma och pappa, kycklinggryta med ris. Idag lagade jag mat (hos oss), spaghetti med köttfärssås (pasta är den vanliga måndagsmaten här hemma, eftersom jag brukar vara extra trött efter söndagen och pastamiddag går på 15 minuter från start to finish).

Fast det jag skulle säga är att vi använde samma bas i bägge rätternas sås -- crème fraiche och Findus tomatsås med rostad vitlök. Den var bra mycket godare än ICA:s liknande tetror, som antingen behöver lite socker i, eller koka i några timmar. Den smakade lite väl mycket vitlök, men om man inte använder hela tetran kan man komma undan med att krydda såsen i lite annan riktning. Igår mot curryhållet, idag mot basilikahållet. Köpte de andra två smakerna också, men dem har vi inte smakat på än.


Om man bara har tomatsås med smak och creme fraiche så kan man förvandla nästan vad som helst till middag. Skönt. Men risken är ju att allt smakar samma, "Anjigt" som familjens matkonnässör sa en gång. Men i nuläget bryr jag mig inte.

Variation förnöjer

Har haft samma bloggbakgrund ett tag nu, och idag har jag som ni ser bytt. Fortfarande Klimt i headern. Inte lika vårlikt som jag tänkt mig, men jag skulle tröttna på tussilagor lite för fort.

Det jag är riktigt stolt över är att jag lyckades ändra bloggrubriken från centrerad till högerställd, och ändra bredden på headern. I html!!!! (Utan att titta på en tutorial på YouTube först.)

Hursomhelst, ta av er skorna och känn er som hemma.

2 fel, grr

Brukar alltid göra ordförståelseprovet från högskoleprovet. Har hittills aldrig fått alla rätt. I år hade jag 2 fel, som vanligt. Av närmare 10 000 test-tagare, hade endast 6% alla rätt. Himla besserwissrar!

En fras erkänner jag att jag inte visste vad den betydde (fast jag hade hört den förr), och ett ord trodde jag att jag visste, men det var den engelska versionen av ordet som betydde vad jag trodde. Det hade en lite annan mening på svenska.

Whatever, jag måste skylla ifrån mig lite.

Och förresten säger jag inte mer än så här för att inte spoliera nöjet för nån annan testnörd. Vet inte om jag vågar uppmana er att berätta om resultatet. Blir nog lite galen om nån klarar alla rätt. Men bring it on, jag är stark. Tror jag.

OK, ett förtydligande

Idag står det i SvD att den ryske adoptivpojken (enligt ryska media i alla fall) lär ska ha misshandlats i sitt amerikanska adoptivhem.

Mitt förra inlägg i ämnet kanske fick er att tro att jag godkände mammans agerande.

Men allt jag menade var att man inte ska döma utan alla fakta. Eller, man ska ju egentligen inte döma då heller.

Svårslagen dag!!!!!

Idag har jag haft det riktigt bra! Det började med att jag vaknade när väckarklockan ringde (min och Mikaels ringde faktiskt ikapp och började på samma sekund eftersom de är radiostyrda-- en liten symfoni sådär på morgonkvisten!), det vill säga, för första gången på 2-3 veckor har jag inte vaknat klockan 5 på morgonen! Så tacksamt och glatt har jag inte hoppat ur sängen på länge!

Senåkte vi till kyrkan och var där halv nio,m för jag skulle sjunga idag med fem andra tjejer och vi skulle öva. Två saker om det: Det var verkligen skönt att inte vara där i sista sekunden, som det har blivit lite väl mycket av det sen jag gifte mig med Mikael. Och för det andra var det ca ett-två år sen jag sjöng, så det var fantastiskt roligt! Och duktiga tjejer (dubbeltrio) och bra pianist. Mmmmm!

Sen var det vittnesbördsmöte (favvo), Mikael bar sitt vittnesbörd, jag höll en bebis en liten stund (Henrettas senaste), jag fick klädkomplimang, pratade med Camilla, och fick sen åka hem och vila mig. Var alldeles hög av morgonens upplevelser, men helt slut (orkade knappt stå på benen), men jag lyckades lugna ner mig och sov en timme (utan konstiga drömmar! Tack för det!!). Bara det hade ju räckt för att göra detta till en superdag!

Sen åkte vi hem till mamma -- ryggont -- och träffade också Camilla lite mer. Det var bra. Berättade om mötena (vanliga ritualen när mamma inte har kunnat gå till kyrkan), tjejsnackade (egentligen var det mer "vanligt" prat, men man får ju passa på och känna sig som en tjej när man kan!) medan Mikael lagade mat till allihopa. En trevlig stund på det hela taget.

Sen när vi kom hem efter mat och efterrätt vilade vi, och vilade lite mer. Tittade på alla omöjliga och möjliga TV-program för att vi inte orkade nåt annat. Fick migrän. Medicinen hjälpte. Kände mig dock så trött att jag ville gråta. Men 30 sekunder efter det kom Mikael med en fusk-Magnum, och jag fick ny energi och orkade ligga en timme till på soffan.

Nu har jag tagit mina sömnpiller för nästan en timme sen och ser grymt mycket fram emot att lägga mig.

För sjutton, jag glömde ju det viktigaste! När Camilla var på väg att gå sa jag till Mikael: "Passa på att titta, för en sån midja får du inte se på länge." Då svarar den uuuuuuunderbara karln: Men det är ju så jag ser dig!

Slå det, om ni kan :)

Supercool tavla

Hittat på Coco + Kelley

Man vet att man börjar bli gammal när...

... när man hittar grejer som ska vara moderna, som man själv hade redan förra gången de var moderna. Fast mina var kornblåa. Men annars precis likadana.

Favvodoktorn

"Alltid lika rolig" [tysk accent]

Källa: Awkward Family Photos

Tänka i nya banor

Vaknade 05.10 imorse, och efter att inte ha kunnat somna om på ett bra tag kände jag att jag var hungrig. Gick och tog mig en macka med Philadelphiaost och en kopp te. Det var jättegott. Men jag har ju en del doft-hallucinationer, och teet luktade mögel. Lite läskigt, men jag fortsatte. Jaja, ni har redan kommit på det allihopa, men jag var seeeeeeeeeeeg, och inte förrän på näst sista tuggan av smörgåsen insåg jag att det var där mögeldoften kom ifrån. Och -smaken! Spottade snabbt ut tuggan i soporna och kikade i brödpåsen. Jodå. Men det var sånt där mörkt grovt bröd så det var inte lätt att se, och jag hade ju varit lite trött och inte precis "med".


Lärdom? Man mår bra av att kunna ändra sitt tankesätt, anamma nya synvinklar, inte förutsätta saker. Självklart? Inte på morgonen :)

Vrida och vända

Ni har kanske, precis som jag, sett i tidningen de senaste dagarna om en adoptivmamma i USA som skickade tillbaka sin adoptivson till Ryssland med nån lapp om att hon inte ville ha honom längre. Satte honom på ett plan "hem" med enkel biljett. Upprörande.

Så såg jag i nån annan tidning att det visst hade stått nåt på lappen i stil med: Allvarliga psykiska problem, våldsam mm. Kanske hade hon inte kryssat i rutan om att få ett barn med speciella behov, och så blev hon lurad av barnhemmet och fick det ändå.

Hur som helst har detta utlöst en diplomatisk kris mellan de två länderna.

Jag blev först väldigt upprörd över att kvinnan trodde att man har bytesrätt på adoptivbarn. Hur kan man göra så mot ett barn, osv osv. Men sen tänkte jag att den andra tidningen beskrev kvinnans handlande på ett sätt som gjorde att man förstod det bättre. Om killen faktiskt var en fara för sig själv och andra kanske hon helt enkelt inte vågade ha honom i huset, bland köksknivar och andra dödsredskap. Hon kanske hade fler barn, adoptiv- eller andra, som killen hotade. Eller så kanske hon hade tagit honom till läkaren, som konstaterat allvarlig psykisk sjukdom som hennes försäkring inte täckte behandlingen av, eftersom hon beställt ett friskt barn. Nu kan man ju inte gardera sig mot sjukdomar, men killen kan ju faktiskt ha haft sjukdomarna redan från början och då gäller inte försäkringen, tror jag.

Nu babblar jag. Vad jag menar är att saker och ting kan vinklas i media. Och gör det som regel snarare än undantag. Jag måste bli bättre på att inte tro på allt jag läser. Sanningen kan ju vara långt ifrån det jag ser. Det var jag ju med om själv, den enda gången jag var i tidningen (och då var rubriken: "Gud talade till dig, syster Anja" -- inte en stavelse rätt jämfört med vad jag hade sagt i intervjun).

Första april trodde jag knappt på nåt som stod i tidningen eftersom jag vet att jag är så lättlurad. En sån dos behöver jag även andra april, och tredje, och tionde.

En torsdagskväll som bara återkommer vart 30:e år

Igår kväll var Mikael och jag i tempelvillan och hälsade på Amy Oscarson Carr, den första vännen jag kan minnas att jag nånsin haft i livet. Hon kom ihåg några andra saker än jag från vår gemensamma barndom(t ex hur hon och jag utklädda till påskkärringar när våra pappor var och reste i missionen, hamnade i tidningen med rubriken "Local girls nåt"). Men jag glömmer aldrig hur vi lekte skola i rummet till höger när man kom in i hallen, och hur vi lekte gömme och jag gömde mig så bra att ingen hittade mig och jag låg där tyst och stilla i evigheter och hade jättetråkigt. Jag låg i utrymmet under trappan som var försett med nån sorts liten förrådsdörr, och nån sträckte till och med in armen och kände på mitt ben, men antog att det var nåt som skulle ligga där, bland madrasser och annat Ja, och så minns jag att jag älskade henne av hela mitt hjärta och inte förstod varför jag inte kunde få gå i engelska skolan jag också. Jag menar, jag kunde ju engelska. Och då skulle jag kunna leka med Amy varenda rast!

Amy och jag upptäckte däremot att bägge var rädda för de stora killarna som höll till vid våra skolor. Hennes var kanske en högstadieskola intill, men mina var 6:or i min egen skola. De hade vattenpistoler! Livsfarligt ju. Hon gömde sig dock betydligt smartare än jag, som bara kröp ihop bakom en kulle på gångvägen till skolan. Inga av killarna hade nånsin gjort oss nåt, de var bara farliga för att de var stora. Och, i mitt fall, hade vapen.

På det hela taget tyckte jag det var mycket underligt att min första bästis nu var vuxen och hade egna barn. Det är som när man ser på bilder från ungdomsaktiviteter och inte fattar att de där små glinen man hade i Primär, nuförtiden svänger sig med både körkort och universitetsexamen och till och med barn!

Det var i alla fall jättekul att träffa Amy. Deras kameror åkte fram när vi skulle gå, men jag var för lat för att sticka fram min mobil till Mikael, så jag ska få sno nåt av deras kort. Det sätter jag in här, såvida jag inte ser alldeles för mycket ut som ett haklöst sjölejon.

P.S. Om nån av mina läsare känner Amy, kan ni veta att hon skriver en rolig blogg: Unlimited tater tots.

Räknas detta som stöld från barn?

Jag begriper att folk som stjäl av sina barn rankas rätt lågt på listan över moderskänslor.

Hur är det med det här då, om man stjäl (och äter upp alltså) en påse bilar som ens mans 25-årige son glömt i bilen för en vecka sen? Är jag en dålig plastmor nu också? (Jag har i alla fall inte nallat på hans påskägg som hans far glömde ge honom.)

Snälla, ni som har tagit godis av era barn, kommentera, så jag inte tycker det är nåt oförlåtligt jag gjort.

Succumed to the godissug, det är väl i och för sig inte helt högt på självdiscinplinskalan. Usch.

Men jag gillar mig ändå för att ... jag är rolig och rätt så pålitlig och för att jag gör Mikaels liv så mycket bättre med mina många kärleksbevisningear :)

Bästa sortens tjänande för en som jag

Pappa ringde och väckte mig kl14.10. Men det var OK, eftersom jag vid det laget hade kommit ikapp mina sömntimmar, med tanke på att jag var vaken tre timmar i natt. Han ville dock hämta mig om en kvart, eftersom han skulle ha hämtat amerikaresenärerna kl 12.15, men deras plan blev försenat, och nu krockade det med att han skulle ta emot en soffa i Brandbergen. Så jag skulle få ta emot soffan, och ligga på sängen och läsa min braiga bok. Inte helt tokigt, fast 4 timmar kändes lite mycket (de skulle komma senast 19).

Hur som helst, jag hjälper gärna mina familjemedlemmar med det jag kan, och detta kunde jag ju! Inte för koncentrationssvårt eller tungt eller energikrävande för mig, då är jag där!

Så sitter vi i bilen och har inte ens kommit till första avfarten när Ove ringer från Paris och säger att de har blivit ytterligare försenade och kommer inte förrän 21.55 tror jag det var. Då kan pappa skriva på MIO-soffan och ändå hämta USA-folket, och jag får åka hem igen och vila mig hos mig själv!

Bästa sortens tjänande när man är lite under isen är den man är villig att göra, men ändå inte behöver. Som Abraham och Isak. Jag kan behöva alla mina krafter idag till att steka pannakakor och tvätta underkläder.

Quid pro quo

Jag minns hur Sanne, när hon gifte sig, eller rättare sagt både Sanne och Lars, sa att de kände sig tacksamma över att nån ville ha dem -- Sanne, med sin whiplash, och Lars, skild med tre rätt små barn som han hade hela vårdnaden om. På ett sätt känner jag ju mig likadan -- att jag, som inte duger till nåt, duger till nån, är fantastiskt! Det är inte lätt att alltid motstå diverse komplex när man inte kan så mycket och orkar ännu mindre (även om M blev lite sur på mig igår för att jag rackar ner och talar respektlöst om hans fru, och det antar jag att han har rätt i...)

Nu har jag blivit fysiskt sämre i ett par veckor, vilket alltid leder till att jag blir labil och orolig. Hur ska det gå, jag kunde ju så lite förut, ska jag inte orka nåt nu eller? låter tankarna. Förutom att jag inte fattar hur jag ska stå ut med hur det känns i kroppen, har jag dessutom lätt att känna mig värdelös när jag ser allt som behöver göras och jag kanske på en hel dag har lyckats med två saker: Bädda sängen och vattna blommorna. "Wow..." Hursomhelst, i förrgår hade jag dessutom sovit ovanligt dåligt och var alldeles under isen. Till slut grät jag så kraftigt att Mikael fick ta med mig och lägga mig i sängen medan han höll om mig. Så småningom slutade jag skaka. Jag var utmattad, fysiskt och känslomässigt -- det är jobbigt när fasaden rämnar.

I såna stunder är man lite konfliktartad mot sin partner. På samma gång som jag känner en oerhörd tacksamhet och kärlek, känner jag mig lite i underläge. Så därför blev jag glad igår för att jag fick betala tillbaka tjänsten (fast inte för att det behövdes, såklart!) . Pappa ringde nämligen och sa att de inte visste vad de skulle göra med Mikael, för han var på gästhemmet och hade lågt socker. Jag packade ner lite mjölk och godis och pappa körde dit mig. Nu hade Gerald redan fått i honom nästan en hel Fanta, så en minut efter att han druckit min flaska mjölk genom medtaget sugrör, så var han sig själv igen.

Hursomhelst, och det är detta som är poängen, så fick jag hjälpa honom, som han hade hjälpt mig. Vi är bägge "trasiga produkter" som behöver lite extra emellanåt -- men vem behöver inte det? Jag är absolut inte glad för att Mikael har diabetes eller för att jag har ME, men nu när saker och ting är som de är med mig är det skönt att hjälpen inte alltid är riktad åt mitt håll. Man är gjord för att vara till nytta för andra. Det är bara bebisar som klarar av att vara helt beroende av någons hjälp, vi vuxna har fått omprogrammerade hjärnor. Vet inte hur och när det händer, men bara att så är det.

Och vad skönt, nu gäspade jag för första gången sen jag vaknade 05.10 och inte kunde somna om. Snart kan jag lägga mig igen, med älsklingens snarkningar som bakgrundsmusik. Nattinatti!

Soltecken? Skojar bara. Idag har vi:

Lite grr är det väl nu. När det är alldeles vitt på alla träd och bilar. Men vi tar nya tag tills imorgon. Då ska allt vara smält!

Årets säkraste soltecken?

Min gamla granne, som har föreningens vackraste trädgård, brukar bland annat ta sig en promenad varje dag. I gul-svart täckjacka (vet inte om han är AIK:are eller om färgerna bara är en slump), mössa och handskar.

Nu har vårtecknet kommit: Mössan har rykt! Det är vår!!!!!!!!!!!!!

Förresten har min man också initerat våren. När han går till jobbet eller nåt sånt, har han ingen jacka på sig. Och när han går och tränar går han i shorts och lämnar överdragsbyxorna hemma.

Dessutom har snön smält synbart från dag till dag. Jag kan tro på att det faktiskt smälter bort helt.

Å andra sidan, lilla Ellen, som ju bor avsevärt mycket mer söderut i vårt kära land, tyckte vi hade det svinkallt häruppe, fast vi har 10 grader.

Oavsett vad folk säger, så väljer jag att säga att vintern är slut och våren är här.

Blott Sverige svenska krusbär har!

Läs gärna en läskande essä om engelska låneord. Här, i DN:s språkspalt varannan söndag.


Jag ska se om jag klarar av att skriva helt utan engelska låneord. Det borde jag.

Heja krusbär!

You and me both, gramma...

Källa: Fail blog

Mera påskklokord

Påskklokorden snodda av Dr Laura (som visserligen är judinna??), men är det bra sagt, så är det:

The joyful news that He is risen does not change the contemporary world. Still before us lie work, discipline, sacrifice. But the fact of Easter gives us the spiritual power to do the work, accept the discipline, and make the sacrifice.

Rt. Rev. Henry Knox Sherrill
President of the National Council of Churches USA, 1950-1952

Glad påsk

Här är vad en glad påsk är för mig:

Familj. Från långt bort och nära, både Mikaels och min.

Mat. Ägg och sill, ugnsstekt laxfilé, lamm med potatisgratäng.




Fjädrar. Okejdå. Fast det är lite hysteriskt. Borde göra ett påskris på mitt sätt istället för att bara klaga. Ett med fjärilar urklippta ur vackra papper och kristaller och kanske garnbollar som knoppande blommor.


Vacker dukning där allt det julrödtunga är borta och man anar våren.


Och även om jag inte gillar dem så mycket, påskliljor. Helst i trädgården

så man kan få vackrare blommor på köksbordet. Denna från Interflora, 300:-


Den här påsken är det också generalkonferens. Foton från lds.org.


Och varje påsk, huvudpersonen -- and no, that's not the easter bunny! -- Jesus Kristus. Alla konstverk är hämtade från Liz Lemon Swindles hemsida hos sitt galleri.