Var hos kuratorn idag. Det började sådär, med en evig massa tjat om motion mm . Efter ett tag insåg jag att den tredje delen av hennes terapimetod är motion -- 1) tankar, 2) känslor, 3) handlingar. Om man är deprimerad ska man absolut röra sig och dels få igång de där endorfinerna, men också för att man upplever saker när man man rör sig (såvida man inte bara cyklar på en motionscykel hemma) vilket ökar ens glada humör.
Efter ett långt tag av förklaringar från bägges sida, kom vi båda fram till att hon begriper för lite om ME för att ha nån åsikt om motion och att jag ska läsa så mycket jag kan om det på nätet, så att jag hittar en lämplig nivå för mig. När jag kom på att hon pratade om motion, inte för att JAG är en soffpotatis, utan för att det rent allmänt sett är bra för deprimerade, kunde jag också lyssna på henne mer förutsättningslöst.
Hon sa att det där vi har gått igenom med automatiska tankar (min vanligaste är Jag är värdelös" och ska ersättasmed Jag gör mitt bästa) har gåttväldigt bra (har inte haft några såna tankar på typ en månad Och om nån kryper sig på mig så tänker jag den rätta istället. Hon sa att jag var mottaglig och intresserad. Känns bra, för jag är ju alltid lite motvillig mot folk som ska komma och säga nåt om min sjukdom till mig. De flesta vet ju mindre än jag, men jag har fått förtroende för den här tanten, verkligen.
När hon så insåg att vi inte kan arbeta med handlingar/rörelse/motion, frågade hon vad jag ville ha hjälp med. På henne lät det som om hon var uttömd då. Men så sa jag att jag har en annan sorts automatiska tankar, som kommer när jag är riktigt dålig, när jag känner att jag inte står ut och är orolig för framtiden mm. Och till dem är svaret inte Jag gör mitt bästa. Så det ska vi börja gå igenom nu.
En annan grej var när jag påpekade att ME är en neurologisk sjukdom, inte en stressjukdom som utmattningssyndrom. Och hur förhåller man sig då till t ex MS och Parkinsons? Jag såg att hennes grundsyn på sjukdomen kanske ändrades något, och hon sa: Det handlar alltså mycket om att acceptera. -Pling! Jag vill acceptera sjukdomen så jag inte går och sörjer den hela tiden, plus att jag vill kunna hantera sorgen utan att få sammanbrott när den ändå kommer. Plötsligt insåg hon vad jag behöver, och att det inte är att ändra mitt tankesätt så att jag vågar röra mig mer.
Det verkar här som om det är hon som får alla aha-upplevelser, men det var mer som att vi kom in på samma linje nu. Hon har lärt mig massor och jag ser fram emot att fortsätta. Det är en fantastisk välsignelse. Jag har i och för sig velat träffa nån och prata om hur jag ska hantera min sjukdom ända sen jag bodde i lägenheten på Ekängsgatan med sjöutsikt, vilket nu måste vara minst 8 år sen. Så det var ju på tiden. Men nu har jag ju också några riktiga sammanbrottskänslor att prata om :)
Sen skulle vi köpa purjolök, men Mikaels ben drog mot Pausbagarstuga, för att få i oss nåt så vi inte skulle vara så sugna inne på Vi. Vilken djävulens logik, att ta sig en tårtbit så man inte ska bli så sugen. Men jag är lika vek som han, så vi köpte varsin macka och tårtbit och hade dejt. Det var supertrevligt. Jag köpte bara en halv och bad t o m om en nederdel :) Min prinsesstårta var dessutom riktigt god, så fort man tog av locket, men stackars Mikaels tårtbit var torr, vilket även nästa de kom med också var. Han lämnade den t o m. Då förstår ni!
Hursomhelst var det underbart att sitta där en stund med honom, prata lite, lyxa till det, rå om varandra. Det var en sån där sak som kuratorn hade gillat, för jag blev på supergott humör!
Sen gick vi till Vi, köpte en fet purjolök och lite mejeriprodukter, som jag tycker är slut var och varannan dag, och åkte hem. Jag skulle tuppa upp mig lite och bar in kassarna, eftersom M skulle åka tillbaka till jobbet. Det skulle jag nog inte ha gjort, för nu kan jag inte längre hålla dem rakt ut, över tangenterna. Måste vila dem helt. Men jag ville så gärna skriva om den här bättre dagen.
Jag köpte faktiskt i ärlighetens namn en påse snören också. De har inte lika mycket lakrits här i Stockholm som hemma. Undrar om det är vetenskapligt känt. Hela påsen försvann. Och tydligen äter jag dem precis likadant som mamma -- antingen virar man dem runt fingret och stoppar in rullen i munnen, eller så viker man dem i delar, som man till sist snurrar runt sig själv till en fin vriden ... grej. Men jag åt så fort så ett snöre sitter nog kvar i halsen. Harkel! Ska gå och dricka.
So long, friends!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar