Överoptimistisk

Varning för självupptaget, klagande sjukdomsinlägg.

Jag är Överoptimistisk, fast jag tycker det känns bättre att kalla det för Super-opti-mopti-topp-i-pang-fenomenalisk. Eller, nä, det tycker jag inte.

I förrgår somnade jag vid 23.30 (yippee -- tänkte att nu har pillrena börjat få fason på mig på riktigt!) och vaknade vid 8.20. Wow! Var inte ens särskilt trött utan tänkte ligga och läsa lite och sen åka till Haninge centrum. Sagt och gjort. Jag vandrade runt och kollade efter vinterjacka samt provade några reakläder på Lindex. Och i bokhandeln var jag rätt länge och hade mycket roligt. Hade sett fram emot att gå på Åhlens, men där är det istället ett H&M nu (som visserligen hade några coola sjalar och väskor, men det var inredningsprylar jag ville se). Hade glömt det.

Det var jättejätteroligt att vara på utflykt och att känna sig så bra. Visst hade jag ont i fötterna när jag kom hem, och när jag pratade med M på kvällen kom jag på att titta på mina fötter och de var supersvullna, så jag la upp dem högt på soffan medan vi pratade. Men det kändes som att jag hade klarat av dagen bra.

Trodde jag, ja. Somnade inte förrän 02 igår. Vaknade när klockan ringde 12.45. Vaknade med nöd och näppe. Höll på att somna om mitt i ett sudoku på telefonen. Febrig, influensakänsla. Skräp. Gick upp och duschade ändå. Ville så gärna gå till kyrkan. Fick vila efter duschen. Och ändå orkade jag inte mer än klä på mig. Okej då, jag orkar verkligen inte. Klädde av mig kyrkkläderna igen och satte på mig en depparbeige sunko-outfit. Defeat! Har ätit en tallrik yoghurt och müsli nu, och mår urkasst. Det var i alla fall rätt beslut att stanna hemma. Måste nog sova. Håret är fortfarande inte torrt. Det får bli "tillbaka till barndomen", då kändes det som om man alltid somnade med blött hår på lördagkvällarna ("Lördag är ju en särskild dag, då vi gör oss beredda för söndag"). Men det känns trist. Dels att jag aldrig lär mig att inte vara så överoptimistisk och tro att jag ska orka göra nåt på lördagen och ändå kunna gå till kyrkan. Och tycker också synd om mig att det är så här min verklighet är. Depp. Nu sitter de och sjunger sakramentspsalm. Och jag har inget piano, annars hade jag spelar några psalmer innan jag gick och la mig.

Det är hemskt egentligen, det där med "when it rains it pours". Nu blir jag ledsen också för att jag missade Johans samtal. Det måste vara han, för jag hörde av m&p att han hade ringt förra veckan, och det stod ett nytt "Inget nummer" på telefonen medan jag var i kyrkan. Nu var jag i duschen och han svarade inte när jag ringde tillbaka. Kanske har jag inte ens rätt nummer efter flytten. Men 202 är in Buffalo, så det borde stämma? Ja, ja. Och om man tröstar sig med en chokladbit, då bedrar man sig själv. Tänk när jag hade strl 36-38. Usch att vara så här tjock.

Slut på eländet.