Fin upplevelse

Jag börjar bli van vid den nya tjejen från hemtjänsten. Det är jätteskönt. Det är ju en sån konstig situation att nån hjälper en att duscha, så det är skönt när man inte längre känner sig extra konstig i den situationen.

I takt med att jag försämras har jag slutat göra vissa saker och får hjälp med fler. Nu har den sista utposten nåtts, den som är att tvätta sig själv på intima ställen. Mina armar orkar inte. Jag pratade med Mikael om det, för att få kraft, och jag påmindes om att de mest är konstigt för mig. Jobbar man i hemtjänsten så har man sett på, luktat på och tagit på det mesta. Det är som när jag skulle till gynekologen en gång och mamma tröstade mig med: Han har sett alla kvinnor i Borås i underlivet, han kommer inte att tycka att ditt är nåt märkvärdigt. Och så är det ju.

Egentligen vill jag skjuta upp att be hemtjänsten tvätta mig även på mina privata delar, men om jag får en ny person så blir det ju ännu värre att fråga en okänd människa om att göra det. Så jag sa till J att jag behöver hjälp. Men att det var jobbigt nog att säga det så idag kör vi som vanligt. Jag grät faktiskt för att situationen var så jobbig.

Gången efter det bestämde jag att börja försiktigt och tvätta under brösten. Hon tvättar mig redan under armarna och på ryggen så det var inte så konstigt. Jag är liksom van vid att hon tar på min hud. Och konstigt nog kändes det likadant som när hon tvättar ryggen. Gången efter det gjorde hon nåt mer, och i måndags var det dags för nåt mer. Men då sa jag bara Jag orkar inte vara rädd för det mer, så vi kör överallt. Jag säger överallt för att det faktiskt är jobbig att säga orden här. Man vill liksom inte berätta om det för folk.

Men det gick jättebra och jag dog inte av skäms.

Faktum är att det faktiskt inte var en grej över huvud taget!

Det blev jag så lättad över. Men det slutade inte där. Förr när jag orkade mer brukade jag ställa upp ena benet på toastolen medan hemtjänsten torkar tårna och smörjer in benen. Men numera så är det för ansträngande att stå på ett ben och hålla balansen, fast jag håller mig i handfatet, så vi har slutat med det och hon går ner på huk istället. Sen vet hon vad vi brukar göra varje gång och dels hjälper hon mig komma ihåg vad jag ska göra, men jag märker också att hon förekommer mig med vissa saker. Gör småsaker åt mig som jag brukade göra själv förr. T ex har hon hjälpt till att smörja mig i nacken där jag fått ett litet psoriasisanfall. Hon ställer undan flaskan efteråt, har pejl på handdukar och saker, som de där mössen med Askungens balklänning.

Och för första gången så översköljdes jag bara av ren tacksamhet för allt vad hon gör för mig. Inte pinsamhet eller underläge för att jag behöver hjälp. Bara tacksamhet över att jag har henne, och har haft så fantastiskt bra hjälp i flera år av samma person före det. Det är stort att bara ta emot hjälp och omtanke utan att reagera med att man borde återgälda tjänsten och att man därför står i skuld. Båda mina hemtjänstpersoner har verkligen hjälpt mig i den processen. De har varit omtänksamma på ett naturligt sätt. Jag är så glad för dem.

Och det kändes på nåt vis som en helig stund, då när jag bara var tacksam och inget annat. Full acceptans och bara glädje över det.