Jag dööööör!

Såg en käck liten lägenhet i Vasastan. (Se nedan.) Det vet jag inte var det ligger någonstans, men Vasastan hemma i Göteborg är i alla fall där jag vill bo.

Och här har vi tidstypiska detaljer som stuckatur. Kakelugnar är jag inte så galen i, men fungerar de så har de ju helt klart ett mysvärde.

Enda lägenheten på detta planet. 107 kvm tror jag det var.

Se själva vad nice:

Jomenvisst, så ska en lägenhet vara. Det behövs lite Sofia Tretow men den är bra som grund.

Men jag kunde tänka mig att vi inte har råd med den. Men inte ens när jag drog till rejält i min lilla lantishjärna kunde jag tro att utgångspris var 13.5 miljoner! Oops!!

Men som ni ser så är hyran bara på 4 400:-. Så om man har 14 mille över så kan man bo för leksakspengar. Det är lägre månadsavgift än på vår 2:a på 53 kvm som nästan ligger i utänden av pendeltågsnätet. Och vi har hästar som grannar här och ingen bio och inget McDonalds. Så det är verkligen inte dyrt här. Man kan ju säga att priset i Vasastan, för en dubbelt så stor lägenhet, med hälften så hög avgift per kvm, är nästan 10 gånger så högt som för vår lägenhet.

Men jag är inte avundsjuk på riktigt, jag skulle aldrig flytta in till stan om jag kunde. Och tack vare att vi inte har bitit av mer än vad vi kan tugga, så kunde vi klara oss när Mikael skolade om sig (utan bidrag från CSN) på min pension och hans tre deltidsjobb. Den friheten att inte ha höga kostnader är värd mer än några stuckaturer.

Men jag tycker nog att vi borde smälla upp några takrosetter.

Och så funderar jag på om vi inte skulle kunna tillverka en gustaviansk spegel till hallen, med sånt där överstycke med krusiduller. Jag orkar inte gå på auktioner och leta men jag orkar åka elmoped på Bauhaus bland gipsdekorationerna.

Jag tackade Mikael idag för att jag har det så bra.Vi har det bra, pratar mycket, är överens, är goa mot varandra, pussas varje dag. Och även om jag i en del andra kategorier i livet som fysisk och mental hälsa knappt ens kommer upp i godkänt, så väger ett MVG på äktenskapet över att jag har ME.

Jag minns hur orolig jag var för att inte orka leva med nån. Dels hade jag ju bott själv i typ 15 år och hade ingen lust att bo med nån som inte tyckte man skulle göra saker på mitt sätt. Men jag använder regeln Den som gör det får bestämma hur hen gör det. Om det inte är skadligt för kroppen eller köksredskapen man använder.

Sen var jag rädd för att behöva kompromissa. Eller rättare sagt känna mig tvungen att kompromissa mycket mer än jag tyckte var rimligt. För jag bidrar ju knappt med nåt.

Men så tänker jag, om nån sa så om Sara, att hon inte tillför nåt för att hon har ME, skulle jag ju bli väldigt upprörd! Hon bidrar med sitt allra bästa, vilket är mer än många män lägger i hemmet. Och även om hon inte orkar skotta snö så är hon inte mindre värd för det! Jag blir alldeles upprörd för att jag skriver det. Det är ju SJÄLVKLART att folk som jag tycker är underbara människor men som har ME är minst lika mycket värda som Stefan Löfven, banne mig.

Men jag själv kanske inte kan komma och kräva saker, tänkte jag. Omvänd psykologi, jag har inte narcissism och tycker jag är bättre och värd mer än andra, utan tvärtom. Eller så är det en sneaky grej och jag har högre krav på mig själv än på andra, vilket när ju är den ultimata självgodheten...

Det har dock alltid varit en alldeles jämlik känsla mellan oss. Även om jag fortfarande tycker att det är synd för honom att vi inte kan göra roligare, häftigare saker. Men det kan han göra med några andra då, och jag kan äta lasagne och se på Il Commissario Brunetti.

Men på allvar så blev det bättre än jag hade vågat föreställa mig. Kanske för att Mikael var 50, fyrbarnsfar och inte ny på området. Och kanske för att jag är van att skaffa mig vad jag behöver på egen hand, så det blev inte hans jobb att göra mig lycklig, utan det är fortfarande min uppgift. Men han hjälper verkligen till. Verk-lig-en!