Men när jag har lugnat mig så är de där hemska sakerna med vården inte så förfärliga längre. Vissa har ändrats, andra har jag läst på om och tänkt rationellt om, och då blir de också mindre läskiga. Men min nya ME-mottagning är fullkomligt opålitlig. Jag fick avboka pga covid och har trots tre försök inte fått tider på sen eftermiddag eller med tre veckor mellan besöken. Har väldigt svårt att lita på dem när de inte ens kan göra rätt med tidsbokningen. Och med mina dåliga erfarenheter av en okunnig ME-läkare, så är jag inte jättepeppad på att åka dit, inte heller när de kräver diverse fysiska besök innan de kan ge en hemsjukvård. Ska jag gå på läkarbesök i sommar eller bada eller äta i naturen? Det brukar jag bara orka med, en gång vardera, om juli är tomt, vi får se hur det går nu. Dessutom hamnar jag i kö varenda gång de gör fel med tiden. Jag hade ju tid där för evigheter sen och det borde inte drabba mig om de inte läser informationen.
Fast det var verkligen inte meningen att jag skulle klaga. Helt tvärtom faktiskt.
Apotea hade inte min migrän spruta inne, så jag beställde den från en annan firma som just nu levererar gratis i Stockholm, och där gick det. Men två dagar senare ringer de och dels kan de inte leverera sprutan för de har ingen kyltransport och sen kan jag inte få Stilnoct för den måste levereras mot leg, och det kan inte budet göra. Märkligt, eftersom Apotea kollar leg via chauffören.
Men då tänkte jag att jag får handla allt nån annanstans. Jag vill ju hemskt gärna stötta vårt lokala Apotek, men då blir det två fysiska besök för Mikael för mina q10-flaskor måste alltid beställas. Det kanske jag skulle kunna göra per telefon, och sen be honom hämta ut resten när flaskorna har kommit. Men ändå, det känns inte roligt för mig att inte kunna sköta mina mediciner själv. Mikael får gärna göra saker i hemmet men när han gör sånt som är direkt relaterat till min sjukdom känner jag mig lätt som hans patient.
Men så frågade jag Apotea om de kunde säga när de skulle få in sprutan. Jag fick världens gulligaste mail tillbaka, nej, inte gulligt precis, men så snällt och vänligt och tjänstvilligt. Jag tackade faktiskt särskilt för det och personen blev berörd. Då kom jag på att det känns så bra att kunna göra nåt bra för nån annan, även om den tjänsten som är att tacka nån för att de gör sitt jobb bra inte är en makalös ansträngning från min sida. Men jag blev ju så glad själv. Och så kommer jag ihåg hon som satt på bordet bredvid oss på en kryssning en gång. Hon hade sån varm och go utstrålning att jag tänkte att jag också vill få människor att må så bra bara genom att le och säga hej och hejdå. Man kan göra sånt intryck på folk att de kommer ihåg det åratal senare. Inte så att jag vill bli ihågkommen så, utan att en sån liten ansträngning får så minnesvärda konsekvenser. Och jag är ju så trött på att inte duga till nåt. Men jag kan faktiskt medvetet ha i sinnet att i varje möte med en annan människa kan jag vara glad, varm och generös.
Tyvärr ringfe Verisure på dörren när jag stod i duschen och honom var jag inte så vänlig mot. Men de ger sig inte, särskilt när vi har ett annat larmbolags skylt bredvid dörren.
Och så var jag inte snäll idag mot min nya ME-mottagning, men det är ju inte acceptabelt att göra fel gång efter gång efter gång och sen sätta mig i kö igen.
Men det var en sak som jag inte hade fattat i det snälla Apoteamailet, så jag ringde kundservice och blev kopplad till en apotekare. Och hon var så trevlig att jag helt kom av mig och glömde vad jag ville för hon lät så glad. Det sa jag också, och kom sen på att det var sprutan det gällde. Och hon förklarade ända tills jag fattade. Och om jag förstår saken rätt så har de inte längre eller bara inte just nu några migränsprutor i sitt eget lager. Men de kan beställa från leverantören när en kund vill ha dem. Det blir kanske ohållbart att ha sprutor som kostar 4-5 000:- i lager. Det blir ju stora summor. Men nu fick jag reda på hur jag skulle göra för att ändå beställa en. Och det gick jättebra. Jag trodde texten betydde att tillverkaren inte kunde tillhandahålla medicinen, och då måste man ju vara om sig och kring sig så jag hinner få fram den i tid. Men det var alltså inte slut hos tillverkaren. Osäker tillgång och allt vad det stod var kod för nåt annat. Och jag är så fantastiskt nöjd med Apoteas kundservice. Det enda negativa är de kartonger varorna kommer i och som ska till återvinningen. Men på det hela taget fungerar ju detta strålande. Och jag tackade personen på Apoteas telefon också och egentligen skulle jag ringa nån chef eller så och nämna deras namn! De här två kontakterna har befäst mig som deras kund lika mycket som två idioter får mig att aldrig vilja använda dem mer.
Och så bra som jag mådde när jag hade tackat och gett komplimanger! Jag säger ofta ärligt menade komplimanger när jag träffar folk, men på sistone har det inte blivit mycket folk man träffar. Men det funkar lika bra på mail eller i telefon.
Så jag har återigen bestämt mig för att jag vill vara en människa som får andra att må bra. (Är inte det en fantastisk sak att vara, nu när jag har tappat mina identiteter och letar efter nya!) Och inte på märkvärdiga sätt som tar tid och ork, utan med enkla medel. Tack, leenden (bakom masken), uppriktiga komplimanger. Man borde ju kunna tänka ut en komplimang för varje person man träffar. Det är väldigt ME-vänligt faktiskt. Lätt att göra och man mår själv bra. Det behövs en motpol till allt tjat om symptom och vårdkaos, och att göra andra glada är precis vad som krävs för att väga över allt det där andra.
Och bara för det ska jag ge en blomma till min bästa migränsköterska. Man kan aldrig tacka för mycket. Jo, man kan ju såklart bli obehaglig på det sättet också, men ni fattar.
Apropå obehagligt så blev det ett slukhål idag på motorvägen och seriösa köer åt alla håll. Mikael märker hur han vet fler platser där man kan träna på olika saker så han inte är beroende av ett viśtvställe, men om det blir ett slukhål på motorvägen och man blir stående en kvart så kan man ju inte göra nåt åt det. Men han låter så ofta som om han är mer van nu. Inte vid krockar och slukhål, men det normala.
Och vet ni vad, jag har köpt serien i 23 (?) delar om kommissarie Brunetti i Venedig, på tyska. Jag har funderat på saken några månader men tänkte att om det blir bra har jag fått mycket nöje för pengarna (hoppas det går att ställa in tysk text så det är lättare att fatta), och om inte så var det bara 200:-. Ser mycket fram mot att se dem! Men jag har så mycket att titta ikapp på, t ex Belgravia, Sanditon, Downton-filmen, samt ca 18 tvåtimmarsfilmer om Montalbano, kommissarie på Sicilien. Anar ni ett tema här?
Jag är så chokladsugen. Är så glad att jag inte orkar resa mig upp och hämta nån.
Nu har jag nog sagt allt. Men var inte rädda, här fylls det på av mera ingenting fortare än ni hinner ana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar