Wow alltså!

Jag har haft två vårdbesök idag. Det ena var med en kurator på Mind. Jag hade fått uppfattningen att det skulle vara en timme men det var 20 minuter. Jag har inget dåligt att säga om personen jag pratade med men inte heller direkt något bra. Jag inser att jag måste vara mer specifik och säga ett begränsat problem som jag vill ha hjälp med. Annars kan jag lika gärna be Mikael svara "mindfulness" på allt jag berättar och vill ha hjälp med. Och så kommer jag att få 10 besök om 20 minuter vardera. Är inte säker på om jag vill använda upp det som landstinget vill ge mig på just henne. Om det är så det fungerar.

Sen hade jag ett halvtimmeslångt videosamtal med en Christina på Learning to Sleep. De erbjuder specifikt sömn-kbt. Jag var lite orolig innan eftersom vissa metoder som ingår i sömn-kbt inte passar ihop med att man har fysiologiska sömnproblem. Det jag var bekymrad för var om personen inte skulle vara lyhörd för ME och förvänta sig att jag skulle göra saker som inte fungerar för mig och få mig att känna mig överdrivet orolig och "vill inte få hjälp" om jag inte ville testa allt.

Men hjälp vilken fantastisk människa jag kom till! Hon ställde så kloka frågor. De var ganska enkla men så specifika att det var lätt för mig att svara, och hon fick en bra bild av både min ME och mina egna sömnproblem ovanpå det.

Hon sa att deras metod nog inte passade mig. För insomni är det sömnrestriktion eller sömnkomprimering som gäller, och det har jag provat och det fungerar inte. Men hon kan erbjuda mig några stödjande samtal där vi kan prata om idéer och förslag, och på vilka sätt jag vill förändra min situation. Jag är så lycklig! Jag började gråta för jag berättade för henne att jag har vårdorsakat PTSD och var bekymrad för hur det skulle gå. Men att jag fått fantastiskt fint bemötande av henne, kunnigt och insiktsfullt. 

Å vad glad och lättad jag är.

Nu när jag tänker efter tror jag inte att jag vill gå till den första personen mer. Om tio besök är vad landstinget ger mig (eller rättare sagt låter mig betala för) så kan jag använda dem bättre. Och det var ingen specifik sak som hon kunde hjälpa mig med. Så det känns inte värdefullt för mig att fortsätta där. Jag har ju redan min favoritterapeut Monnah.

Bragée har ingen psykolog anställd för närvarande. De har en kurator som jag står på väntelista för att få hembesök av. Men psykolog kan man inte få hembesök av så jag vet inte om jag skulle kunna få gå till nån om de hade nån, om det är fysiska besök inne i stan så går det ju inte.

Och vårdcentralens kurator har jag redan varit hos och det ledde ingen vart.

Men så det känns bra med de här alternativen. Jag har sonderat terrängen, sökt hjälp via de vägar jag känner till. Kommit fram till nåt, får bra hjälp. Vill egentligen fortfarande allra helst ha kvar Simon från Sköndal, men mottagningen finns ju inte kvar. Och det är inte nödvändigt att den som hjälper mig med sömn är en specifik ME-specialist, bara de fattar att ME är en avsevärd del i problemet.

Jag har ju två gånger idag blivit ombedd att berätta. Bara det är väldigt värdefullt. Att samla tankarna och säga saker högt är bra. Och jag inser att jag behöver hjälp med två specifika saker: 

1) Sömnångest. Inte KBT för att ändra min sömnhygien eller liknande, utan ångestlindring. Även om bättre rutiner gör att jag sover bättre och ju tryggare jag är med sömnen desto mindre ångest får jag, men det är inte per automatik så att min ångest blir mindre om jag börjar sömnbegränsa mig, tvärtom. Hon frågade om jag kan sova. Och jag kan ju det. Det är en kamp men jag kan sova. Kanske önskar jag mig att ha kontroll, att bli däckad. Men så är det inte med sömn. Det kanske jag måste acceptera. 

2) Självmedkänsla. Acceptans. Egenvärde. Förmåga att kunna välja det rätta i många små dagliga beslut. Jag tycker att jag är värdelös som ligger här och inte bidrar, vilket gör det svårare för mig att utöva pacing. Jag sprätter ofta upp när Mikael kommer hem, fast jag kan ha bestämt mig för att jag inte orkar och ska ligga kvar. Men så går jag upp ändå för att jag väljer "fel". Så att bli så trygg i mitt värde att jag kan tåla att inte göra storverk eller småverk. Och inte se på mig själv som att "jag tål att inte göra storverk", för redan där har jag ju nedvärderat mig. Jag behöver känna mig värdefull för att fatta rätt beslut.

Igår såg jag på nån film med Tom Cruise, just det, Jack Reacher hette den. Vid ett tillfälle pratar han med en tjej som är van vid att nedvärdera sig själv. Jag reagerade på det och tänkte att det ju bara är hon själv som bestämmer om hon vill bete sig som att män bara vill ha en sak av henne. Men det är lätt att se det hos andra, svårt att förändra när det handlar om en själv.

Men bara det att jag arbetar med saken gör att jag känner mig bättre till mods. Att jag lägger energi och ansträngning på mig själv betyder att jag tycker att jag är värd det. Fint så.