Missriktad ilska

Igår var jag arg på klagande, gravida kvinnor. "Jag har såna jobbiga graviditeter", "jag har foglossning så jag får åka rullstol", "är så trött att min duktiga man fick laga middag". Ja, sen kommer jag inte på fler exempel. Men igår när jag var riktigt i gasen hade jag massor av idiotiska klagomål i huvudet. Jag var arg, arg, arg! Jag har också ont, får också åka rullsol, och är så trött att jag inte orkar laga middag. Jag har varit sjuk i närmare 16 år!

Men därför var jag arg på att graviderna har mage att klaga [no flippin' pun intended], när de efter ynka 9 månader får en livs levande bebis, som de älskar så de spricker och som gör deras mammalycka total. Att det finns en utsatt tidsgräns för när lidandet tar slut, och sen blir de relativt normala igen, förutom några månader eller år av dålig sömn, som dock kanske i viss mån uppvägs av tandlösa leenden, kärlekslappar med huvudfotingar, och rent verbala komplimanger, när ungen blivit vettigt stor.

Jag får ingen bebis, och jag får inga belöningar för att jag mår så här. Får bara straff i form av att må ännu sämre om jag tuppar upp mig och låtsas för intensivt att jag är normal och beter mig så.

Sen ber jag om ursäkt, för även om det kan verka så, är det här inte en illa dold hatkampanj mot någon särskild gravid kvinna. Det är nog bara en fördröjd reaktion på att jag är gift nu, och efter ett tag kommer den naturliga driften att vilja föröka sig, eftersom "jag och han" skulle skapa världens bästa bebisar. Och på att Kajsa och Elsa är borta, och dessutom stora, och jag känner dem inte längre. Och på hur armarna känns när jag håller Neo (utan bebis är man tom). Och på att jag inte kommer att ha några efterkommande som kan säga snälla saker om mig på min begravning.

Jag får aldrig höra någon kalla mig mamma (förutom en gång när Cissi var 9 och sa fel...).

...

Det här är ungefär som när man säger till ett gäng singlar att de ska passa på att uppskatta sin situation, med allt vad den innebär av självbestämmande, lagom småtrevlig egoism, och TV-makten alldeles för sig själv. -- Uppskatta att du får sova ostört en hel natt (får jag??), att du inte måste flänga till läkaren var och varannan vecka (slipper jag?), att du kan bestämma över din tid (ja, om jag ska vila mig i soffan eller vila mig i sängen, det är en fröjd att bestämma).

Äsch, nu är jag så trött och deppig att jag inte ens orkar klaga mer.

Ska försöka rycka upp mig och lägga in några trevligare saker i eftermiddag. Efter att jag har vilat middag.

P.S. Jag kom förresten på några saker jag slipper: Ingen sjuk bebis som ligger inlagad med hjärtbesvär, inga cancersjuka förskoleknottar, inga ungar som blir mobbade och gråter, inga som blir kallade hora i skolan, inga som känner sig i själen ensamma och misslyckade, som aldrig får dansa med nån eller som inte hittar nån att pussas med förrän de är över 20 år... Det slipper jag ju faktiskt också. Fast jag är ändå lite ledsen. Jag sörjer och accepterar på samma gång. För det går inte, jag får inte, jag kan inte.