Eller färgglatt?

Jag är precis lika svag för färgrikt och blommigt som svartvitt.

Det där med smak är som att välja en favorit bland barnen, det går inte. 

Vi gillar olika.

Snyggast!!!

Jag älskar svart och vitt. Älskar sammet och duchesse. Är inte galen i rosetter men älskar draperingar och stora detaljer. Och pärlor. Och smala figurer.

Så nu ska jag bara få en inbjudan där det passar att gå klädd så här! Risken är överhängande!

Men om nån tror att jag förskönar min verklighet och ofta går på såna tillställningar kan jag meddela att jag bara haft morgonrock på mig idag, utan behå. 

Det är ett jättebra tips förresten. När min syster var här på besök härförleden orkade jag inte ta på mig en bra behå (man måste dra så hårt) utan tog en hemmabehå men eftersom det var så längesen som jag hade varken kläder eller behå på mig så det såg ut som om brösten satt uppe i halsen.

Alltid a silver lining om man letar. (Ja, jag är ironisk men också allvarlig.)

Närapå

För länge sen annonserades att det skulle vara konsert i min kyrkas kapell i Gubbängen. Men sen flyttades den till här i Västerhaninge. Jag blev överlycklig! En konsert i kyrkan på kvällen, nära där jag bor, det måste jag bara gå på!  Har sparat energi länge för att klara det. Hemtjänsten har epilerat benen ifall jag skulle ha klänning. 

Men när jag gick upp ur sängen idag och gick ut i badrummet orkade jag inte ens tvätta ansiktet. Jag grät fyra gånger. Mellan varje gång försökte jag köpslå med Gud och med min garderob (vilken behå kan jag ha på mig som jag orkar knäppa själv, vilken klänning kan jag ha utan strumpbyxor, det orkar jag inte ta på mig, men det är ju bara mars så barbent ser lite töntigt ut, kan Mikael fixa mig i håret?). Fjärde gången jag grät så tänkte jag bara fråga Gud om det fanns nåt som jag hade glömt och som skulle göra att jag klarade av att gå. Jag hade övervägt att ta en Treo, men jag har haft så mycket ont i magen den senaste veckan så jag vågar inte ta nån medicin alls. Men så jag ville dubbelkolla med den allvetande om det var nåt jag inte tänkt på. Jag hann faktiskt inte ens avsluta den första meningen förrän Gud sa Nej. Mellan raderna kände jag i mitt hjärta Nej, nej, och nej den här gången också. Men tack för frågan. Visste du inte redan svaret?

Jo, det gjorde jag. Men jag ville så hemskt gärna inte att det skulle vara så.

Nu har jag ont i ena stortån som om jag skadat mig. Den är varm, röd och öm och jag kan inte gå på foten.

Jag glömde varför jag berättade det.

oroliga?

Ni behöver inte vara oroliga för kriget i Ukraina och vilkabkydstater Putin tänker ta tillbaka med våld.

För Harry och Meghan har issued a statement.

Hjälp vad lättad jag blev när jag hörde det. Harry och Meghan har tagit sida för det goda. Phew, det kunde gått illa.

För några som vill leva ett privatliv i skymundan kan jag meddela att de inte ska skicka ut press releases hela tiden, då blir ni ju skrivna om!

Eller jaså, de vill vara kändisar men bara inte kungliga kändisar.

Jamendåså. Men jag förstår att det gjorde en ordentlig impact på Putin när de sa ifrån.

Städat lite

Mitt nattduksbord är fullt och det är dessutom så fullt ovanpå också så jag tyckte jag skulle städa lite. För en som inte orkar läsa böcker så har jag väldigt mycket böcker som jag ska läsa. Men nu har jag sorterar bort och in mina gamla hälsodagböcker. Vad jag nu ska med dem till. Samt delat upp böckerna i nöje och ME och ställt i bokhyllan istället.

Till sist hittade jag också två mappar. En innehöll diverse dokument som hade med vår bröllopsresa att göra. Lite sentimentalt att se. Och sen var det lite papper inför planeringen av vårt bröllop! Det var roligt. Till exempel hittade jag också papperet där jag på natten efter vår förlovning skrev några kärleksdikter. Denna lappen har bara en dikt och inte i färdigt skick, men att se de där lite stirriga anteckmingsrna, inklusive förslag på olika rim, var som att ta mig tillbaka till den natten. Detta är de enda dikter jag någonsin skrivit. Jag är inte säker på var jag har dem längre, men jag är inte så fäst vid saker så det gör mig inte så väldigt mycket. Men jag minns att jag var så kär och så lycklig att jag faktiskt inte kunde göra något annat än skriva dikter.

Sen har jag också hittat en mapp med betydligt äldre bröllopsplanering. Typ 20 år gammal. Eller nog snarare 30. Det stod vilka gäster jag ville bjuda in och pga det förstod jag vem den uttänkte brudgummen var också. Men bladet var inte skrivet med min handstil. Vem kunde ha skrivit det? Överst står det en rubrik och håll i er men det var pappas handstil! Han hade alltså suttit och drömt med mig om ett bröllop som inte på något vis var ens det minsta förestående. Där har han suttit med mig som en lallande dåre som drömmer om bröllop med nån jag inte ens var ihop med. Det var nog visserligen inte killen som var det roligaste utan bröllopsdrömmeriet. Sånt här gör visst tjejer när de är tolv, men jag var 22. Jag hade också ritat bilder av min brudklänning, mina blommor och även printat ut en klänning som var på rea för 1942:- och som jag än idag nog tycker är drömklänningen. Det fanns mappar med bilder på olika detaljer som ringar, tårtor, blommor. Förvånansvärt nog var det mer likt det bröllop vi hade än jag hade trott. Vi hade ju ett litet, snorbilligt bröllop, och det är klart att jag hade drömt om 100 gäster på en stor herrgård, men jag hade inte velat betala för det. Och dessutom hade vi ändå så många gäster att det var svårt att umgås med dem på bröllopet. Egentligen kan man väl bara umgås med max sex personer.

Men jag är riktigt riktigt rörd över att pappa satt och planerade bröllop med mig.

Insikt

Pratade (skrev meddelanden) idag med en god vän om min tro. Det är ett kärt ämne för oss, som båda är ME-sjuka och troende fast i olika samfund.

Jag lyckades förklara vad ett av mina problem är, och det är att jag tycker att mitt lidande är så onödigt. Jag bara ligger här och gör inget för nån men har ont, är deprimerad, får magkramp, snubblar lite när jag måste gå upp på toa fast jag inte vilat färdigt. Det känns som att jag är 100% upptagen med ett liv som inte är till nån nytta för nån annan och inte heller för Gud. För jag gör inget för att hjälpa andra.

Men så fortsatte jag med Job. Han var ju verkligen inte missnöjd med sin lott, fast han säkert hellre hade haft ett gott liv som innebar att han kunde bidra till att göra världen till en bättre plats och fostra fina barn som i sin tur skulle göra världen ännu bättre. Så då insåg jag att jag tror att jag vet bättre än Gud. Eller så förstår jag inte varför detta skulle vara ett liv som är meningsfullt. Jämfört med att låta mig använda mina erfarenheter och starka sidor för att bygga upp människor och spegla Kristus i mitt ansikte.

Jag ser det som att Gud inte vill ha mitt tjänande och mina talanger. De tycker jag är fina gåvor och jag vill gärna ge dem. Men så vill han hellre ha att jag ligger och har ont och tycker att jag är usligt värdelös. Nej, inte det såklart. Men man vill ju hellre ha ett barn än sörja att man är barnlös. Även om mammatiden kan vara ett lidande många gånger så vet vi ju vad för problem vi föredrar.

Men så tänkte jag på min goda vän. Hon har en förfärlig sjukdom tror jag det räknas som, i alla fall är det en sammansatt lista över symptom som är mycket svåra. Det heter Topical Steroid Withdrawal eller TSW, och är att huden inte längre tål kortison. Hon har använt kortisonsalvor hela livet men började istället få biverkningar av det och tålde det sedan inte. Så fick hon en sorts reaktionssjukdom som jag inte kan förklara i ord vad jobbig den måste vara. Huden blir tunn som silkepapper, kliar, svider, går sönder bara man petar på den, faller av så det ligger flagor eller som mjöl på hela kroppen och sängen, huden har blivit elefantartad, tjock och vätskande och tunn och ömtålig och allt om vartannat. Hon skriver om hur hon har det och hon låter hela tiden som att detta är väldigt jobbigt förutom ME:n, men å andra sidan låter hon alltid hoppfull, som att hon önskar ett slut på det men att hon inte tänker ge sig och ge upp. Hon behåller tron hela tiden. Hon tänker inte "förbanna Gud och dö".

Och när jag berättade för henne hur tröstad jag blir av hennes starka berättelser, hur hoppfull hon gör mig med sin styrka, då insåg jag att folk ibland har sagt till Mikael, eller faktiskt mig också men jag träffar inte folk så ofta längre, att de tycker jag är stark och trosviss. Jag tänker att det kan ju inte de veta. De ser mig inte när jag önskar idka prickskytte på de morgontidiga fågeluslingarna som kvittrar och smetar in min insomni i ansiktet som en raklöddertårta. Kanske har nån läst nåt jag skrivit på sociala medier, kanske har nån hört nåt av nån som träffat min familj eller Mikael (det blev fel, han är såklart min familj!). Och om en person tänker en god tanke i samband med att de tänker på mig, då har ju det här decimerades torftiga livet en mening! Då kan någon annan tänka som jag om Mireille, att om hon kan så kan jag.

Så kanske att jag börjar se värdet i min egen livslott. Det är ett stort steg i så fall, och nästan mirakulöst att jag har kommit till den insikten på samma gång som jag skriver i min hälsodagbok bredvid huvudvärk "Blir snart galen!"

Nytt, nytt, nytt!

Mina föräldrar (eller vem av dem som nu är den drivande, ni känner henne från kommentarsfältet 😂) ska tapetsera om i sovrummet för tredje gången tror jag det är. De är nog inne på sin tredje soffa också, fast de har två, så så märkvärdigt är det inte.

Men fatta vad sugen jag blir på att flytta till större och renovera allt! Tänk att bara ha tre eller fyra rum men 110 kvadrat? Vad lagom!!! Jag älskar spejs och vi har inte det här hemma. Det här är min näst minsta lägenhet och då bor vi här två stycken. Varav en bott i villa i 20 år med fyra barn och många saker som ska sparas. Jag har inte kvar en enda bok som är äldre än min förra lägenhet. Inga skolböcker, nån gammal Exodus som jag aldrig kom mig för att läsa och inte heller mina fina Utvandrarnaepos som jag inte heller kom mig för att läsa. Allt finns på biblioteket, eller Adlibris. 

Jag har nog bara läst fem böcker sen vi gifte oss för tolv år sen. Varav två på smekmånaden. Nej, fem här hemma tror jag. Har börjat på flera i förhoppningen att den här ska jag klara. Och jag klarar att läsa i ett par dagar och tror jag har kommit över det värsta så nu går det. Men sen blir det alldeles geötigr på hjärnkontoret och så måste jag läsa om vad jag nyss har läst, och förresten lite före det också, men då kan jag ta även BLA BLA BLA och så står jag där med försättsbladet och fattar inte att jag inte ens kom ihåg vad själva boken hette. Men det var ju jätteintressamt nu när jag läser det och eftersom det är andra gången nu så läser jag lite snabbare, det ska ju bara påminnas. Och det funkar. Den dagen. Men nästa dag är det som att nån har dammsugit i hövvet under natten och jag har noll aning om nåt, inklusive titeln.

Hade jag nåt syfte med det här?

Det började i alla fall med att renovera, tapetsera och göra om hemma.

Och på vad jag vill det. Skulle gärna kunna ändra en hel del saker här hemma också men jag ger mig inte på det för att det ändå inte kan bli perfekt så då struntar jag lite i det.

Men jag har bestämt mig för att jag måste få luft i sommar. Jag måste få ett sätt att ligga ner men ute och kunna lägga mig och ta mig upp själv. Redan där har vi det största motståndet. Men vi har ju aldrig riktigt använt verandan till nåt så det skulle vara så roligt att inreda där ute!!!

Så om det inte blir nån tapetsering gjord här hemma får jag väl drömma om verandan. 

Förresten har Mio en matta som jag är lite sugen på att köpa men Mikael kommer nog inte att vilja köpa den. Men så har de också fina påslakan för bara 149:-. Och nog måste vi ha en del annat. Det saknas säkert några sidenpioner.

Men nu ska jag börja kolla på utemöbler. Frågan är om en hammock går att ta sig ur. De är väl rätt ok? Baden-baden är svår, en sån där låg trävilstol måste vara omöjligt att ta sig upp ifrån. Jag var ju två förhöjningar på soffan för att komma i och ur den. Men då kanske jag kan få förhöjning om jag köper nåt annat i möbelväg också!

Jag har i alla fall alltid drömt om att ha vackra duscdraperier som gardiner och nån matta i plast men som inte ser ut som 70-talets plasttrasmatta. De har bättre grejer nu. Eller nåt i rotting, nej, vad heter det där naturmaterialet i matta, typ som ett tårtpapper i mönstret fast en meter och naturbeige? Inte för att jag är särskilt beige av mig.

Nu ska jag surfa. 

Eller lägga mig möjligtvis. 

Skräp.

Och vinner man nånting alls om man gör det rätta men motvilligt?