Form och funktion

Jag har alltid haft en svaghet för form framför funktion. Men jag är inte så driven av form att jag tycker det är ok att avstå funktion för formens skull. T ex att lägga en bebis i en barnvagn från 20-talet som i princip är i markhöjd.

Men hur många skor har jag köpt som egentligen är liiiiiite för små? Eller värre är, köpt dem med avsikt att behålla dem (som man shoppade förr, när man bestämde dig redan i affären om man ville ha en vara och annars köpte man den inte) och sen använt dem fast de är lite för små. Jag hade säsongens första ballerina på mig idag och de var hårda på ett ställe. Men så länge ingen kraxar "Kroo, kroo, det är blod i hennes skoooo" så offrar man sina  kroppsdelar. Särskilt om man har största storleken som skor normalt görs i. Det är nog därför jag köpt så många skor som har varit för små, om man redan har 41 eller 42 så kan man inte bara köpa en större storlek. Det är ett dilemma jag även har i klädstorlekar nuförtiden. Det är en otrolig frihet att bara kunna gå in på H&M och ta vad man vill ha. Och är den för liten så här man bara upp en storlek. Lyx!!!

Om jag ska försöka komma fram till det jag hade tänkt säga så skulle jag aldrig välja form framför funktion när det gäller säng. Jag behåller en omodern och rätt så ful sängram för att den är stabilare än allt jag sett. Och vi har ett soffbord som mina föräldrar köpte när Ellen började första klass, tror jag, dvs 1988. Det har jag slipat och lackat om runt sekelskiftet, sen spillt nagellack på tre gånger (men det känns ju inte så farligt för vi ska ju ändå snart byta ut det...), men det är också så stabilt att jag inte har hjärta att köpa ett litet skrangligt bord man varken kan lägga upp benen på eller äta middag vid. Apropå middag så har vi inte heller köpt nytt matbord fast vi har köpt nya stolar, för plötsligt gungade alla borden på Ikea, inklusive det vi i förväg hade bestämt oss för, utom de som var lite för stora och dyra. I en normal värld hade jag slipat och målat om matbordet, men jag kan ju knappt måla naglarna.

Där åsikterna delar sig markant i vårt hem är när det gäller kuddar. Prydnadskuddar. Där tycker jag att de sju (?) kuddar jag har i soffan fyller sina funktioner när jag ligger i soffan, och när man sitter eller ska få gäster så kan jag lägga dem som prydnad. 

Men det här, det är inte okej nånstans. Att inte få plats med rumpan på en stol, där går gränsen för mig. 

Men kanske går gränsen även där för arbetsplatsägaren, som bara flyttar ner den på golvet när han ska sitta i stolen. Han, förresten, varför i hela fridens namn tror jag att det är en han som har en superstor kudde i arbetsstolen?

Men om vi då pratar han och hon. Nån sa nåt om ifall det var kränkande att bli kallad kvinn??? Såklart kan man säga det som ett skällsord lika väl som fet eller idiot. Man kan väl använda i stort sett varje egenskap för att tala nedsättande om någon/några. Och jag som kvinna är tyvärr inte nog mycket feminist för att känna den där kränktheten när nån kallar mig kvinna. Kanske för att ingen gör det annat än som komplimang.

Jag berättade upprörd och inte första gången för Mikael om det fulaste jag varit med om. Jag är ju välutrustad och när jag var smal så var det svårt att inte se dem. De hängde aldrig utanför men som sagt, en så stor kupa syns. Så sitter jag på en buss i Borås och det kommer på en man med fru och barn på typ 1-2 år. Han säger Nice tits! till mig och sätter sig sedan bredvid sin fru. Jag kan säga att jag inte fann mig. Hade det hänt nu hade jag svarat nåt om att det var en vidrig sak att säga till en annan kvinna när hans fru och mor till hans barn sitter bredvid.

Och jo, visst har det hänt att jag har märkt att termometern som höjs för varje "titt" har blivit varmare vissa kvällar. Ibland har jag blivit förvånad över att det är just den outfiten som gav resultatet. Men jag har märkt hur vissa, som jag aldrig ens sagt hej till, tittar på mig när jag är snygg och ignorerar mig när jag tydligen inte är det.

Så det är rätt att jag inte bara är form, jag är funktion också! Jag skulle aldrig, ALDRIG, gifta mig med nån där anledningen till att han ville ha mig är att jag är snygg (jag säger är, för jag ska börja låtsas att jag är snygg fast jag är så tjock). Att nån är snygg är inte grunden, det är ett rum i huset. Vad som är grunden med Mikael och mig är att vi är så goda vänner. Kan prata om allt och inget. Vi kan ha kul ihop med små medel. Jag äääälskar att han är så smart, det gör ju att jag känner att han har sett en like i mig, och det är ju så jag ser honom också, en intellektuell like. Det är hans hjärna jag är ute efter även om han har starka muskler och kan fixa saker. 

Egentligen skulle jag sätta in ett foto av min danske pojkvän här, bredvid Mikael, så skulle ni få se hur lika de är. Kroppsbyggnad närmast identiska, inkl längd. Han hade bruna ögon, Mikael har blå, men annars väldigt lika ansiktdrag och frisyr.

Jag trodde inte det var min typ. Jag trodde jag gillade längre män, med en pappa på 1.92. men när jag plötsligt kom att tänka på David i samband med Mikael så skulle det kunnat vara som att nånstans där i himlen ska jag ha ett födslosamtal med mina himmelska föräldrar. Och de visar mig som en fantombild från polisen på Mikael, och säger att du kommer att gifta dig med den här mannen. Då vill jag komma ihåg honom i mitt undermedvetna, vilket tydligen fungerade. För den jag trodde var rätt var fel men såg rätt ut. Och inte förrän jag träffade M då, med många olika varianter av försök att hitta nån i bakfickan, så insåg jag att jag visste att det var min man med en gång jag lade ögonen på honom. Inget romantiskt med stråkar och rosor, utan bara fakta, som Det här är din nya karriär.