Inte egen förskyllan

Jag lagade mat igår. Alltså riktig mat, med riktiga ingredienser som var sig själva bara och inga nummer. Tror det var flera veckor sen. Jag är så glad över det att jag tror jag måste säga här vad jag gjorde.

Jag hade inte jättemycket val för jag hade någon gång i april sett att någon hade rea på zucchini och aubergine och det råkade jag ringa in i reklambladet. Och sen köpte Mikael det fast jag inte skrivit upp det på listan.

Så jag har ju vetat rätt länge att jag måste laga mat med zucchini och i ärlighetens namn hade nog Mikael kastat den om han hade sett den. Men de är inte som gurkor som ju blir slemmiga på fingeravtrycken, zucchini är bara lite torkad ut som en morot eller så. 

Så jag skar en zucchini i små kuber. Med det smarta knepet att skära den på längden och sen bara skära en slant som då automatiskt blir i kuber. Jag kunde inte ha brytt mig mindre om hur jämna bitarna blev.

Sen stekte jag på dem lite. Hällde dem i en ugnsfast form. Stekte köttfärs, och hade i en tacokryddpåse (som ju har nummer och massa druvsocker, men vi har inte blivit så renläriga att vi gör vår egen tacokrydda ännu och don't hold your breath precis). Jag gör det här receptet lite på känn och jag mindes inte om det blir för löst om man har vatten i köttfärsen så jag tog nån deciliter och det hade kunnat vsra lite mer. Receptet kommer förresten ursprungligen från Sten Sture Skaldeman, om jag minns det rätt. Han har nog inte påsmix med druvsocker i...

Sen häll köttfärsen över zucchinin. Säger ni zucchini eller säger ni squash?

Skär sen stora tomater i tunna skivor. Jag skar bara en stor eftersom vi bara var två och jag inte tål tomater egentligen. Lägg dem över det andra i formen.

Blanda en burk crème fraiche i en skål. Riv ost, vi hade en lagom stor skalk som jag rev grovt. Blanda dessa. Jag tyckte det blev lite väl tjockt så jag hällde i ett par matskedar mjölk, det blev ingen skillnad på den färdiga produkten även om det blev lite lättare att breda över. Just det, bred creme fraiche-oströran över det andra. Gratineras i ugnen. Jag vet inte på hur mycket eller hur länge. Vår hade knappt fått nån färg men jag orkade inte vara uppe längre så tog ut den ändå. Sen serverade jag den med ris, det gör inte Sten Sture utan han har kanske lite sallad bredvid, men det orkar inte vi! Ska det bli sallad till maten måste maten vara bara mikrofärdig annars är det för mycket jobb.

Det tog rätt hårt på mig, jag kanske stod upp en halvtimme och sen rände jag lite fram och tillbaka medan den stod i ugnen, medan riset kokade, medan jag borstade tänderna, lite så, och det var underbart med äkta mat. Vi ska inte säga så, vi får ofta mat av mamma och pappa och det är alltid riktig mat med ingredienser utan siffror, demen när vi gör vår egen middag är det sällan hemlagat. Ibland önskar jag att jag skulle kunna släppa precis alla uppgifter jag har och då kanske jag skulle kunna laga mat lite oftare än 1-2 gånger i månaden.

Men jag klarade av en middag och den blev god!

Däremot var det för jobbigt för mig. Klarar egentligen inte mer än en kvart på fötterna men det hinner man bara koka snabbmakaroner på...

Så idag skulle jag hänga upp två grejer på galgar och plötsligt tappade jag balansen och höll på att ramla bakåt. Jag kan ha vänt mig om lite för fort så att jag blev snurrig, annars vet jag faktiskt inte vad som hände. Plötsligt hade jag bara tappat balansen och var på väg att ramla med ryggen i fotändan på sängen. Men så fick jag fatt på mig själv så jag ramlade aldrig.

Rätt ofta i duschen blir jag lite vinglig. Trots att det är hemtjänsten som gör det mesta gör jag mer än normalt och mer än jag klarar. Men jag är så glad att jag aldrig har ramlat i badrummet. Men nu ska jag inte vara så stursk utan kämpa för att behålla den 0:an.

Jag har haft tre fsllolyckor. En efter ett besök på Haninge närsjukhus. Då hade jag två vänsterfötter och rasade bara ner i marken. En annan gång skulle jag resa mig upp från sittande och hamnade på golvet med ett knäckt knä-nånting som tog ett år att läka, det första halvåret i smärta. Den tredje fallolyckan var före bägge dessa men jag vet inte vad det var.

Men om man är lite vinglig för att man är matt och inte orkar hålla i kroppen, det är en sak. En normal sak också. Men jag är inte säker på nu att det var det eller om yrseln kom över mig. Vingel är inte lika illa som yrsel, vid yrsel faller man för man hinner inte hämta sig när man inte längre vet var upp och ner är.

Men jag har lagat mat och klarat mig från att ramla. Det får räknas som framgångar.

Jag har faktiskt också gjort chocolate chip cookies. Vi hade ingen mjölkchoklad så jag slaktade vår sista pistage, som inte var jättesmakrik och förstörde absolut inte cookisarna. Men fy vad jag vill gå upp ur sängen och ta en ogräddad boll ur frysen och tina den och äta upp! Jag älskar verkligen kakdeg. Det är samma med pepparkaksdeg, det är godare än pepparkakor.

Men maten tar jag på mig ansvaret för, gladeligen, men att jag inte ramlade var nog jordens gravitation som gjorde mig en tjänst och spratt till så jag fann mig igen. Eller hur?