Purjolökssoppa

Jag lagade soppa idag. Stensoppa! Eller potatis- och purjolökssoppa. Förra gången jag gjorde det orkade jag inte skala potatisarna och det blev lite konstigt. Så idag slet jag med potatisskalningen. Morötterna verkade så små och färska att jag struntade i att skala dem. Och vi hade två gamla purjolökar som sett bättre dagar. Så jag var så nöjd att jag tog vara på nåt gammalt i kylen och skapade äkta mat av det.

Men som sagt så blev det stensoppa, eller soppa med sand. Först blev det ingenting för plattan blev inte varm. Trodde det hade gått en propp men det lyste i fläkten. Sen såg jag att det stod typ noll på ett vred på spisen som jag aldrig brukar röra och men visst kunde man stänga av hela spisen med den knappen. Jag har bara bott här i 13 år eller nåt men visste inte om det. Och eftersom jag sedan fokuserade på att skala potatisarna så kom jag inte ihåg hur man beter sig med purjolökar. Jag rev av de yttersta torra bladen och synade purjolöken. Den ena. Och den hade ingen jord på sig. Som jag såg. Den andra som var lite använd kom jag nog ärligt talat inte ihåg att titta på. Men jag kände ju ingen jord när jag skar den, så jag trodde jag var oskyldig. Men Mikael var så artig. Han kommenterade den grusiga konsistensen och först då insåg jag att det bara varit okulär besiktning i bästa fall. Men sen sa han att det var jättegott och att han älskar soppa. Sen saltade han men det bryr jag mig inte om längre. Jag hade nämligen varit en sekund från att bara hälla upp soppan när jag kom på att man ju ska smaka av också. Så det gjorde jag. Utan att registrera om det var lagom kryddat. Jag smakade bokstavligen bara. Och soppan smakade ärligt talat mer peppar än salt. Jag kryddar alltid väldigt mycket mer än jag tror att det behövs men sen smakar det aldrig som om jag ens haft nog.

Men om jag ska jämföra soppa med skal eller soppa med jord så var smaken idag bättre. Men skalen hade också rätt jordig smak. Men det är löjligt hur lite osynlig jord kan knastra så i munnen.