Modigt!

När man inte har nog mycket nya gruppinlägg börjar ju Facebook ge en förslag. De är billiga, för de har inte betalat för att få veta vad jag skulle vilja ha reklam om, utan det är sånt jag borde gilla, som trädgård, renovering, byggnadsvård, och idag en fråga om slakt i en grupp jag inte ens la på minnet för att tråden om att hänga älg/nöt i fötterna eller höfterna fick mig att glömma allt. Jag kommer inte ens ihåg de riktiga orden. Jag fick på en minut inblick i hur det är att vara jaktintresserad man med kylrum i garaget. Bäst reklam idag faktiskt.

Men i den där inredningsgruppen satte en 20+ tjej in en bild på sin tavelvägg (om fyra tavlor kallas vägg) och frågade vad hon gjorde fel. I vanliga fall brukar folk sätta ut bilder som de är mycket stolta över, men tigga beröm på ett förslaget eller manipulerande sätt som jag fullkomligt avskyr. Vill man ha beröm är det så mycket vettigare och schysstare att säga Ville gärna visa en bild på vårt nya vardagsrum. Vi är så glada, eller nåt sånt. Då kommer ju folk att berömma. Man behöver inte fråga vad folk tycker när de uppenbarligen inte är intresserade av vad folk tycker utan bara intresserade av att folk ska berömma.

Men som jag fattade det var tjejen uppriktig i sin vädjan, och det behövdes. Tavlorna satt verkligen olyckligt på flera sätt.

Men jag är så stolt över tjejen! Visar nåt som hon inte är nöjd med, som hon vet att andra har gjort bättre, och ber om råd. Så skönt självförtroende!

P.S. Apropå självförtroende. Jag tappar kopiösa mängder hår sen fyra veckor. Det har eskalerat och idag var det värst hittills. Jag var helt säker på att jag hade lågt järn, men alla järnvärdena var bra med råge. Annars tänkte jag att det var järn, för att jag också får sår i mungiporna, yrselanfall även när jag ligger ner, tappar hår och är trött, som vid anemi. Men nej. Så då räknar jag med att det är hormonbriat från när jag dosminskade Lio för mycket i vintras, efter att jag tagit för hög dos. Och då borde det sluta nån gång. Men folk får sjukdomar och mister hår och ögonfransar och hela baletten. Sånt händer. Då får man bara anpassa sig. Fast innan det, i stadiet jag är nu, så VILL jag så väldigt mycket att det inte ska bli alopecia. För några år sen tappade jag 1/3 av håret och sen fick jag huvudet fullt av utväxter som först stod rätt upp och var rätt synliga, sen la sig håret ner när det var längre. Det får gärna vara så den här gången också. Jag tycker min kropp har gett mig nog mycket lidande, och tydligen fick jag tåla att ovanpå det bli fet också. Så jag tänker inte att det gärna får vara tre separata sätt som min kropp har svikit mig...

Men apropå inget hår och självkänsla är det visat en tjej på tv som inte har här och som går "bar" i tv. Idag, sa min hemtjänstperson, att hon hade presenterat några parfymer som var extra inne. Tyckte det var jättebra! 

Jag läste också ett enormt långt dokument av Whitney Dafoe om very severe ME, och det är självklart tusen tankar och känslor som snurrar i mig nu. Det som slår mig mest är inte hur sjuk han är/var, utan hur självsäker. Kallar sig genius. Är excited inför när boten kommit och han, och vi, får gå tillbaka till världen och amaze it, typ. Jag tänker ju att jag inte har några skills som jag kan få betalt för. Och de skills jag hade för 20 år sen har jag glömt nu. Ska jag hålla samma föredrag om att ha ME två gånger om dagen i kommande 15 år? Låter fruktansvärt enformigt. Men jag tycker jag är värdelös för att jag har ME, han tycker han är Guds gåva till världen. Nej, lite väl tillspetsat och elakt. Men var kommer den självkänslan ifrån? Gimme some lovin'!!!