Mikael påminde mig om att förbereda mig och jag tog fram en ficklampa (som Mikael har i hörnskåpet med färska batterier i jämt), tog fram några värmeljus och en tändare, ett doftljus från Lyko som först knappt gick att tända och sen slocknade så fort jag försökte ta upp glaset i handen.
Men ljuslyktan från nån av de småländska glasblåsarna som vi fick av Jonte i julklapp (och där han handlat till oss på myrorna för då visste han att vad han än skulle köpa skulle vi bli nöjda för pengarna hade hjälpt människor. Ja, den historien är en av mina bästa nånsin. ❤️Jonte) funkar bra. Men hjälp vad beroende man är av ljuset. Har sträckt mig efter lampknappen kanske tio gånger.
Jag kollar smått hysteriskt på batteriet i telefonen. Den hann inte bli fulladdad innan strömmen gick så jag försöker göra okrävande saker och undviker spelen man annars ska roa sig med i utsatta 😂 situationer.
Kan tyvärr inte låta bli att tänka på Ukraina och att det kanske är så här det är att leva i krig, förutom att det går flyglarm, hörs bomber och kulor, ingen har mat längre och grannskapet är halvsprängt. Hoppas inte att 9 maj innebär början på nåt ännu värre. Tydligen har det pågått en halvårslång kampanj mot Sverige i Ryssland. Ryssarna älskar Astrid Lindgren, i alla fall Karlsson på taket. Men nu kallas hon nazist. Tur hon är död och inte får höra det. Men hon hade nog haft svar på tal.
Men jag lär mig så många saker här i skumrasket. Bättre tända ett ljus än förbanna mörkret. Och nåt om att även ett litet ljus är starkare än mörkret. Och att om strömmen inte kommer tillbaka ska man ta ut en stek från frysen och lägga i kylen så att kylen håller sig kall några dagar. Och att man ska ha glassfest för glassen dör först. Det sa de på en krisberedskapskurs som Mikael lyssnade på igår. Folk vill plötsligt ha hemberedskapskurser igen.
Så mycket av det vi gör beror på att vi ser. Jag glömde var jag lagt mobilen tre gånger. Jag visste knappt hur man betedde sig i badrummet för jag är van att se toapappersrullen och hitta den nya kanten med synen snarare än med känseln. Tände en tändsticka efteråt, mest för att förbättra luftkvaliteten i rummet och jag hade dessutom suttit med öppen dörr för att se nåt från krislampan som sitter i jacket utanför. Men jag blev förvånad över hur kort stund en tändsticka brinner om man behöver den för att se. När den hade brunnit ut, så gott som mina fingrar lät den, hade jag tänkt att ljuset skulle slockna gradvis, varför vet jag inte, men så när ljuset gick från att till 100% se i badrummet till att gå till se noll, då blev jag så förvånad. Det blev ju beckmörkt!
Och jag glömde hälften av vad jag skulle höra när jag var uppe. För att jag fick hålla saker i huvudet som jag inte brukar behöva komma ihåg, som var jag lagt mobilen, och då fick några andra saker åka ut istället. Till exempel glömde jag att borsta tänderna för att strömmen är av. Men den är ju uppladdningsbar och kan visst borsta många minuter från nu. Så det var riktigt snedtänk. Man kan röra en eltandborste med handen.
Jag glömde också att äta nåt. Middagslasagnen var god men en portion lasagne på en hel dag är inte mycket. Så jag borde ha ätit nåt. Jag kanske måste gå upp och göra mig en köttbullemacka. Rödbetssallad och strömavbrott, det finns väl inget som kan gå snett?
Så beroende vi är av synen för saker hemma som vi inte uppfattar som synliga, men där de gör en stor del. Och vad beroende vi är av ström. Och att toan ska gå att spola i. Och att det ska finnas mat i affären när man kommer för att fylla på.
Härom dagen läste jag att vår parhäst Finland har haft en bra krisberedskap med civilförsvar osv. Men att vi i Sverige föredrar leverans Just in Time. Artikelförfattaren sa att vi nog borde ställa om nu till Just in Case.
Just in Case maten tar slut går jag därför upp och gör mig en köttbullemacka. Så håller jag svälten stången i några timmar till. That's how I roll.
1 kommentar:
Finland är realister av egen erfarenhet. I Sverige är vi naiva och ser inte kriget komma.
Och Finland lyckas med sin skola. I Sverige är det flum och genuspedagogik och kunskapsförakt som råder. Så vi hamnar längst ner på Pisa-listan.
Ska vi flytta till Finland? Men de har ju ett hopplöst språk. Fast kanske till nåt svensktalande område där? Eller till Bornholm, denna underbara danska ö?
Egentligen vill jag bo kvar där jag bor. Jag önskar bara att mycket blev bättre i det här kära gamla landet.
Jag såg på den svenska debatten förra veckan mellan en rad Nato-specialister i teve - ska vi ansluta oss eller inte? Alla utom en tyckte det. Men det som slog mig var hur härligt det var att lyssna till verkligt kunniga och insatta personer. Noll svammel, vettiga argument. Det var en lisa att lyssna till dem. Nu på söndag kväll blir det förlängt Agenda där politikerna ska debattera. Undrar hur skickliga och insatta svar vi får där? Bara anfall på varandra? Kritik av åsiktsmotståndarnas åsikter? Same song, thousandth verse?
modren, luttrad
Skicka en kommentar