Mitt eget aprilskämt, som inte var nåt skämt

Efter frukost och mailkoll blev jag så trött att jag la mig igen vid 4-tiden. Efter ca 30 min ringde telefonen. Orkade inte svara. Mobilen också. Svarade inte där hellre. Då var det nog M, för m&p brukar inte ringa till mobilen. M&p och Mikael har samma signal på min telefon, så jag hade hört att det var nån av dem. Svävade vidare bland halvsovandets fröjder. Sen knackade det fem gånger. Men det lät inte som det knackade på dörren, och plötsligt visste jag inte om det alls hade knackat, eller om det var gubbarna utanför som byggde. Det är vid nån/några villor längre bort som de håller på med med nån stor maskin. Eller om jag bara hade hört saker i mitt eget förvirrade huvud. Jag halvsov ju och var synnerligen borta. Skönt var det i alla fall. Jag slumrade vidare.

Sen ringde det igen. Men då hade det säkert gått en halvtimme till, så jag hade vaknat upp ur värsta sömnigheten och orkade resa mig upp efter luren. Det VAR M! Blev så glad att höra hans röst. Men det var inte nog. Det VAR han som hade ringt, och knackat på (på det där runda fönstret i ytterdörren -- hence att jag inte kände igen ljudet), och jag var ledsen att jag hade missat honom. Det är inte så säkert, eller nåt, sa han, och fick mig att gå upp. Då sitter han och lapar sol med datorn i knät på min balkong! Han skulle vara hos mig tills mekanikergubben var färdig med bilen, som igår kväll hade gått 5-10 m och inte mer. Han trodde att det var vatten i tanken igen för han hade fyllt på från dunken igår när han åkte hem. Den historien är inte rolig längre, fråga honom får ni se på snyting. Och den är inte slut än... Ja, historien alltså. Eller tanken, för den delen.

Så trots att vi inte skulle träffas idag så fick jag ha honom hos mig i flera timmar. Och jag lyckades laga mat som nästan blev ätbar (fiskbullar i pepparrotssås), oförberett, av det som fanns framme/tinat/hemma. Jag ääääääääälskar Mikael.