Diabeteskurs med Mikael

Idag var vi på diabeteskurs för patienter och anhöriga på SÖS (jag låter som om jag är nåt när jag kallar det för förkortningen va? Det är Södersjukhuset i alla fall -- tror jag). Det var bra, intressant och lärorikt.

Men fatta det här:

Om man tränar ishockey sjunker blodsockret. Men om man spelar ishockeymatch stiger blodsockret. (Om det nu inte var tvärtom.) D v s vilken spänning/anspänning aktiviteten har spelar roll, inte bara ATT man gör något. Så det är minsann inte så enkelt som att bara se på sin tallrik mat, "räkna", och ta rätt dos. Dessutom ska man ta mer (eller är det mindre? Lär mig aldrig skillnaden) insulin när man är sjuk, men det beror på vilken sjukdom, för vid magsjuka skam an ta mindre. Samma sak med psykiska grejer. Om nån dör NU får man nog högre socker av den akuta sorgen, men om man sörjer nåt som har hållit på ett tag får man lättare lågt socker, för att även psykisk ansträngning är ansträngning som tar kraft = är sockerkrävande. Men inte hela tiden, utan bara medan man verkligen sörjer. Invecklat? Bara förnamnet.

M känner sig misslyckad när han får lågt socker, som att han inte har skött sig. Vilket väl i teorin är rätt. Men å andra sidan är det alldeles för många parametrar att räkna med i sammanhanget för att det SKA GÅ att "sköta" sin diabetes. På kursen var det en kvinna som sa att hon får blodsockerkoma 1-2 gånger i veckan. Jag kan inte tänka mig att hon är "dålig på att sköta sig" utan att det kan vara olika svårt att kontrollera. En karl sa att han äter exakt samma frukost varje dag, och ibland får han lågt socker efter maten och ibland jättehögt. Lika väl som man kan ha lätt whiplash eller svår, måste man ju kunna ha olika svår diabetes.

Nåt som nämndes var s k adrenerga symptom på lågt socker, d v s att man t ex blir darrig eller får hjärtklappning. De har med adrenalin att göra på nåt sätt, hormoner i kroppen. Sen finns det också neuroglyko-nåt symptom som har att göra med att nervsystemet/hjärnan får för lite socker, och de kan vara väldigt olika från person till person. M t ex blir långsam, både i rörelser och tankar. Han får pausa mellan ord, och fattar trögt. När det blir riktigt illa kan han också uppföra sig som en full, d v s gestikulera lite större och inte modulera rösten på samma sätt som när han är sockernormal. Alla dessa symptom har med hjärnan att göra. När jag tänkte mer på detta insåg jag att mamma har sagt att hon aldrig kunde fasta när hon skulle vara organist i kyrkan för hon blev så darrig (ett adrenergt symptom på lågt blodsocker). Jag kan också bli darrig av matbrist, och Ellen ska vi inte tala om. Hon blir dessutom sur och grisk så det förslår. Och Mårdbys har sina matgrejer som jag inte begriper mig på, men det har väl med blodsocker att göra? Mamma är en Mårdby alltså, det var det som var kopplingen. Så plötsligt gick det upp för mig att diabetes bara är en förlängning av ett i befolkningen annars normalt förekommande varierande grad av problem -- dvs man kan vara mer eller mindre känslig mot blodsockerfall. Antingen inget känslig alls, eller lite, som mamma och Ellen och i viss mån jag, eller mycket, som att man har diabetes. Det var inte rätt uttryckt, för diabetes är inte att man är känslig för blodsockerfall, men ni fattar. Det är väl samma sak med allt egentligen, att om man drar en sak från dess normalläge för långt ut mot någon kant, spelar ingen roll åt vilket håll, så blir det goda dåligt.

En annan sak som jag lärde mig, eller som jag i alla fall blev påmind om för jag visste det nog, var att olika socker funkar olika fort. Eller rättare sagt, ett glas mjölk och en glass funkar inte lika fort, även om det är mjölk i bägge. Glassens socker blir långsammare av fettet i glassen. Så "samma socker" i två saker behöver inte vara lika snabbt. Fett gör saker långsammare. Långsamt är nyttigt, har man ju lärt sig, med GI och allt sånt. Kvällen var rena födoämnesläran! Och av godis är choklad långsammare för det har så mycket fett, jämfört med segt godis som är lite snabbare, jämfört med sprött/lättuggat godis som är snabbast. Vilket förklarar varför jag sällan får feber av choklad men ofta av bilar. Den blodsockerhöjande halten är olika!

Ja, ni förstår av min svada att det var intressant. Mest intressant var att jag fick ännu tydligare inblick i hur svårt det är att bedöma hur mycket insulin man ska ta. Det borde folk veta, om de dömer en diabetessjuk som får lågt socker.

Det fanns också en diabeteshund med. Vi fick t o m se den i verksamhet! Hunden ställde sig plötsligt upp på bakbenen och buffade på ägaren, och då hade hon lågt socker och hunden påkallade uppmärksamheten att hon skulle äta nåt. Om hon har högt skäller hon och så får de gå ut på promenad och göra av med lite socker. Grymt coolt! Och hunden luktar sig till sockerhalten i människan...

En annan sak jag lärde mig var att det är högst ovanligt att nån dör av diabetes. Kroppen har ett försvar inbyggt, att om man får lågt socker och blir medvetslös så släpps det ut massa socker från alla förråd i kroppen. Det har Mikael sagt förut och jag har sett det hända en gång (rättare sagt hört det i telefon, för han blev klar i huvudet utan att ha tagit socker och först fattade jag inte hur). Det enda som är farligt är om man får lågt socker, alla ens depåer töms, och man får lågt socker så snart igen att man inte har några reserver kvar och man inte har någon i närheten som kan varna en om att man håller på att få så lågt socker att man borde äta. En stackars kvinna verkade ha levt ett hårt liv för hon vaknade flera gånger per natt och skulle kolla att hennes man levde. Nu hade hon öronproppar, och hon blev nog glad för att höra att man inte dör. Först vaknar man till liv, SEN dör man :)

Och det får avsluta dagens essä.