Men så tog jag i alla fall ögondroppar, satte i öronpropparna och tog bort kuddarna och la mig ner. Det räckte för att det skulle börja darra i läppen efter typ två minuter. Jag visste ärligt talat inte hur jag skulle göra. Men så tänkte jag att jag ligger bara här och väntar på att ögonfropparna ska torka så att jag kan ta på mig ögonskyddet. Det var inte att somna så det vågade jag höra. Sen kom jag på något annat jag skulle göra, som bara var ett litet steg och inte att "somna". Och de där små stegen klarade jag att höra och till slut hade jag klarat så många saker att när det bara fanns somna kvar så vågade jag det också. Och jag överlevde. Sov en timme för lite och har haft huvudvärk, men det har jag haft sen midsommar. Tog en Treo som hjälpte, för att jag inte skulle må så dåligt av sömnen att jag inte vågade nästa natt. Jag fick tillbaka huvudvärken, eller volymen på den höjdes, nästan exakt fem timmar efter Treon så egentligen var det en ok dag.
Jag låg med en av Mikaels strumpor, som har hål i och ska slängas och som jag blött med kallvatten, på pannan och på halsen. På pannan funkar det inte. Det är något inifrån huvudet som är så varmt att inte ens en blöt, kall strumpa svalkar. När jag flyttar den från huvudet till andra kroppsdelar känns det som om den är 10° kallare än på pannan. Så jag tror att det dels är allmänt fel på min temperaturreglering men också att huvudet kanske är för varmt inuti och att det därför blir så olidligt nu i värmen och att kallt fär inte känns som om det kyler huvudet. Det är några australiensiska forskare som har kommit på nåt sätt (eller nåt enklare sätt, jag minns inte och vet inte exakt vad de gjorde) att mäta tempen i hjärnan och den var förhöjd hos ME-sjuka. Så det kanske är svaret på varför jag inte klarar värmen.
Jag hörde att det skulle bli regn ikväll men icke. 26,5° fast fönstret varit vidöppet hela natten. Våra täcken ligger bara mellan oss och man drar lojt i det när man går upp men orkar inte ens bädda, vad är det för vits, det ska bara ligga mellan oss nästa natt igen.
Men jag ska inte klaga så väldigt mycket. Det finns ju barn som svälter och allt sånt.
Apropå svälta så åt jag en färdig paj från Felix idag som var köttfärs och rätt stark. Gjorde sallad till och det var svalkande både till hettan i rätten och värmen på maten. Men klockan blev åtta innan det hade blivit så svalt att man kunde stå ut med tanken att äta. Och sen stod maten på bordet och blev ljummen innan jag åt den. Mikael åt nåt färdigt också från frysen. Vi orkar verkligen inte laga mat. Tänk att ta ett piller, eller bo i samma hus som en restaurang. Det har jag förresten gjort. Men jag kan säga att friterade räkor med sötsur sås inte luktar jättemysigt när det är varmt.
Psykologen trodde att det kunde hjälpa mig att må bättre när jag går upp om jag har ätit nåt i sängen. Jag ligger ju vaken i flera timmar innan jag orkar gå upp. Och idag var jag kissnödig (bra tecken på att jag inte är uttorkad i värmen) men orkade i alla fall inte gå upp.
Men nu har jag ställt en flaska vatten och en knäckemacka med färskost med tomat och örter på nattduksbordet. Den innehåller äkta mjölk och ska förvaras i högst 8° så vi får se om den är sur imorgon. Det finns ju färdiga knäckebrödpaket med färskost på i portionspack och som inte behöver vara i kyl så jag vet inte om det går. Det kan vara mer konstgjorda ingredienser i dem. Men äta knäckebröd i sängen låter vid närmare eftertanke som en lagom god idé. Jag får äta över plastpåsen.
Förresten fick jag en fin erfarenhet idag. Jag har ju så svårt med självförtroendet numera när det mesta jag duger till är att ligga ner och göra ingenting. Men nu så pågår det all möjlig religiös verksamhet på nätet när folk inte får gå till kyrkan. En fin kvinna, N Bson, hade fått i uppdrag att säga några ord om fina hem, som såklart betyder fina som i goda människor snarare än statushem med toppinredning. Och mitt i alltihop citerade hon mig från ett tal jag höll i kyrkan i Borås för kanske 15 år sen. Jag som känner mig så oduglig blev citerad femton år senare! Jag har sånt driv att förbättra mig själv och göra världen till en bättre plats men det känns som om jag misslyckas med det nu, men så fick jag liksom bevis på att jag visst påverkar om inte världen så i alla fall en del människor i den. Det kändes som om Gud hade hört min vädjan på sistone om att inte känna mig så värdelös. Mikael säger att jag gör skillnad i hans liv varje dag, men -- otacksamt nog -- så är det lite som när ens mamma älskar en, det är bara psykopater som inte älskar sina barn och är stolta över dem. Så jag tror helt klart att jag underdriver min påverkan på Mikael för att jag själv inte tycker den är märkvärdig.
Men kanske är det jag själv som bestämmer hur värdefull jag tycker att jag är. Förr fick jag aldrig kämpa för att tycka att jag var bra, jag kunde så mycket, men nu är det en kamp och jag kämpar med det hela tiden och har gjort länge. Men jag kanske inte ska komplicera saken utan bara tro på att jag är bra, snäll, omtänksam, välvillig, klok, rolig (jag älskar verkligen att få Mikael att skratta och jag gör det ofta). Och när jag skrev upp några påminnelser till Mikael på mail avslutade jag med några meningar på franska, som han förstod. Hur kan man ha det bättre än så?
Jo, det ska jag säga. När jag skrev det sista hörde jag två åskknallar i fjärran. Nu är det rejäla dån och blixtar och regnet öser ner. Å, nu tar det ännu mer fart. Vad skönt.
Det är inte klokt vad naturen kan låta.
Och nu luktar det sommarregn i sovrummet. Ljuvligt!
