Goda nyheter

Jag har ju haft två höga fastesockervärden tidigare i år. Så när regionen inbjöd till projekt för prediabetiker anmälde jag mig. Fet och orörlig, det är bara en tidsfråga tills jag får fler livsstilsorsakade sjukdomar än högt blodtryck. Men jag hade för lågt hba1c (långtidssocker) för att få vara med, 37 (31-46).

Härom dagen meddelade de mig att jag kunde ta om provet och se om värdet ändrats. Och kanske vara med i projektet i alla fall. Det nappade jag på.

Och två goda nyheter, dels så funkade det riktigt bra att ta mig runt på Ersta sjukhus med elrullstolen före min botoxbehandling. Fast jag har ont i kroppen idag för att sitsen på rullstolstaxi är stenhård. Men ändå, det känns bra att vara självständig fast det tar dubbelt så mycket energi som när Mikael körde mig. Men att det alls går är bra.

Och de andra goda nyheterna är att mitt hba1c har sjunkit och nu har jag 35! Jag har inte precis tänkt på kosten/sockret utan bara levt mitt vanliga liv. Ätit kvällsmacka om jag orkar bre macka, annars bara druckit en liten kopp O'boy på natten. Eller bara ett glas vatten. Och då bara ätit en stor middag också. Jag vet att periodisk fasta är bra för blodsockret och jag fastar ju varje dag i minst 18 timmar, ibland äter jag bara en måltid och då fastar jag i 23 1/2 timmar. Men jag är i alla fall jätteglad att sockret är bättre och inte sämre! Nåt enda som den här kroppen klarar av som den ska!

Musen i glaset

Jag är ju troende, kristen, medlem i Jesu Kristi Kyrka. Jag brukar möta två fördomar om troende: Den ena suckar och säger att det måste vara skönt att tro för att då är allt så enkelt. Men världen eller vardagen blir ju inte enkel bara för att man tror på Gud. Det som är svårt är lika svårt. Men man har de existentiella svaren. Inte obegränsat med tid, pengar, vänner etc, vad nu som är svårt i ens liv.

Den andra brukar vara en variant på Jag önskar jag också kunde tro. Som att de är för intelligenta för att tro, ser för mycket bevis på motsatsen, och inte alls egentligen önskar att de också "kunde" tro utan på det sättet vill visa att de tycker det är befängt att tro.

Jag har ju egentligen inga andra problem i livet än ME och det som hör till. Men är mitt liv särskilt enkelt för att jag tror?

Nej. Nej, verkligen inte.

När min systers man gick bort så var hon inte immun mot den sorgen för att hon trodde på Gud. Jag själv är inte invirad i livsskyddande bomull och ligger och ler frälst. 

Men visst tror jag på att familjer kan vara tillsammans för evigt. Jag tror också att alla människor har ett inbyggt värde som Guds barn. Jag har svar som hjälper mig se livet med facit i hand. Men jag måste ändå tänka ut och skriva hela matteprovet, inte bara kopiera rätta svaret.

Läste en underbar sak igår, som jag väl inte egentligen tror är sann utan mest en fin historia. Men jag brukar inte bry mig om ifall saker är helt sanna om jag bara tycker att en idé har ett värde. Så är det att vara litteraturteoretiker snarare än de naturvetenskapliga teorierna, där ju sanning har ett 100%-igt värde.

Det sades att det på 50-talet gjordes några tveksamma försök på möss. Eller råttor. Och kanske 60-talet. De lades i ett glas och man räknade tiden de orkade simma innan de började sjunka av utmattning. Genomsnittet var 20 minuter innan de sjönk 

Men när de sjönk tog man ur dem ur vattnet, torkade av dem och lät dem vila sig ett tag. Sen lade man i dem i vattnet igen. Men nu, när de visste att någon skulle "rädda" dem, så orkade de simma 60 timmar. Skillnaden var hopp.

Och fast jag inte tror på historien så tror jag på dess budskap. Jag tror att jag själv simmar i en skål vatten och många gånger är nära att ge upp och falla till botten.

Men jag tror att just där är min tro som mest verklig för mig. Alla svar om saker jag har i teorin eller i praktiken betyder inte lika mycket som tanken på att nån kommer att rädda mig ur skålen.

Inte för att skålen alltid är dålig. Ibland är vattnet solsemester på Sicilien ibland har vattnet frusit och jag har fått på mig skridskor. Mitt vattenglas är bekant trots att jag också ofta stirrar på grannens grönare gräs.

Men just det att nån ser mig och vakar över mig betyder mycket. Att Gud inte har blandat ihop mig med nån annan, med nån starkare och visare. Han vet att jag kan klara det här, även när jag på fullaste allvar är nära att ta mitt sista andetag. Inte bokstavligt, men när jag suckar och inte vet varifrån jag ska få kraften att fortsätta. Då har jag några nya fräscha timmar i bakfickan. Oftast kommer de inte fram förrän nästa dag. Efter eländet. Man får lida lite på natten, gråta och klaga, sen är det ju en annan dag.

Blir lite sugen

Min kompis Humlan har börjat äta LCHF igen och visade en bild på sin kyl. Jag blev förfärligt imponerad och inspirerad. Jag älskar ju gluten och jag medger att det är svårt att hitta en motsvarighet (smakmässigt och insatsmässigt) som motsvarar kvällsmackor. Men trots det så inser jag att vi är på väg mot LCHF igen. Vi är båda för feta och LCHF är suveränt för Mikaels socker. Och för mitt såklart! När han åt LCHF för några år sen, det var innan han hade den där mätaren han har på armen nu, så glömde jag nästan att han ens hade diabetes. Han fick aldrig lågt socker för att han aldrig fick högt heller. Det var stabilare hela tiden. Och jag har ju haft fastesocker på över 7 tidigare i år och det är väl bättre att lägga om kosten frivilligt än att först få diabetes.

Det enda problemet, förutom saknaden efter bröd och pasta, är att jag blir allergisk mot saker när jag äter LCHF. Det man äger oftare, som broccoli, svamp och ägg, blir jag allergisk mot efter ett tag, och det blir bökigare att tänka ut vad man kan äta. Men jag har följt Kostdoktorns blogg i ett par år och vet att det finns många resurser och idéer där och på andra ställen. 

Jag ansökte ju, angående mitt höga fastesocker, till ett projekt för prediabetiker i Stockholm, men mitt hba1c var inte nog högt. Men nu har de erbjudit sig att jag mäter det igen och ser om det har ändrats. Så det ska jag göra nästa vecka. Och även om jag inte hoppas att jag har fått diabetes såklart så känner jag mig ändå ett steg närmare att ta tag i kosten. Jag gick ner två kilo på en månad i somras när jag slutade med Mianserin. Men jag sov å andra sidan inte så var tvungen att börja igen. Men jag hade en regnjacka på mig idag som var stor som ett tält för fem år sen men knappt går igen nu. Det går inte att äta medicin man går upp i vikt av och bara låta åren gå. Jag vet ju att diabetes inte är enda sjukdomen man kan få av övervikt, högt blodtryck har jag redan. Mitt BMI är nu på 35. Det är inte bra.

Pappa hade bakat bullar och det är ju nästan det allra godaste som finns i hela världen. Men jag kan bestämma att jag får äta bullar två gånger om året. Och spaghetti och köttfärssås två gånger om året. Och bröd två gånger om året. Förra gången vi åt LCHF bakade mamma ofantliga mängder bröd med olika recept, men det mesta smakade skumgummi med ägg. Så jag ska inte försöka ersätta just bröd tror jag. Men ersätta måltiden kvällsmacka måste jag försöka mig på. Men det är möjligt att det räcker med att göra örtte med grädde i. Jag äter ju kvällsmat kanske bara några gånger i veckan, för det mesta äter jag bara en rejäl middag.

Så alla dessa tankar har sporrats dels av min kompis kyl, men också av ett tips om glutenfri bechamelsås som jag såg på Kostdoktorn. Superenkelt och bra! Och den långa listan med smakförslag i slutet inspirerar mig verkligen!

Ingredienser, blandas och kokas upp:

• 4 dl vispgrädde
• 200 g färskost
• ½ tsk salt
• 1 krm peppar
• 1 krm muskot (valfritt)

Inte bränt upp huset

Igår har jag inte bränt upp huset. 

Av nån väldigt outgrundlig anledning tyckte jag att det var en bra idé att fräsa lite lök till en gryta precis innan hemtjänsten kom och skulle duscha mig. Klockan var fem i så jag tyckte jag hade lagom med tid. Mikael tog sig en söndagslur eftersom han inte mått bra i helgen, men alla ingredienserna till grytan stod framme på bänken. Men så kom tjejen fem minuter för tidigt och jag gick bara därifrån. 

En stund senare började det lukta bränt men jag tänkte att Mikael gått upp och att det låg något skräp kvar på spisen som bränts. Jag och hemtjänsttjejen pratade om folk som hade bränt ner sina kök för att de gått ifrån en kastrull. Jag kände mig lite mallig för att jag minsann inte gjort så. 

Sen börjar larmet. Det är ett förfääääärligt larm, inte ett vanligt brandvarnarpip bara, utan hemlarmet är kopplat till brandvarnaren, så det tjuter så man blir helt förryckt. En gång när jag råkat larma blev jag helt tom i hjärnan och visste inte hur jag skulle få ljudet att sluta, det låter bokstavligen som det högsta ljud man hört i hela sitt liv, men nu kom jag ihåg koden i alla fall och kunde stänga av. Rätt ur duschen. Mikael kommer upp, det var ju inte han som börjat steka nåt utan mitt glömda, brända smör. 

Jag är dels tacksam för att mitt luktsinne fungerar. Många har blivit av med det pga covid. Om jag bara hade varit lite bättre på att överlägga med mig själv om jag hade något med saken att göra igår hade snoken räckt.

Men dels så har vi ju nu fått testa både brandvarnaren och larmet. Larmfirman ringde och kollade läget, vilket vi betalar för, så det var ju tur att vi fick valuta för pengarna.

När det brann i Mikaels dotters lägenhet blev precis allt de ägde och hade förstört. Det enda som blev skadat idag var min fåfänga. Så lätt är det att nästan bränna ner huset. 

Ta hand om er! Och kolla brandvarnaren innan det blir dags för adventsljus!

Farväl, gamle vän!

Förra veckan fick göteborgarna tråkiga nyheter. Den gamle trotjänaren Virvelvinden (läs här på Wikipedia), som är hela nästan hundra år gammal, ska tas bort från Liseberg. (Dock är den bara nedmonterad så att den kan tas fram för att pkas på eller visas upp.)

Det är med stor sorg jag kommenterar detta. Det är den första åkturen jag minns från min barndom. Och den har alltid varit min favorit. Jag kan bli lite matt på de där attraktionerna som åker upp eller ner väldigt fort. Jag är inte rädd men jag får mer adrenalin än vad heter det andra, endorfiner. Men virvelvinden är bara rolig. Man skrattar hela tiden. Jag längtar jättemycket efter Liseberg nu när jag skriver här. Det var nog 15-20 år sen jag var där senast. Och just Liseberg är ju en barndomskamrat som betyder väldigt mycket mer än Tivoli i Köpenhamn eller Gröna Lund här.

För er som inte har hört den så tar jag mig härmed friheten att återberätta en av mina favorithistorier. Min bror Johan började inte prata förrän han var tre. Han hade haft över 30 öroninflammationer och hade mycket ärtade trumhinnor. Kanske hörde han inte nog mycket. Eller, vilket jag tror mer på, så kände han bara inte för att prata. Jag pratade nämligen för två och det kan ha passat inte bara mig utan även honom. Vad heter du då min lille vän? Han heter Johan. Hur gammal är du då? Han är tre. Ni fattar. Nu har han sin extroverta, halvitalienska fru Beth för motsvarande roll.

Jag gick på Lekis från att jag var fem. En gång skulle en bekant hämta mig i bil och mamma sa att Johan kunde följa med och visa vägen. Han sa bara Aaa med olika tonfall men han var ju inte dum, han pratade inte bara. Visst, tänkte den bekanta. Men så blev det, och Johan sagt och dirigerade höger och vänster. Men det verkade ta lite längre tid än vad som var rimligt, och bekanten tänkte nog att hon hade rätt, man kan inte ha en unge som bara säger Aaa att visa vägen. Men så plötsligt pekade han rakt framåt och sa sitt mest entusiastiska Aaa! Då hade han visat vägen till Liseberg. För dig hade han lust att åka, nu när han fick chansen.

Så min bror kunde inte prata men han kunde visa vägen till Liseberg. Älskar den historien.

Men då förstår ni att Liseberg är som en familjemedlem. Vi är åkgalna dessutom och med dåligt balanssinne så vi inte mår illa. Därför är det som att förlora en kär.vän när de nu ska ha tagit bort Vorvelvinden. Men man kan förstå om Virvelvinden är så gammal att det inte är säkert att vara fortsätta serva och rusta upp den. Säkert, eller ekonomiskt hållbart. Jag kanske inte håller med om det beslutet, det är som att ha släktträff men mormor får inte komma.

Däremot hade Liseberg den coolaste och smartaste idén. För att folk skulle gå en chans att säga farväl fick alla som kom dit förra helgen åka Virvelvinden gratis, hur många gånger som helst tror jag till och med. Jag tror inte man pallar mer än en handfull gånger. Man kan ju koppla från och bara sitta stilla och inte leva sig in i rörelserna och det skrattframkallande, men åker man den rätt så blir man trött efter ett antal gånger. Så det var nog inte som att samma folk åkte hundra gånger i rad och köerna gick från alla ingångar och upp dit. Eller, jag vet inte ens var den står längre. När jag åkte den senast stod den där uppe där Flumeride går innan den går ner till marken igen. Hmm, nu inser jag att jag inte vet vad flume betyder. Jag har bara sett ordet som ett egennamn, samma som virvelvinden, fast det ju faktiskt har en betydelse. Om ni hänger kvar kan ni få en glosa. -- Inte konstigt att jag inte kunde den glosan när jag var sex år: 

flume

/fluːm/

noun

an artificial channel conveying water, typically used for transporting logs or timber.

a winding tubular water slide or chute at a swimming pool or amusement park.

Anyway, beskedet att pensionera Virvelvinden är egentligen väldigt osympatiskt. Att inbjuda alla att åka gratis var däremot väldigt sympatiskt.

Jag läste kommentarfältet och det var många som precis som jag har älskat den sen de var barn. De hade en gammal berg-och dalbana som var mer trä och knackig och den älskade jag också. Men Virvelvinden är ju The Grej!

P.S. Sofie, min vän sedan i 12-årsåldern, som istället för 50-årskris går och köper sig en hästgård! Fantastiskt initiativ, mod och nu gör jag som jag vill. Och vilka bilder hon sätter in. Naturbilderna är makalösa. Hon har i alla fall lovat mig att vi ska gå på Liseberg när jag blir frisk. Det blir bra. Jag kan åka med Ellen också, eller vem som helst som är lite våghalsig, men det känns väldigt speciellt att vi redan har bestämt vad vi ska göra. Jag tror jag ska göra en lista på vad jag ska göra med alla mina kompisar. Å, vad kul! Och vad jag ska göra med de kompisar som har ME, jag vet ju inte riktigt hurdana de är "som sig själva".

Men detta var dagens spretiga hommage till Virvelvinden. Tusen tack för många glada skratt, kompis!