Min bästa vän, fläkten

I söndags vad jag inte nådig. Led och svettades floder tyckte jag, trots alla fönster öppna (så en pappa långben kom in och dog på min köksmatta igår) och bara underkläder på mig. Igår var snäppet bättre. Möjligtvis.

Idag däremot sitter jag med sovrumsfönstret öppet, kjolen upphissad till Madonnahöjder, och fläkten fastklämd i bokhyllan snett bakom mig. En sån stilla bris, som på öarna. Nackhåret torkar nästan.

Såg en jättefin sommarstuga i Mitt i Haninge i dag, Årsta Havsbad, 2 mille. Den såg fin ut, inte som fallfärdigt 70-tal. Usch, det är sån plebej-varning på sommarstuga. Vad ska jag bli sen? En RIKTIG svenne????? Men vi ska såklart inte köpa den. Om inte en okänd släkting testamenterar några miljoner till oss. Fet chans. [Dessutom bestämde jag mig för när jag såg det lilla mesiga men ändå så sega ogräset mellan smultronplantorna hos m&p att nån trädgård blir det aldrig för mig.]

Men man skulle kunna tänka sig att tillbringa varma sommardagar i sån här miljö, med bok och fläkt och hemgjord flädersaft med en frusen jordgubbe i. I hammocken på verandan utanför. Det här rummet ska man se på Midsomer i.


Källa: Susann Larsson, SvD:s inredningsblogg

FARVÄL!!!

Idag var vi på middag hos m&p som von B hade lagat. Signatur-bulgur-salladen var grymt, likaså efterrätten. Bella sparkade i bordet, Mia såg sig omkring. Allt var som det brukar. Förutom att grannen inte var så lycklig. Tror bara hon var trött på folk.

Men jag kommer att sakna tvillingarna sååååååå mycket!!!!!!! Höll bägge så länge mina armar tålde idag, och lite till. En liten liten tår kom när vi gick därifrån. Jag behöver kusiner till bebisarna! Helst i Stockholm!!!!! Eller vad som helst! M sa att det nog var bra att jag fick vatten på min kvarn och fick se i verkligheten hur omöjligt det är att jag ska orka få barn -- det är lika omöjligt som att gå till månen -- och det sörjer jag lite. Kanske ska lipa lite mer sen, men det är inte säkert.

De är i alla fall sötast i världen. Ikväll pratade Mia med mig när jag hade matat henne, och hon som aldrig brukar orka vara pigg på kvällarna. Det var som en liten avskedspresent. Bella skrattade såklart åt vad som helst, förutom när hon gallskrek för att hon var hungrig. Mia spydde på Mikaels byxor. Men vi har blivit såna kompisar nu. Så ledsamt att skiljas!

Och jag, mitt pucko, tog inte ens kort.

Och förresten hade jag Madlèns ärvda kjol på mig idag. Speciellt. Hon hade tydligen gått ner till 48 mot slutet och det är ju somliga av oss som tycker det är en lagom kjolstorlek, hrmf.

Dessutom sa Hjördis att jag är så snygg att om jag gifte mig i morgon skulle jag vara en vacker brud trots att jag tycker jag är för tjock. Ska försöka komma ihåg att väga mig imorgon och se nåt nytt har hänt. Och nu ska det väl bli slut på prinsesstårtorna också, när jänkarna har åkt!

Tandem-minne

M och jag har cyklat tandemcykel en gång (när jag var ung och frisk...). Jag hade jätteroligt, han kände sig nära döden mest hela tiden. Det var jag som satt fram å styrde, hence våra olika upplevelser. Och vi var mitt inne i Stockholms innerstad. Ödemark hade varit bättre miljö tror jag, för M:s hjärtas skull!

Hur som helst är det ett kärt minne. Den här tavlan skulle vara cool hemma hos oss, som minne av minnet.

Källa: You are my fave

Fredagsdejt

Idag fick vi kycklingsallad och jordgubbar med grädde på mammas och pappas uteplats. Vi kom inte alls i tid. När vi åkte nerför den lilla backen till gästparkeringen sa jag Weee och M skulle då roa mig lite extra genom att sladda. Jag blev faktiskt lite rädd och grep instinktivt tag om hans arm. Som han körde med... Dessutom hörde vi efter den rätt häftiga sladden ett ljud från bakstätet, och det var påsen med spel som ramlade omkull. Plåtasken med alla dominobrickor till Mexican Train hade ramlat i golvet. Vi stod bägge två med rumporna i vädret och trevade efter brickor under och mellan sätena. Och när M hade stoppat tillbaka ett gäng brickor krockade vi med händerna och brickorna åkte ut på marken istället. Men jag är lättroad och hade roligt. Ni vet, jag är van vid så lite.

Tvillingarna hade den goda smaken att inte skrika samtidigt förutom en liten stund. Bella skrattade och pratade dock rätt mycket och skrek i princip bara när hon skulle sova. Bara hon får vara i centrum av allas uppmärksamhet och banka med fötterna i bordet så är hon nöjd. Mia verkar vara lika kär i pappa som hon är i Johan. Och jag har fått konkurrens av Bella om Mikael. De hade en lång tête-à-tête. Det är inte lätt att vara tjej och försöka vinna deras kärlek tydligen :)

Trots spelkassen blev det inget dobbel av ikväll. Beth och jag övade sång inför söndag (hon har bättre svenskt uttal än missionärerna, om man säger så) och pappa och M slog sina kloka huvuden ihop för att lyckas montera ner den bärbara barnsängen som bebisarna ändå inte har velat sova i. En del fick de lämna till imorgon och se om civilingenjör von Barthels kan lura ut hur man viker ihop rätt. Johan var och spelade "Tynnered på liv och död" (dvs pingis med sina gamla polare).

M och jag gick hem lite tidigt och var inte riktigt "färdiga" när vi kom till min infart, så vi åkte till Statoil, tankade och köpte varsin Magnum. Jag provade den nya Temptations choklad, och den var godare än den med kola, men fortfarande är Mandel bäst. Fast en värmeböljedag som denna kanske man skulle tagit en Solero! Minns fortfarande hur jag åt Solero på vägen från macken i början av Frankfurter Landstrasse i Bad Homburg och glassen nästan smälte innan man hade ätit upp den och kommit hem till Ellens hus. Det var en varm sommar det! I vindsvåning! Huvva!!!! (Men vad frisk och pigg jag var jämfört med nu!!)

Hur som helst, det var trevligt att vara lite själva också -- det har vi inte varit på länge förutom i telefon, för vi har passat på att umgås med min familj rätt så mycket nu när alla har varit här. Vi åkte runt ett tag och såg allt från hästar till biltävlingskillar till havet, en skjutbana och en limousine. Vi pratade både krig och kärlek. I'm in löv.

P.S. "Nu grönskar det" med TV3-reklamtext om sommarens filmer är bara för hemsk! Rösterna är barnsligt söta, men det är förfärligt vad falskt de sjunger! Vilken döv person har gått med på den?!?!?

P.S. Nu funkade stavningskontrollen. Kan det ha något med bilder att göra?

La piccolina e gelatto

Ni vet att jag fick ett litet onda ögat av Johan när vi matade "nån tvilling" med en cm3 grädde (det var ju inte precis honung!!). A-L lärde mig den visserligen korrekta läxan att det bara är den som byter magproblemsbajsblöjor och får ta itu med skrikande magknip och annat som har rätt att leka restaurang med ens bebis. Point taken.

Fast dagen efter matade Rob Bella med både vispgrädde och JORDGUBBE! Hon sög så nöjt! Jaja.

Modern själv tycker också det är dags för gelatto per la piccolina italiana. Bella har totalt hajat vad grejen med glass är, och njuter stort.




I rest my case. Jag tänker inte mata nån bebis. Hur roligt det än verkar att få se på roliga reaktioner. A-L har rätt, hur trist det än är.

en osedvanligt sedlig onsdag

E&R, m&p och jag åt smörgsårta på Harry-uteplatsen igår. [Den är grym!] Föräldrarna börjar visst bli lite till åren och tycker det är småjobbigt att laga mat till 12 pers varje dag. ICA:s smörgåstårtor var fyra dagar gamla, men Coop hade några som var rätt färska och som var goda.

På samma gång som jag kom till m&p skulle tvillingarna spännas fast och åka till Magnus Olsson på middag. Hann med cirka 2 minuter av att hålla nån som jag inte ens minns vem vet var. [Om jag inte ens kommer ihåg vem jag håller vid ett visst tillfälle, hur vet Bettan vem hon matade nyss, vem som somnade respektive vaknade nyss, vems blöja hon bytte??? Antingen får man ha tidernas bredaste almanacka och fylla i all från peepeediaper till poopoodiaper till halv flaska, hel flaska, liten porton gröt, mest gröt på fötterna etc, eller så får man nog lära sig deras olika skrik riktigt bra. Puh! Plus hålla kolla på hur mycket av maten s m hamnar i munnen och hur mycket av händerna som hamnat i munnen... Mias specialitet är att stoppa hela knytnäven i munnen. Bella tar bara ena fingret i mungipan. Inte lätt att mata nån av dem.)


Men när de ler och pratar gömmer man allt besvär!!


Ett av tvillingarnas favoritsysselsättningar är att sitta i nåns famn och gunga i hammocken. Då brukar de somna, till och med Bella! (Fast detta är Mia.)

Men skorna är så söta att man kan ha dem som tårtdekoration!

Mia försökte frenetetiskt sparka av sig sandalerna i luften. När centrifugalkraften inte var nog, trots långvarigt, frenetiskt tålamod, begagnade hon sig även av golvet som hävstångsverktyg. Futile, of course. Det är kanske tur för ungen att hon inte fattar att hon inte förmår i princip NÅT av sig själv. Det skulle kanske vara skadligt för självkänslan! Ibland när hon rapar stort börja vi klappa händerna allihop och då blir hon ibland lite förskräckt över den ljudliga reaktionen. Jaja, alltid är det nåt.

Sporty Spice skor
(faktiskt hette Bella Spice redan i magen och Mia Sugar, på grund av deras uppförande. När de sedan hade bestämt namnen var det lätt att sätta ett italienskt eldigt namn på Spice, och ett svenskt, eftertänksamt på Sugar. Festligt hur hon kunde lära känna dem i magen redan.)

Mias första kärlek (förutom mammas mat) är ju "pappa". Ni såg foton igår på hur hon bara tittar och tittar på honom helt förstenad när han pratar. Släpper honom inte en sekund med blicken.

Bella däremot har en annan kärlek. Hon fick en gosedjurskanin av mormor innan de åkte, och den är hon kär i. Hon somnar inte utan den och snuttefilten och nappen. Bruden vill ha sina prylar! Hon håller på att lära sig att self-soothe. Det går sådär...


Anyway, vi var vuxna en stund när tvillingarna åkt, förutom kanske Rob som var på morotskakehumör. Han hade varit snäll och skurit och gett bitar till alla. Men jag fick inget, för andra halvan var hans, säger den fräcke typen, och börjar äta på fatet med sin egen sked.


Under tiden ägnade sig pappa åt detta:

Vi väckte honom inte ens med blixten, men nåt hade han anat för han hötte med fingret och väste Respect! Men på nåt sätt är det också "ett barmdomsminne" att pappa somnar med jämna mellanrum. Han brukar ofta stå för det mycket av marktjänstn efter att ha jobbat och handlat, och när han var tjock hade han ju de där apnéerna som gjorde honom extra trött. Nu när han är smal igen (fast han har lagt på sig säkert 5 kg!) så har han inga apnéer men å andra sidan 11 personer att fara faderlig åt och och en drottning att passa upp på... (nej, då talar vi faktiskt inte om Queen Bella aka Squirmy Wormy).

Folk levde i alla fall livets glada dagar igår kväll hos Mikael när vi spelade Rock Band.

Själv låg jag på Mikaels säng och vilade mig från an overload of sound. Men jag hörde det mesta roliga som försiggick ändå, utan att anstränga kroppen mycket.

Klockan blev alldeles för fort nåt som hade med 11 at göra.

Kramade Ellen & Rob hejdå när de släppt av mig. Sorgligt att en vecka går så fort och att de måste hem nu. Syskon ska inte bo på varsin sida Atlanten och egentligen inte i Lund heller!!!

P.S. GRRRR. Efter att min stavningskontroll efter månaders dvala har återupptstått för nån vecka sen är den nu död igen. Är det nån som har tips? T ex, om man klickar på Infoga länk när man står i Skriv-fliken kommer länkrutan upp med en gång. Det gör den inte i Redigera HTML, så då sparar man ett steg. Och om man lägger in bilder i Skriv-läget, kommer med med massa >a och tab och kack som inte kommer med om man lägger till bilderna i redigera html-läget. Så det finns ju genvägar och senvägar. Vet ni några som har med stavningskontrollen att göra? (Felet är alltså att om man trycker på stavningskontrollknappen händer inget. Det står inte ens Stavningskontrollen är färdig. Jag väntar lite, men icke. I både Skriv- och HTML-läge händer alltså inget. Det är som om nån kapat sladden från knappen till funktionen, if you see what I mean).

Har nån m a o några knep för hur ni alltid får stavningskontrollen att fungera? Innan ni sätter in bilder? HTML-läge eller Skriva-läge? Spara först? Något annat? BITTE!

Min favvodoktor

Idag fick jag ett telefonsamtal av min gamle läkare i Borås. Jag skrev till honom och Gottfrieskliniken för ett tag sen när det var som värst med sömnen och sa att min VCT-läkare inte vill vara mig behjälplig med den biten. För nån vecka sen fick jag ett brev av överläkaren på Gottfries, och idag ringde alltså Dr Axelsson. Han lät uppriktigt bekymrad och oroad och sa att han hade funderat länge på mina problem. Bara det var värt en ofantlig massa! Att en specialistläkare som sett många många patienter under sina dar tycker man har ett svårt fall känns berättigande på nåt sätt. Mitt eviga problem, det där med berättigandet att vara sjuk...

Tyvärr hade han inte nåt annat förslag än Mirtazapin, som mamma fick för ett år sen mot sömnen och som jag provade nån vecka eller två förra sommaren. Det funkar likadant som Mianserin (som ju inte funkar längre, av nån outgrundlig anledning som inte ens Gottfries begriper), det vill säga att man får ökat matlust och ökat sötsug och dessutom går upp i vikt även om man har självdisciplin. När jag precis har kommit under 100-strecket känner jag mig inte precis benägen att börja ta en annan fettomedicin. Så länge jag får Stilnoct att fungera vill säga.

Så jag tackar för hans omtanke, som värmde gott, och håller tummarna för att mina rutiner och mediciner fortsätter att hjälpa.

ALLA på en gång!

Mamma, pappa, alla syskon, alla respektive! I templet på en gång!!!!! Och jag fick dessutom sitta bredvid Mikael. Vi höll bön ihop också, bara vi. Där kom den lilla tåren som inte kom i söndags!

Efteråt tog vi foto igen och gick sen hem till kommandocentralen och åt pappas grymt lyckade prinsesstårta. Jacqueline och två av hennes döttrar hade varit modiga och passat tvillingarna åt oss.

Sen blev det tjatter och fnitter och ett par födelsedagsskor till Bettan.

Framemot 11-tiden hade M en announcement: Han har fått reda på att vår beseglingsansökan kom till Frankfurt för en knapp månad sen och översattes i onsdags. Det rör på sig, långsamt, men det rör på sig!

Och så ska jag bli plastmormor, antar jag att det heter, eller möjligtvis "morfars nya fru". Mikaels dotter Karolina ska få en pojke 18 nov. Så roligt!

Och jag hann hålla Bella innan hon började galltjuta.

Nu är det Law & Order.

Livet är gott. Hejhej.

söndag

Mycket roligt igår!

1. Var i kyrkan för första gången sedan, har jag för mig, april! Vad jag har längtat! Hade tänkt gå för två veckor sen men då blev jag förkyld istället. Sakramentsmöte kl 14.00 är acceptabelt, jämfört med 09.00. Jag lyckades dock inte somna förrän 5 ändå, så det blev några timmar för lite, och jag vet inte om jag klarar i längden just nu att störa sömnrytmen en gång i veckan, men jag hoppas verkligen det! Trodde jag skulle ha saknat kyrkan så mycket att jag skulle lipa när jag var där, men jag är en pragmatisk (okänslig) kvinna och tog det med fattning. Men det var underbart!

2. Dessutom var jag i kyrkan med Mikael! Älsklingskänsla!!!!

3. Sen vilade jag middag, lockade upp håret lite igen, och blev hämtad till Robs sydafrikanska gryta med ris hos mamma och pappa. Fast jag tog av den milda (han hade gjort en mild och en stark) fick jag ha på två matskedar crème fraiche. Jag är en sån mes!!! Men gott var det.

4. Sen gick jag med Mia i famnen till Inger & Bengts hus. (Vad mina armar kommer att sakna en bebis när de åker hem!!!!!!!!!!!!!!!) Där hade vi barnvälsignelse med bara närmaste familjen. Isabella välsignades i kapellet där Johan & Beth vigdes i USA, och Mia (som fick höra av en granne idag att hon är lik farmor) välsignades i Sverige. Det var underbart att få vara med på. En del folk snörvlade av rörelse. Säger bara det. Att vara hos Höglunds och välsigna en Mia Madlèn var såklart en enastående erfarenhet. Inger hade dessutom bakat nån marängtårta med jordgubbar som var grymt god, och vi umgicks trevligt ett tag. Och alla ryckte i och ville hålla i bebisarna, som vanligt. Vi är för många vuxna om bara två ynka bebisar!!! Det behövs kusiner!

Och jag älskar verkligen tvillingarna. Det är roligt också att de är så olika. När Isabella vaknar är hon lite gramse men när hon har fått mat och mornat sig så ler och skrattar hon åt allt. Om hon inte gallskriker. Mia däremot, är jämnare i humöret, vaknar glad, ser ofta fundersam ut och som om hon tänker mycket. Det är världens coolaste sport att få dem att skratta. Hörde förresten av mamma att bebisarna hade fått nya solhattar idag, som visst var lite för stora. När de satt på den Harry-byggda verandan idag och åt middag hade hatten åkt ner över ögonen, nej, ner över hela ansiktet, och Mia "tittade" sig omkring som hon brukar, från den ena till den andra, men begrep liksom inte varför ljuset hade slocknat. Inte skrek hon inte. Tålmodig liten parvel. Ja, jag älskar bägge så mycket att jag blir knäpp. Tur att de åker hem innan det här helt blir en bebisblogg! [Det är inte alls tur att de åker hem! Hjärtat brister!!! När ska man få se dem nästa gång? När de kan gå???!!]

Johan och Mia och mamma


Johan och Mia. She löööööves her pappa.


Isabella, som brukar se nöjdare ut än så här, i mammas famn, fast jag råkade glömma att ta med henne på fotot. När bebisarna är med glömmer man allt annat. Eller som Bettan sa: We also think they're cuter than us.


Dessutom blev det lite brynplockning.

Och Mikael hittade en bok som hette typ Historien om Vingåker. Om nån har svårt att sova :)


5. Sen gick vi till templet och Stuffe, i huvudsak, tog massa kort på familjen. Par, syskon, tjejer, killar, farfar/farmor/bebisar mm mm. Ellen ropade ut konstellationer och vi tror vi fick med allt, utom möjligtvis dårkort, eftersom vi har blivit så vuxna att vi har glömt hur man gör knäppa miner. Det knäppaste jag kunde komma på var att slänga mig om halsen på M och kyssa honom passionerat men då började de gammel-gifta (alltså de som varit gifta länge, d v s alla andra) skrika "barnförbjudet" och andra okvädingsord. Det här är första gången HELA familjen, nånsin, om man ska räkna med min fästman och de första barnbarnen, träffas. Senaste gången "hela" familjen träffades var annars på E&R:s bröllop, vilket torde ha varit för drygt 4 år sen. Kan det vara sant?!?!? Ett hett tips är att inte låta några av era syskon emigrera. I alla fall inte över Atlanten. Hur som helst, jJag hade bett kvällen innan att jag skulle kunna njuta av fototillfället osv istället för att lida över min vikt. Det gick sådär. Vi får se vilken ångest jag får när jag får se fotona dock. DET blir en ångest jag kan prata med Hjördis om på nästa psyksamtal!

6. På kvällen när tunnisarna hade gått hem (Bettan träffade huvudet på spiken när hon refererade till C:s alla livsfarliga -- bokstavligen -- sporter men så måste de gå hem och sova klockan halv åtta?? Ja, men nån måste vi ju få mobba? Denna gången var det dem.) spelade vi Chicago. Vid det laget var jag mer än måttligt trött och orkade inte koncentrera mig på den långa föreläsningen om strategier och regler. Jag tänkte att jag är van att förlora och ett spel mer eller mindre på förlorarlistan gör ingen skillnad. Men nu har jag faktiskt glömt hur det gick, men jag har för mig att Mikael vann och jag kom tvåa. Vi som har tur i kärlek :)

7. Har hört så mycket om Salt Water Taffy på amerikansk TV mm. Bettan öppnade ett mystiskt paket och hällde upp de alltför färglada och stora kolorna i en stor glasskål. Jag smakade på en och luktade på en annan (som stank E-medel lång väg) och såg sen paketet i köket. Tja, det var ju bra att veta vad det var. Sådär för allmänbildningen. Men mamma hade härmat Bautistas som sa att de köpte 4-5 kg smågodis och åt upp på en kvart, så vi var alla väldigt bortskämda med lösgodiset från EKO för 2,95:- (också 4-5 kg, fast det varade i tre dar) och det amerikanska godiset blev helt lämnat i fred. Johan sa nåt roligt derogatory ord om det också, med en rysning av inlevelse, och tog en andra portion curry istället. Jag tog en lakritssnurra, ångrade mig, och sen åkte vi hem och höll bön på parkeringsplatsen.

Men en ljuvlig dag på det hela taget. Ljuuuuuvlig.

sova sova sova säng säng säng

Jo, min sömn HAR blivit lite bättre.

När jag i april (??) inte längre fick nån effekt av Mianserinpillrena och var utan sömnpiller i nån månad (?) kände jag mig som sagt nära döden. Jag trodde att varje dag skulle vara den sista jag klarade av utan att bli tokig. Eller rättare sagt att igår var den sista dagen och IDAG blir jag tokig.

Så småningom började jag bli rädd för att bli rädd för att lägga mig, och allt kulminerade på kvällen efter Inger & Bengts guldbröllopsfest, när vi satt hos mamma och pappa och det började lukta uppbrott. Ni vet, sådär som organisten känner när talaren inte har sagt nåt om "som avslutning..." än, men man ändå känner på sig/hör att det snart är dags, och rättar till kjolen och går fram och slår upp psalmboken på rätt nummer. Så började jag känna mig den kvällen, och plötsligt brast jag ut i storlip. Nu var jag inte längre rädd för att bli rädd för att lägga mig, jag VAR redan rädd -- livrädd!! Det slutade med att jag fick en fin välsignelse av Mikael, pappa och Rob, och så kom gulle-Ellen med mig hem och sov över hos mig. Vi pratade tills jag var slut. Visserligen blev jag lite hyper när jag började märka att det var dags att lägga sig, men jag började ändå få nån sorts frid då.

Sen dess har jag provat lite olika grejer. Jag har startat en rutin för mitt sänggående med saker som gör mig lugn och som säger till hjärnan att jag snart ska sova. Jag fick en doftspray av Bettan nån gång från Body Shop: "Let yourself go -- to help soothe an overloaded mind, pillow spray". Jag börjar förknippa den lukten med att sova. Jag dricker en kopp te eller honungsvatten (har varit rent nödvändigt med de senaste veckornas förkylning), som signalerar till magen att den ska bli varm och lugn. Man känner sig liksom omhändertagen av honungsvatten. Jag stänger av min dörrklocka och sätter mina telefoner på ljudlöst. Säger till världen att nu är jag inte med längre. Jag sitter en stund i sängen och blir masserad av den batteridrivna halskragsmasseraren som M gav mig en jul. Det kliar i öronen av vibrationerna och man blir alldeles avslappnad i hela kroppen. Sen tar jag Stilnoct (som inte har hjälpt på länge, så bara det är ett gudsverk). Fuskar lite med mängden, men det har jag läkarord på att jag får (det är bättre för hälsan att sova än att inte sova). Sen läser jag i ca 10 minuter, kanske en kvart, och sen börjar jag känna mig trött. Då lägger jag bort boken, tar fram min svarta scarf och gömmer ögonen med så det blir kolsvart, lägger mig på höger sida och andas lugnt med magen. Håller en kort bön, för att inte riva upp hjärnan igen. Ett tag lyssnade jag på fågelkvitter på CD också, men jag blev stressad om CD:n tog slut (59:12) och jag inte hade somnat än, likaså när jag lyssnade på lugnande kyrkmusik.

Dock är det stört omöjligt att själv välja tid för insomningen. Det går inte före fyra, halv fem. Men då sover jag till 15:30. I förrgår natt försökte jag somna vid ett eftersom jag skulle gå till kyrkan, men trots mina rutiner och aftonbön med Mikael och en vilja av stål, var jag fortfarande klarvaken kl 03. Då gick jag upp och såg på TV och återupptog inte läggningsrutinerna förrän halv fem. Vi det laget hade medicindosen i kroppen halverats, så jag hade smällt på med en långverkande Propavan en dryg timme tidigare. Somnade som en stock. Vid fem.

Så just nu är livet uthärdligt. Det är fortfarande lite ledsamt att skiljas från syskon och roliga aktiviteter och Mikael vid 22-23-tiden och veta att man kommer att vara ensam och vaken i 5-6 timmar till, när man inte vill och behöver nåt hellre än att sova, men jag får ta det som det är. Förrförra veckan läste jag om ME och dygnsrytmrubbningar, och hittade en kvinna som sa att när hon mådde som värst somnade hon ofta inte förrän vid 5-tiden, men ibland så sent som halv tolv nästa dag. De där dagarna i våras när klockan till och med blev 10 på morgonen och jag inte var sömnig än, bara trött, har jag i alla fall lyckats lägga bakom mig.

Så slutrapporten är att jag faktiskt sover de timmar jag behöver för att fungera. Jag har visserligen haft ett par helvetiska månader bakom mig så jag ligger miltals "efter", så sömnen läker inget utan håller bara min näsa över vattnet ytterligare en dag, men jag tar vad jag får.

Jag inser att jag har tagit i alldeles för mycket när Johan & Beth och bebisarna varit -- är -- här. Armarna skriker idag efter att ha burit Mia från m&p till tempelvillan igår. Det har varit sååååååå svårt att låta bli att umgås mer än jag orkar, och dessutom fick jag ju den där förkylningen för över två veckor sen. Den snuvar jag fortfarande på, så immunförsvaret jobbar fortfarande övertid. Då borde jag ju ta det ÄNNU lugnare. Men som sagt, det är svårt att vara överentusiastisk och klok på samma gång.

Så länge Stilnoct fortfarande fungerar har jag en livlina. Det är möjligt att jag kan börja om med Propavan sen, eller kolla med sömnläkaren om man kan ta en av varje istället för två av samma (jag har hört tidigare att man inte kan det, men om alternativet är att jag inte sover alls kanske till och med det är bättre). Det finns hopp för mig.

Dessutom har M börjat svara "9 sept" när folk frågar oss när vi ska gifta oss. Han menar inte fullt allvar, men ändå. Hihi. Pirr :) Jag kan ha nämnt någon gång för länge sen att 090909 är ett bra datum och att vi då kanske inte behöver kämpa ihjäl oss för att minnas bröllopsdatumet, och tydligen har den tanken slagit rot. Det är en onsdag. Och jag vill rymma. Bara jag börjar tänka på servetter blir jag svimfärdig av matthet. Usch, jag tror jag kommer att få kompromissa STORT vad gäller mina önskningar för bröllopet respektive vad min kropp tål. Det är lite ledsamt. Men oh well. Jag får ju prinsen i alla fall.

Och jag lever, och är lycklig, och Mikael också. Och det är väl vackert så.

Döden döden döden

Trots alla kärleksdikter och presentböcker med aforismer om kärlek som jag har läst så kunde jag aldrig ens ana vidden av kärleken, vad den gör med en.

Jag har aldrig varit rädd för döden. I mina mörkaste, sjukaste stunder har jag istället till och med önskat att den skulle komma tidigare snarare än senare. Men idag slog det mig att antingen (och det förstnämnda är väl troligast med tanke på åldersskillnaden) kommer jag att bli änka efter Mikael, eller så kommer jag att dö före honom och inte få hålla honom i handen ochdiskutera allt det spännande jag möter när jag har dött. Alternativen är absolut inte lika dåliga, men jag föredrar ändå att inte behöva skiljas från honom, nånsin. Känslan är stark, griper tag om hela mig.

För första gången är jag lite rädd för döden. Det är märkligt vad stark kärleken är. Den kan förändra hela ens väsen.

Känner mig ond

Katten kom igen inatt, cirka klockan halv tre på natten. När jag reste mig långsamt såg den så förhoppningsfull ut och gick fram mot balkongdörren, ungefär som om han/hon skulle få komma in eller åtminstone få lite kärlek. Och så duschade jag den efter bara med vattenflaskan istället. Usch. Jag känner mig så hemsk!

Nån gång rätt nyss när M och jag kom från parkeringsplatsen strök den förbi oss och M klappade den medan jag skällde på att den har förstört mina dynor. Vilken elak, materialistisk människa jag är.

Men är det verkligen meningen att katter inte ska sova på natten? Att de går omkring klockan halv tre och spanar efter "ställen". Ett tag senare gick den uppe på gångvägen och stod och tittade in på mig en lång stund. Har den inget hem eller? Har jag förvisat en annan sömnlös liten vän?

Skillnaden mot om det hade varit min egen katt är att då hade jag kanske kunnat uppfostra den att inte riva på mina saker men gett den kärlek i gengäld. När man bara får fostra utan att ge kärlek är det inte roligt. Det stämmer verkligen, det där skriftstället i L&F om att man efter att ha bestraffat ska visa kärlek. Katten har bevisat sanningen i det. Människan tål inte att bara straffa. Då blir man ond.

Slutfilosoferat.

Ett kilo och en storlek!

Även om jag vägde mig igår blev jag ju så frestad av det goda resultat att jag ebstämde mig för att väga mig imorse också. Så ska man ju egetnligen inte göra. ETT KILO TILL!

Så, påhejad av mina 4½ kilo mindre, provade jag byxorna från KappAhl som jag råkade köpa för små och har tänkt att lämna tillbaka. Nu passar de perfekt! Och får bli del av dagens midsommar-outfit. Highwater passar tydligen i detta regniga väder. Fast nu är det uppehåll!

Om en knapp halvtimme blir det grillmiddag (braaivleiss) med storgrillarn vid spakarna. Och så kanske vi får provköra ungarna igen, som M så gulligt kallade det igår.

P.S. Vi busade med Mia och stoppade lite grädde i hennes mun när vi åt citron-och marängpaj igår. Först hängde grädden bara på läppen, men sen arbetade jag in den med fingret och till slut sög hon på läppar och fingrar och allt och var väldigt entusiastisk. Johan såg dock nåt vitt på hennes läpp som inte såg ut som spya och blev lite beskyddande och gillade inte att vi experimenterade med hans avkomma. Inge' mer grädde för tvillingarna, tydligen. Tråkfarsa. Idag kanske hon kan få en salt fisk, om han inte ser.

Ligga lågt? Inte jag inte!

Jag tror bestämt inte jag har nämnt så mycket om min säng här på bloggen. Det är en grymt skön säng som jag köpte på halva priset på MIO, precis som sängen före det. Jag har också en "molnmadrass" som jag fick i födelsedagspresent av m&p en gång och som är för folk med liggsår. Den är grymt skön. Allt känns som att sova på en träbänk utom den. (Tempur ger nästan skavsår!)

Sen måste väl erkännas att nån eller ett par gånger i Borås så sov M och jag söndagmiddag tillsammans (han sov, jag luktade på honom) i min 90-säng. Det är väl inte precis att rekommendera. Men ni måste absolut inte tolka innehållet i det här stycket som en orsak till vad som står i nästa, bara som en liten trevlig parentes.

Hur som helst, benfästena på ena sidan har gröpts ur helt och trots egna muttrar och diverse försök med brickor stora som tefat så gick det inte längre att ha benen på sängen. Hela havet stormar och märken i parketten. Så jag reklamerade den på MIO i Haninge. De skyllde ifrån sig på nåt om att de var en egen franchise och egentligen inte hörde ihop med MIO-kedjan. Jag tappade sugen och hörde inte av mig till MIO i Kungens kurva på flera månader. Tills jag tog mig i kragen för ett par veckor sen och skickade med bilder och beskrev så gott jag kunde vad som var fel.

Förstår ni hur djupt ner skruven har grävt sig in i träet när ni ser tändstickan?


Förra veckan kom de och skulle fixa (trevliga, effektiva killar). Men det visade sig att mina ben inte kunde sitta ihop med det nya som reklamationsavdelningen hade hittat på. Så de åkte igen och kom tillbaka igår, efter att ha funderat länge och hittat på ett sätt att sätta på ett par andra ben på fästena som de skulle skruva på sängen.

Det var ett par fina ben i oljad ek, formade som fyrkantiga koner.

De var bara lite höga.

Lite höga betyder att jag, med ben i fotomodellslängd, bara precis kan sätta mig på sängen utan att resa mig på tå först. Sängen är högre än fönsterbrädan. Sängen är också högre än skrivytan på sekretären. Den där tygflärpen jag har som ska nå ner till golvet runt hela sängen hänger nånstans mitt i luften. Men man kan nog förvara mycket, mycket under sängen. Typ Bra Böckers Lexikon A-Ö, en säck vete, en symaskin, tre gitarrer, en bilbarnstol och dynorna till en hammock. Förvaring, nån?

Men jag sover som en prinsessa på min meterhöga ärt. Ska drömma högtflygande drömmar inatt. (Hej Våge.)

P.S. "Sover som en prinsessa" var dels bildspråk och dels affirmation och förhoppning. Ska snart lägga mig med mina sömnpiller. Det har faktiskt börjat bli bättre. Det är bara den lilla irriterande faktorn att om jag går och lägger mig typ vid 2 (eller -- bevare mig väl -- ännu tidigare!) så sover jag i sex dåliga timmar och slumrar sen bara lite, men om jag lägger mig vid halv 5-5, så sover jag 11 timmar. Så nu sitter jag och töjer mig. Snart kan jag lägga mig och läsa Grisham. Och Liahona, jag har för mig att jag fuskade imorse. Hejhej.

Ny lärdom

Mia skriker inte mycket. Hon knystar mest -- det är bara efter fem upprepade knystförsök när inget har blivit bättre som hon börjar vråla -- snällt av henne!)Men idag lärde jag mig att innan Mia skriker av klagan blir hon först knallröd i ansiktet. Det är som att läsa texten på utrikisk film och veta vad de ska säga innan de har sagt det.

Så coolt att ungar kommer med en sorts inbyggd instruktionsmanual. [Jaja, ni föräldrar tänker nu att jag är bra naiv, men ibland funkar den väl i alla fall!]

Blev också påmind om att vissa vuxna kommer med en sorts egen babymanual. Rob har en. Här han man försökt vinna tvillingarnas kärlek timme ut och timme in (ja, de små snuttarna de är vakna i alla fall) och så kommer han och så ler Mia förälskat efter fem minuter. Fusk. Ellen påminde om när hon kom hem till Ferrins en gång och Elsa bara helt kallt sa: Kommel Lob?

Oj, vad jag är kär i de där bebisarna.

Och så är jag glad att E&R kom fram i säkerhet trots att hon fick airbagen i nyllet när de krockade med trädbiten eller vad man ska kalla den. Rob sa log, men jag tror det är lite för stort. Den var nog liten för att kunna flyga när den blev påkörd, men nog stor för att utlösa airbagen. Usch, tur att det gick bra.

P.S. Klockan är 02:41 och jag tror inte det kommer att bli mörkare nu utan snarare ljusare. Och jag ser fortfarande att himlen är blå. Glad midsommar! (Dock står det här att solen gick ner 22:05 och går upp 03:35 i Stockholm idag, men jag ser ju själv att det inte är mörkt ute...)

Mest är jag ju kär i Mikael såklart. Det kan alltid tilläggas som lämpligt P.S.

Lycka!

Hade ställt fram vågen igår kväll så jag absolut inte kunde glömma den idag -- mitt på badrumsgolvet.

Ni kan ju gissa vad lycka betyder för mig i detta nu.


Har gått ner 3½ kg så jag är äntligen på tvåsiffrigt igen. Jag är fortfarande tjock som ett hus, men jag är på väg ner. Tack och lov att jag har hittat annan sömnmedicin som fungerar. Och egentligen har jag inte ens bantat än, bara slutat med medicinen och sluppit det våldsamma sötsuget och aptiten den förde med sig. LYCKA!

Livet är underbart!

Om 15 minuter kommer älsklingen och så ska vi äta färskpotatis (och nåt mer men det minns jag inte vad det var) hos m&p, klämma på bebisar som vanligt, och glädja oss åt att E&R kom fram i två hela bitar. Jag blev lite skraj när jag hörde att Ellens krockkudde hade utlösts när de körde på en stock utanför Jönköping. Ända sen pappas olycka när Hjördis bröt nacken har jag haft respekt för bilar. Man kan dö i dem, eller skada nacken så man önskar man hade dött...

Sending good thoughs to Annika, apropå nackar och bilar.
´
Glad midsommar!

Bebisar!!!!!!!!!!!!

Igår kväll, efter Bautistakonserten, var jag lite tveksam till om jag skulle orka med nåt idag -- jag hade ju klappat händerna så ivrigt att jag var helt slut -- men idag tog bebislusten över efter förståndet och M och jag åkte hem och åt pizza hos m&p och klämde på bebisar. Han och Beth har inte träffats förr, för att jag har varit sjuk sen typ andra dan de var här, så det var också en höjdpunkt. Han fick en godkänd tumme upp. Fast hon blev lite chockad när han sa att han ska bli morfar, och Johan snabbt slängde in, Yeah, he's 62 :)

Det är så grymt roligt att på alla bilderna på Bettans & Johans blogg kan jag nu känna igen tvillingarnas miner, gester och manér från verkligheten. Att jag känner dem lite, på riktigt. Det är ljuvligt.

Mia somnade såklart snabbt och relativt problemfritt, efter att ha stått i mitt knä och stoppat handen i munnen ett tag. Isabella däremot ville minsann inte sova när det hände grejer. Ögonbrynen var röda men sova skulle hon inte. Den här gången vann bebisen och Beth tog upp henne igen och gav henne mer mat och så försökte Mikael och jag trötta ut henne. Hon glodde rätt intresserat på min Pommac, men kunde inte bestämma sig för om hon skulle rata den vispade grädden vi hade till jordgubbarna eller inte. Hon både njöt och förfärades av smaken. Vi vuxna hade roligt på hennes bekostnad i alla fall.

Och snart kommer the braaimaster hit och så är det midsommar och då ska vi ha blomkrans i håret och dansa kring a giant phallos symbol. Bettan trodde oss inte. Vi gör det varje år, sa vi. De två mest kända sångerna heter Little frogs och Fox on the ice. Hon kommer nog att lägga upp bilder på sin blogg till sina föräldrars fasa/skräck/nöje. Fattar inte att Johan inte har berättat om midsommar för henne!

Hon kommer i alla fall inte att äta av sillen. Hon har svår aversion mot fisk och höll på att spy när Johan entusiastiskt visade henne en sardinlimpmacka (=barndomsminne -- man äter det till lördagsfrukost när pappa har gjort nyponsoppa att dricka) härom dagen. Idag fick hon dessutom lida allvarlig skada när pappa glatt höll upp upp en hel påse med strömming som Mikael Krus hade fångat 2½ timme tidigare. (Han är m&p:s hemlärare.) Även grannarna hörde det absoluta skriket av äckel när hon såg påsen. Så går det när man blir uppfödd på pasta och Sauerkraut.

Men vi älskar gamla Bettan. Hon tycker till och med det är gulligt när vi kallar henne så. Nä, nu ljög jag, men hon har i alla fall inget emot det :)

Och jag är så glad att ha varit bland folk igen. Jaja, Mikael är också folk, men han ska vara glad för att han inte är hela min värld! Jag är i alla fall ganska så frisk i huvudet och har egna intressen.

Hejhej, nu ska jag bloggsurfa på F.

Bautistas

En del av er har missat nåt. Det har inte jag.


Igår var jag med Mikael inne i stan (efter typ 10 dagar inne i min lägenhet...). Bara att se folk, se stan, se naturen, var härligt. Sen var konserten och Bautistas ett väldigt plus!

Norrmalmskyrkan var inte smockfull, men man fick precis plats. Bebisarna som var med höll sig lugna, förutom nåt av Jennies egna barn (tur var väl det) som togs ut av sin fader. De vuxna höll sig också tyvärr rätt lugna och jag var inte säker på att det var helt OK att jag satt och gungade med huvudet när takten blev för kännbar.

Det bjöds på filmmusik, två psalmer, ett gäng schlagers, och --




pausmusik med klädbyte, och

POJKBANDSPOP!



(Nån mer än jag och Mikael som tycker jag känner igen Jontes kavaj???)

Sen blev det schlagerhöjningar och takhöjare.





Bilderna har jag snott av Sofia Palm på Facebook.

Här kommer mina ytterst politiska och musikaliska åsikter:

1) Grymt med musikglädje.
2) Ain't no mountain sitter fortfarande i huvudet. På ett bra vis.
3) Geronimo och Elisabeth grät efteråt. Bara det.
4) Otroligt hur i princip 9 ungar har solosångsröster. Gener, gener, gener.
5) Jonte var bra och rolig som konferencier. Ingen förvånad.
6) Blev förvånad hur absolut orädd Joseph var som sångare. Och så fick vi äntligen höra fd gossopranen John i You raise me up. Inte illa. Och Cissi hade blivit grym på att sjunga. Hon var ju bara barnet förra gången jag hörde henne ordentligt.
7) Tjejen som satt bredvid oss såg lagom stor och vuxen ut. Så börjar Mikael växla några ord med henne och hon är Cissis kompis. Ursäkta alltså, men jag hänger inte med! (Se punkt 6.)
8) Det gör tydligen inte Mikael heller, för vid hissen på väg ut såg vi Victoria Karlsson-S (med entourage i form av ett antal barn jag inte hann räkna och en man som sökte med blicken efter det där antalet barn) och när jag sa till M i bilen att hon och jag var kompisar när vi var typ 4 år, glodde han på mig, ordlöst, en lång stund. Jag insåg att han tycker hon är ett barn och att det betyder att jag också är det :) Så blir det med lite åldersskillnad.
9) En icke-legitimerad läkare men ändock en person att lita på -- och lyda?? -- sa att jag skulle behöva mig lite sex, för sömnen. I rent medicinskt syfte alltså. (Ursäkta om det finns några oskyldiga personer som läser den här bloggen.)

Så det var en eventful night. Inte för att det blev nåt med punkt 9, men ni fattar.

P.S. Och så hann jag se en skymt av Uppdrag: Familj i folkvimlet. Där har ni en sjutusan till tjusig kvinna. (Att jag kallar henne för hennes bloggnamn och inte hennes givna namn är för att de coola amerikanska storbloggarna ofta gör så när de har träffat varandra i publiken på Martha Stewart och så. Om ni undrar.)

Alvedon no more

Kom just på att min senaste Alvedon har gått ur kroppen för flera timmar sen och jag måste inte ta en ny! Första gången på över en vecka! Hurra för min hälsa! Förkylningen är på väg bort! Tom i bihålorna!!! Ska fira med att snyta mig en sista gång innan jag lägger mig.

Och jag har orkat sitta upp så länge att jag har kollat alla bloggar mellan A-D på min RSS-feed-lista. Det ni! Också första gången på över en vecka. Dessutom fyller det ju på lite extra på när man knappt kollar alls på 10 dar!

Förresten. Idag sa Mikael det vackraste han har sagt på länge. När vi "hängde" i soffan, precis som i förrgår, och precis som jämt känns det som, sa jag att jag tyckte det var skönt att jag var förkyld, för det är en officiell/"riktig" anledning till att känna sig sjuk och trött och jag behöver inte känna mig värdelös för att jag aldrig orkar göra något. Han svarade med sällan skådad manlig inlevelse nåt i stil med: Vad jobbigt att ha gått och känt så i 15 år.

Indeed.

När jag pratade med Bettan i telefon härom dagen och Johan skulle köra hit middagsfisken, var jag tvungen att ursäkta mig med att "jag är så bortskämd". Varför är jag tvungen att ursäkta mig för att jag har en legitim, handikappande sjukdom som råkar vara okänd och missförstådd? Jag förstår inte varför jag måste ta åt mig av alla felaktigheter som florerar. Ingen tycker Terez är kass för att hon har MS. Varför vet jag att det finns folk som tycker jag är kass för att jag har ME? Hur ska jag komma över det? Hur ska jag få tillbaka min självkänsla?

Kvinnlig brandsläckare

Jag är ju som bekant kvinna, och som sådan (?) är ofta formen åtminstone minst lika viktig som funktionen. (Någon som har lyckats får sin man att förstå det och kan ge mig några pointers? M mumlade någon om Arbetsbelysning när jag hade tänt kristallkronan i sovrummet härom kvällen när han fixade tröskverksljudet.) Samme Man har nån gång kommenterat att jag inte har nån brandsläckare. Det vet jag inte om han har heller, men det är alltid lättare att hitta andras fel :) Har vuxit upp i ett hem utan brandsläckare, och trots mina syskons luntande så har det aldrig brunnit hemma. Tur man inte har Stuffe som brorsa, bara en passus och inget illa ment. Däremot har en tott av mitt hår smält i ett ljus en gång och det var mycket obehagligt.

Kanske borde man ha en brandsläckare? Särskilt som jag blir mer och mer senil. Men de är så fula. Har sett en snygg en en gång, men den var designad och såklart svindyr.

Ser följande på Design Crush.

Men det känns ändå misströstande. Snygga saker är alltid dyrare än fula.

Får den geniala idén att köpa en vanlig röd, ful brandsläckare och spraya den med silverspray. Inte hur-gör-man-etiketten såklart, men det röda. Skulle passa utmärkt till de rostfria vitvarorna.

Eftertanke. Är silverspray i sig brandfarligt, så själva släckaren skulle ta eld om det brann nånstans hemma? Får kanske kolla idén med Ingenjören.

En vänlig grönska

I söndags sjöng de den på sakramentsmötet. Idag sjöng de den på stavskonferensen. Och idag har jag ätit jordgubbar -- måste ha lite vänlig grönska också!!! Jag får abstinens!

Undrar om YouTube har nån variant man inte spyr på.

Göteborgs domkyrkas gosskör hade en. Men sladdarna sitter fel sen härom kvällen så jag hör inget, och jag klarar inte av att klämma ihop min överfulla jordgubbsmage så mycket som behövs för att åla mig ner och byta sladdplats. Får spela den imorgon på mammas och pappas piano. Jag tror nämligen jag orkar sitta upp på middag imorgon.

Fake?

M och jag pratade ikväll om att luras/låtsas/fejka känslor. (Förresten hade han med sig jordgubbar och glass och jag fick till några muffins med hallon och mörk choklad, så vi hade det bra. Fast jag åt bara en muffins och ingen glass. Dessutom masserade han mig i en evighet. Höll faktiskt på att somna! Men tillbaka till det upprörande ämnet.) Att verkligen låtsas som att man gillar någon man avskyr är läskigt, men när det gäller någon i kyrkan t ex, som gör sitt bästa för att vara en god och omtänksam person, och man inte visar dem att man tycker de är lite puckade utan säger nåt vänligt, så handlar det inte om att ljuga utan om att ta fram sin egen bästa (minst dömande) sida och att se det bästa i andra.

Döm om min förvåning, ja, chock, när jag på en av mina baksajter (säger inte källan när jag kritiserar -- men de förstår inte min svenska och kan inte försvara sig ändå) ser ett inlägg som helt handlar om hur man fejkar köpta godsaker så att gästernna tror man har bakat det själv! Inte som i den annars så irriterande reklamen om mamman som får ungen att delta i lögnen Hemmagjord smulpaj från påse i frysen, utan hur man värmer småkakor i stekpannan och skapar små jack i kanterna och plattar lite oregelbundet på ovansidan med en sked, så att kakorna ser hembakta ut och inte sådär perfekta som köpekakor. Kan ni tänka er att stoppa några Maryland Cookies i stekpannan och därmed framstå som den ultimata hemmamamman? Jag kreverar! De hade även tips för hur man fixar "hemgjorda" pajer och muffins.

Och om nån ändå börjar misstänka nåt, står det att man kan använda nåt av följande:

"It's my grandmother's secret recipe!"

"I found it on a blog...but forgot to bookmark it!"

"I'll email you the recipe!" (this said in a sort of "Check's in the mail", offhanded sort of way)

"That's weird--they do taste just like that bakery's (insert baked good here)! Excuse me." (beat a hasty exit)

Jag säger bara AAAAAAARGH! Lögn, lögn, och för**nnad lögn! Jag är chockad över att detta framhålls som en bra idé.

Middag!

Idag kommer M igen, efter lördagssessionen av stavskonferensen. En man i kostym, mmm, can't wait! Hoppas inte han vill pussas för mycket bara, för i förrgår märkte jag att jag fick lite klaustrofobi när min enda andningsväg täpptes till. Får väl i värsta fall säga till. Men det finns aldrig nåt bra sätt att säga att man inte vill pussas...

Hur som helst, jag är fortfarande kass och ser ut som hej kom och hjälp mig. Men det känns att det går åt rätt håll. Snöt ut halva hjärnan igår, så idag känns det lite mindre tjockt däruppe.

Jag har massa köttfärs i frysen så idag ska jag nog orka få till hemmagjorda hamburgare med ört-klyftpotatis (fusk från Lidl) och färska majskolvar. Allt man behöver göra är ju egentligen steka köttet och skära på några grönsaker och koka upp vatten och ställa in en plåt i ugnen. Det ska nog gå.

Rob har magsjuka. Mamma är förkyld (men inte med min och Mikaels sort -- jag är oskyldig). Saknar IHJÄL mig efter tvillingarna. Ringer mamma varje dag och ber henne berätta saker om dem. Bettan hade gjort gröt, en dubbel portion som skulle räcka till bägge. Efter tre portioner började Isabella, the fussy drama queen, gallskrika och vägrade mer, medan Mia var väluppfostrad och åt upp alltihopa. Sen räckte hon upp armen i luften. Hon gör så. Idag är folket inne i stan på sightseeing. Vet inte om de har haft uppehåll eller inte.

Har börjat läsa en Grishambok på engelska. Den är inte likadan som de andra. The Innocent Man. Läste nu på omslaget -- den är nonfiction. Jaja, kan väl duga ändå. Fast efter den där förra boken som kändes så litterär är det lite lågt att börja läsa om basebollresultat och fylleri. Men det blir väl clever court proceedings småningom, det är ju en Grisham.

Honungsvattnet värmde mig tyvärr men gjorde susen för halsen. Ska gå och käka en snabb frukost innan jag måste börja med middagen. Tror han kommer om en timme. Han undrade om jag hade en kortlek, så kunde vi spela klädpoker. Han tänkte passa på när han hade kostym för det är mer kläder än han brukar ha på sig, och han vet att jag är morfars barnbarn. Han har inte en chans.

Att det blir nåt klädpoker alltså.

Orange? Orange!!

Gillar egentligen inte orange eller gult. Men den här klänningen på coco+kelly var det coolaste jag sett på länge. Detaljer på ärmen, jo jag tackar jag! Och först tänkte jag redigera bort blomman och bara visa klänningen, men den är liksom pricken över i. Ibland behöver man inte bara se målet utan rosorna på vägen, om man säger så.

Drömmar

Väckte mig själv för att det var så obehagligt inatt när socialarbetaren kom på besök och vi inte visste vad de tre små svarta barnen hette som bodde hos oss. Dessutom var huset i förfärlig ordning och behövde renoveras från golv till tak. Mikael var nån annan läskig typ som inte var så värst kär eller trevlig. Kände igen alla tre delarna från andra drömmar.

Freud säger:
1) Vill inte plötsligt ha tre små okända barn
2) Vill inte bo i ett renoveringsbojekt
3) Vill att Mikael ska vara kär och trevlig

Lättanalyserat.

Tröskverk no more

M var här idag. Längesen. Chockade mig själv med att orka göra tacos. Skar stora bitar... Han återgäldade tjänsten (förutom genom hans sedvanliga kökstjänster -- och så hittade jag lite döda grönsaker i skräpkorgen som han hade rensat ur kylen åt mig) genom att hitta felet med varför datorn har låtit som ett tröskverk i 1½ år. Ett av felen. Först tog han bort grejer och förundrades över att datorn liksom har ett eget liv och kör grejer man inte har bett den om. Han tog tempen också och när processorn var 77 grader stängde han av datorn. Vid 80 börjar grejer dö. Typ. Jag förklarar som jag har förstånd till.

Han öppnade också datorlådan och hittade ett seriöst lager med fint damm på ena fläktens galler. Det var grått, inte "randigt", om ni fattar. Vi pillade en bra stund med en pincett och sen blåste han med sugrör (jag har ingen dammsugare som suger utan bara en Swivel Sweeper) så han fick tillbaka hostan av allt damm som yrde upp. Sen höll han datorn uppåner över slasken och skakade försiktigt. Det kom ut mera damm och han var så manlig och stark. Jag är faktiskt inte ironisk nu, även om det låter så. Sexigt men en man som fixar saker (vad var det lilla Elsa sa om sin kärlek Rob: "Lob sixa" [om m&p:s video?]). Sexigt och underbart också med en man som hjälper en. Nu är datorn så tyst att jag inte känner igen mig i mitt hemmaljud. Den har låtit så mycket att man inte har kunnat prata i telefon i sovrummet när den har varit på. Vilken tystnad! Vilken man!

Har bytt min skärmsläckare till rullande remsa med orden "Mikael bäst i världen".

Tjena...

Tjena nästäppa
Tjena kli i öronen och i gommen
Tjena träningsvärk i hostmusklerna

Eftersom jag mår gris så måste jag väl ha svininfluensa?

Armar och tarmar

Michelle Obama beröms ju vitt och brett (NO PUN INTENDED) för sina fantastiskt toned arms. Sen att hon har två examina från ivy league colleges är en annan sak. Armarna och kläderna ska man visst prata om.

Okejdå. Jag pratar väl om hennes "fantastiska" armar. Här är först några bilder (har bara googlat så jag har inte specifika källor):






Min åsikt: Överarmarna är fina och muskulösa. Men kolla nederarmarna. Ser ut som ett skelett! Där har vi skillnaden mellan Sverige och USA -- snyggt smal i USA är näsan fult benig i Sverige, om min åsikt nu är "allmänsvensk". Och vice versa: Tjock i Sverige är sylfid jämfört med tjocka i USA.

Men det kan inte vara lätt att vara världens mest fotograferade och kritiserade kvinna (?). Men jag tycker i alla fall hennes armar är lite beniga. Det är nog min enda åsikt om henne.

Grr

Jag har så ont i halsen. Glass, come hither!

Jag har så ont i huvudet när jag hostar, som om det ska sprängas.

Jag har så ont i maghostmusklerna.

Annars är det bra. Har duschat idag och tvättat lakanen, så kanske jag känner mig lite fräschare när jag ska lägga mig snart. Ajajaj, nu kommer en hostning, måste hålla i pannan!

PISS .. får man säga så offentligt??

Har ju hankat mig fram med Stilnoct på sistone. En full dos på 10 är ju inte som förr om åren, när man om man råkade stå på benen när man hade tatt pillret nästan ramlade omkull av "påverkan". Har jag tur nu så somnar jag vid 4-5-tiden efter en timme. Måste dessutom göra några små kvällsgåenderitualer för att förbreda kroppen -- förutom toalettritualerna tillkommer nu t ex ligga platt på ryggen och slappna av i alla muskler (vilket är skönt, tills man ska upp och saknar en kran), dricka en kopp te eller honungsvatten, massera nacken med Mikaels nackmassageapparat så jag ytterligare slappnar av (tills det kliar för mycket inuti huvudet), och sen läsa lite i en bok, men tyvärr får den inte vara spännande för då frestas jag att hålla på för länge. Hela detta får ta ca ½h, och vid lite per pressat läge lyssnar jag också på musik och tänker på min andningar -- mage in mage ut. Så håller jag en vädjande aftonbön. Detta, tillsammans med 1 Silnoct har funkat rätt OK i ca 2 v.

Set började det dock bli värre förra veckan. Och en god natts sömn på 13 timmar (tog helt självmedikerat dubbel dos för att det redan har börjat gå ner i potens så att säga) räcker inte för att motverka åtminstone tre månader med i princip sömnlöshet. Jag bli bara på så underbart lyckligt humör för att jag sov, och att det var ljuvligt, men jag orkar lik förväskat inte ens slänga sopor och duscha på samma dag.

Och nu med den här sjukan också. Vet inte om jag ska ta det som ett gott tecken -- de allrast sjuka blir aldrig sjuka med annat, men stoppar man nyllet i en sjuk fästmans ansikte så spelar det nog inte så stor roll hur man brukar klara sig från infektioner in the past. Fast jag limmade inte när jag visste att han var sjuk -- till mitt förstvar.

Om jag var trött förut så har jag fått ny insikt om hur trött man egentligen kan vara. Att påklädning av myskläder kan behöva göras i omgånger -- underkläder -- vila -- byxor och jacka -- vila länge med tofflorna på i soffan tills hälarna börjar frysa och jag måste vräka på mig stumpor också. Och så låg jag där i soffan och svettades, frös, mådde illa, och hade ont i bröstet och halsen om vartannat och var less på livet. Johan kom hit med middag, som jag med nöd och näppe orkade bena ur plastbehållarn och värma i mikron.

Sen låg jag i soffan i ca 6 timmar, med visst toabesök emellan. Börjar helt klart bli trött på att ligga i soffan och se på TV. Såsmåningom orkade jag dela på några färdigtinade köttbullar och stoppa dem emellan två såna där runda goda bröd typ vetepärlan. Honungvatten och Alvedon till.

Var dödstrött kl 22. Tror bara M och jag pratade i en halvtimme idag. Gjorde mina rutiner. La mig, skönt, längtanfullt, förhoppningsfullt och tog pillrena kl 00:48. Vaknade igen kl 3:43. Pigg, så jag kunde öppna ögonen och gå upp och göra honungsvatten utan problem. Och pillrena, de DUBBLA, ska fortfarande verka! Jag har inte samma balans och hjärnskärpa som i vaket tillstånd, men det har jag inte nåt särskilt behov av nattetid. Skit i allt, bara jag får sova!!! [GRÅT]

Vill för allt i livet inte att den här Stilnoct-smekmånaden redan ska vara över. Att det ska bli igen som för nån månad sen, när det inte fanns nåt alls att ta till, och då fick jag ligga och gråta och vädja om tre timmars slummer frampå eftermiddagskvisten. Jag har inte hämtat mig nog från det för att kunna klara av det igen. Börjar bli riktigt rädd. Hur ska detta sluta???

Och vad gör jag nu? Lägger mig med en tredje Stilnoct när det inte finns så mycket av de gamla två kvar i systemet? Och sover i två timmar på den också?
Min senaste välsignelse sa tydligt att jag inte ska oroa mig. Men hur låter man bli när jag känner att sömnen både fysiskt och psykiskt makes or breaks me? Jag fatttar inte på fullaste allvar hur jag ska kunna överleva en sån här dust till.

Och så oroar det mig så att jag har överdoserat Stilnocten. Jag är rädd att ta till mig nån knarkares synsätt på piller som mina enda räddare. Just nu känns det som om det är det de är, men om jag tar dem i rätt dos är de snälla typer Börjar jag behöva mer och blir tillvand och ökar maxdosen så är det ingen fortsättningslösning. Fortsätter man ändå blir man väl knarkare så småningom. Jag är rädd.

Den 16 juli sk jag tillbaka till min sömnläkare. Jag har väl bara 15 minuter på mig där hos honom för att kolla mätresultaten, men då MÅSTE jag nog förklara läget -- hur jag nu ska kunna förklara ett 15-årigt intrikat problem på fem minuter och hoppas att han kan göra något för mig. Annars får jag söka mg till Oslos ME-klinik. Frågan är om man får skriva ut medicin mellan ett land till ett annat.

Men inatt då? Hur gör jag nu?

Jag fck bara en liten -om n ljuvlig- respit fårn det här med at ligga vaken på nättena och gråta, och jag ska inte ta ifrn tacksamheten för att jag nu börjar klaga igen, men n uär det surt. Tur i alal falla att jag har botox i hövet och inte får migrän när jag lipar utan bara spänninsguvudvärk. Alltid nåt.

reklampaus

Hinner nog med ett blogginlägg i reklamen på Anne på Grönkulla. Fast glömde publicra...

Tvllingarna. Jag har ju inte fått träffa dem sen i torsdags eftersom jag är sjuk. Plåga -- dubbelplåga.

Mamma berättade lite om dem idag. Mia bankar med hälen som en trummpinne när hon ligger på den där mattan med leksaker som hänger över henne. Hon pratar med leksakerna och har inte vett att sluta när hon är trött, utan håller bara på och på och på tills hon helt utmattad börjar gråta så nån tar henne därifrån. (precis som jag, säger mamma). Bella däremot, hon har lite humör. Blir lite sur om inte allt går som hon vill. Stoppar gäna fötterna i munnen. Bägge stoppar fingrarna i munnen, minst 3-4 stycken på en gång. Mamma är mycket imponerad av Bettan, som klarar bägge tvillingarna på en gång. Idag matade hon dem vid köksbordet, men hon hade då ingen hand ledig att hålla fast deras trummande lemmar, så det var gröt på både händer och fötter och hon fick bada dem efteråt. Så mycket besvär för så lite kalorier!

Jag längtar ihjäl mig efter dem.

Vill inte tänka på hur det kommer att kännas den 30 juni, när de åker hem igen. Usch å fy.

Har som sagt bara varit där två kvällar och tänte inte på att ta kort d, och nu har jag förpassats därifån. Så korten får du vänta med, Ellysen. Mfl.

yr bror

Johan satt på pappas kontor och kollade jobb på nätet när Mikaels Thomas kom dit och presenterade sig och småpratade lite. Typ hittar du nåt kul, och Min pappa har pratat om dig.

Brorsan är väl inte välkänd för att ha koll på namn, så han fattade inte vem det var förrän han gick hem och frågade mamma vem den där Ollegård var.

Johans reaktion var: Han skulle ha sagt att hans pappa heter Doris så hade jag fattat vem det var :)

Sorry, alla.

Dum eller till och med dummare?

På (tror jag) Annika Dahlqvists blogg stod det om nån diabetiker som var på väg hem för att ta insulinspruta men inte lyckades så hon fick en banan av nån snäll typ på stan. Alltså, insulinspruta sänker sockret, banan höjer. ANTINGEN behövde hon en banan, ELLER insulinspruta. Jag tyckte synd om människan som var så dum. Hur många diabetesbiverkningar kommer hon att få (varför kallar jag personen för henne?????!!!!!) som hade kunnat undvikas med lite hjärna/kunskap? Sorgligt.

Idag var det ett program om dumhet på TV. Både M och jag hade den kanalen på när vi pratade i telefon. Jag snappade inte så mycket eftersom jag inte kan prata och se på TV på samma gång. Men jag uppfattade några karikatyrer på dumma människor, där tänderna var för stora och stod åt för många håll. Varför anses det intelligensbefriat att inte ha raka tänder?

Däremot enades vi om att riktigt dumma, det är brudarna som stoppar in silikon. Varken snyggt eller smart. Då är det bättre att vara som jag*, BÅDE snygg och smart, dessutom med naturliga meloner. *überseriös.

Hejsvejs!

Näst bäst efter böcker...

... är en flygel i vardagsrummet. En vit flygel är lite läbbigt, men gärna en ebenholzsvart.

Källa: coco+kelley

Grymmaste bilden nånsin

Hittade nedanstående bild igår på Aftonbladet när jag letade bilder till min Sverige-hyllning. Inte ofta jag blir mållös. Rättare sagt, det är jag inte nu heller, jag skriker av förtjusning! Fenomenaliskt!

Sjuk

Kunde inte gå till kyrkan idag. HELLER.

Har i alla fall lyckats klä på mig och äta frukost. Ska gå 50 m till röstlokalen nu.

Snorar fortfarande inte. Glad för det. Men halsen kräver glass. Har ingen. Figuren vill ändå inte ha.

Grattis på nationaldagen

Började filosofera och tänka på allt jag älskar med Sverige. Sen spreds tankarna till vad jag skulle sakna med Sverige och sen till vad folk nog tror om Sverige. Det blev en lång, underbar tirad av svenskheter. Grattis på nationaldagen!

1. Flaggan såklart. Svenskast av det svenska. Bara man åker till Danmark och ser en annan flagga på flaggstängerna ser det helt underligt ut.

2. Dalahästar. Nusnäs. Se på när de karvar och målar dem. Betala dyrt i presentshoppen på Arlanda.

3. Midsommarstång. Äkta fallos. Vuxna människor som dansar en underlig folkdans om grodor. (Tyvärr brukar vädret också vara som på bilden!)

4. Kungafamiljen i Sverigedräkt. Jag blir nästan tårögd.

5. Fast ännu hellre kungafamiljen i balblåsor! Foto från senaste nobelfesten. Nobelfesten får nästan en egen punkt, eller, det fick den ju nu.

6. Vår största export: ABBA

7. Vår näst största export: Ingemar Stenmark. "Sverige står stilla när Stenmark åker." Mamma brukade ha TV:n på och sluta diska när han åkte.

8. Okejdå, Björn Borg också. Och hans gamla kallingar.

9. IKEA is IKEA is IKEA. Everywhere.

10. Och om man vet lite mer om Sverige så har man kanske hört det konstiga namnet Pukeberg och tar sig en tur till Glasriket (guidad av pappa).

11. Man vet i alla fall att svenska tjejer är snyggast i världen och att alla är blonda och blåögda.

12. Smågodis brukar folk sakna när de flyttar utomlands. Fast en gång hittade jag Malacos röda bär (Swedish berries) i en mall i SLC.

13. Alla svenskar bor i en sån här liten röd stuga med vita knutar. Och flaggstång.

14. Och inuti ser det ut såhär -- vitt, gustaviansk, smakfullt.

15. Naturen i Sverige är speciell. Flaggan ser ut som fotot nedan, med de snuskigt färgrika rapsfälten till den proppfulla himlen. And yes, we have electricity in Sweden. Och toalettpapper, trots vad Michaelas kompis' syster bestämt påstod.

16. På mer exotiska breddgrader är vi kända för att ha snö. Det har vi. Dock har vi inga isbjörnar på vägarna.

17. Men vi får vitsippehav varje vår. Då spritter det i hjärtat!

18. Och vi har riktiga hav, typ överallt. Där öarna i skärgården, åtminstone på min sida, framsidan, ser ut som gamla människors rynkiga hud.

19. Där vi inte har hav har vi sjöar, också typ överallt. De är trevligare att bada i tycker jag. Tång, maneter och sjögräs är blaj.

20. Vi åker gärna skidor på vintern. Vi kan gå och stå på snö sen barnsben, till skillnad från mer exotiska folk, som danskar, som slår ihjäl sig i barnbacken.

21. Under den långa, depressionsgivande vintern räddas vi av alla ljus vi tänder inomhus. En gammal träljusstake är det juligaste som finns.

22. Fast det är rätt läckert när folk blir djärva och börja pimpa sina julprydnader. Såna är vi, svenskarna. Traditionsälskande, men nydanande.

23. Det säljs ca 25 miljoner julstjärnor varje jul. Siffran hittade jag på, men den stämmer nog.

24. Att dricka varm O'boy närm an kommer in efter pulkaåktningen/skidturen är ljuvligt. Varmt socker i ådrorna! Kan inte ersättas med utrikisk chokladmjölk: smakar inte "rätt".

25. Annars är vi rätt ensamma om vår Marabou. Godast i världen, om vi får säga själva. Kan dock hända att belgisk och schweizisk är finare, och sen de ändrade receptet på Marabou mjölkchoklad nån gång på 80-talet är det några som grymtar lite, men Marabou smakar Sverige, så är det bara.

26. Den ädlaste drycken som till och med klår O'Boy är dock hemmagjord flädersaft. Även stulna klasar blir god saft, så beroendeframkallande är elixiret. Fråga pappa vad han gjorde ute med stegen förra sommaren. "Inget?"

27. I Sverige består en riktig frukost av kokt ägg, apelsinjuice, sockrad fruktyoghurt, havregrynsgröt med hjortronsylt och mjölk, och två limpmackor med hushållsost och tomat. Det längst till vänster vet jag inte vad det är, och den som fortfarande är hungrig efter detta kan få fruktsalladen till höger i efterrätt.

28. Lika svenskt (?!) är färska, solvarma jordgubbar. Självplock eller polackplock smakar nästan lika gott.

29. Matjessill (men var é gräslöken??) är typisk (mid-)sommarmat. Äter bara ett par bitar inlagd sill, gärna senapssill, några gånger om året, men så har jag ju bruna ögon också och är väl kanske inte helt svensk heller.

30. IKEA:s köttbullar (Mamma Scans) är bara för utlänningar. Hemtrillade ska de vara, fast man ska ha kokta morotsslantar till, inte broccoli. Säger mormor.

31. På julbordet börjar man med sill och tar köttbullarna nånstans i mitten. Efter Kalle klockan 3.

32. Julmust heter nuförtiden också påskmust, och jag undrar när sommarmusten ska lanseras.

33. Nu blir det allvar, för nu snackar vi semlor. Kan orsaka allvarlig abstinens.

34. Prinsesstårta likaså. Fast vissa svenskar gillar inte locket. Men det är OK.

35. Och vi ska inte tala om kanelbullar. Vissa svenska barn har snuttefiltar som ska lukta kanelbulle. Hade. Eller så skulle hon ha det idag också, om hon bara bakade kanelbullar nån gång. [Pavlovs hund dreglar nu vid tangentbordet åt detta foto!]

36. En personlig favorit på svenskaste-listan är Kristina från Duvemåla. Texterna och musiken har fångat så otroligt mycket av det som är Sverige för mig.

37. Till exempel "Ljusa kvällar om våren". Vi har verkligen speciellt ljus i Sverige. Nu, såhär nära midsommar, börjar det bli ljust igen nån gång lite efter två på natten bara.

38. Men vi har också, trots att varken Moberg eller Björn och Benny skrev om det, mörka kvällar om vintern. Vi har sånger om det också. "Tänd ett ljus, och låt det brinna..."

39. Hoppet mellan mörka kvällar och Flumeride är stort så jag försöker inte ens överbrygga det. Två sidor av det svenska myntet? Liseberg är barndom och svenskhet för mig. Ni andra har kanske minnen från Grönan och Tivoli och Skara sommarland, men sommarminnen från barndomen känns hur som helst patriotiska.

40. Alla svenskar med självaktningsstor trädgård har en hammock. Den gungar man barnbarnen eller mormor i. M&P har just köpt en ny, efter att ha varit utan i några år när de bara hade balkong. Jag saknar en, men jag har också bara balkong. Det skulle se lite fult ut från vardagsrummet med det där schabraket utanför, men annars hade jag investerat för länge sen. Ligga i hammocken och läsa är gudomligt. Invirad i filt under sommarregnet är också härligt, om man har regnskydd vill säga.

41. Jag gillar att vi svenskar är lite fega. Det gör att vi lyder lagar och inte lever så farligt. Det är svenskt att ha på sig bilbältet och gå på grön gubbe.

42. Men den här bilden får symbolisera det försiktiga upproret som svensken har i sig. Statyn Pinocchio har blivit extremt debatterad i Borås, där den nu till slut står. Trots att vi är fega kan vi ibland ändå göra som vi vill och bryta mönstret lite.

43. Mitt sista Sverigefoto är också ett barndomsminne. Detta är Gåsevadholms rosa slott, dit vi brukade cykla som familj när jag var barn. Ett av mina favoritminnen faktiskt, helt i klass med Liseberg.

Källor: Alla foton är bara googlade.

(Jag har förresten svettats och frusit om vartannat idag. Och jag orkade knappt stå upp när pappa kom hit med middag. M har smittat mig. Hostar, men snorar inte. Har ont i halsen, men inte så värst ont i huvudet. Lite måste jag ju klaga, men det här är den lindrigaste sjuka jag haft på evigheter! Men jag såg lite nationaldagsfirande på både 1:an och 4:an.)